Ludmillas Blogg

Jag har inte alls mått bra den senaste tiden.

Fullt förståeligt. Javisst.

Verkligheten har kommit i fatt mig med buller och bång. Det intensiva kämpandet för att överleva sjukdomen och behandlingen har satt sina spår. Luften har pyst ur mig.

Jag har inga marginaler. Är så skör så skör. Måste vila flera gånger per dag. Måste ta det lugnt. Måste sova mycket. Tål inte stress.

Jag har nu börjat jobba 50% (med mitt företag). Jag vet ännu inte om det fungerar. Har provat för kort tid. Nästa vecka ska jag hålla en instruktörsutbildning och det är verkligen tveksamt om det är så klokt…

Det kommer sannolikt att tömma min energidepå fullständigt.

Men, jag mår lite bättre nu än vad jag gjort de senaste veckorna. Lite gladare i alla fall. Jag har börjat att gå till min fantastiska terapeut igen. Hon är helt underbar och hjälper mig att jobba med redskapen mindfulness och acceptans.

Acceptans är så viktigt. Jag märker hur lätt det är att tankarna drar iväg med en för att man tycker att man BORDE känna på ett visst sätt (t ex att man borde vara glad för att man nu är frisk) och så mår man dåligt för att man inte gör det. Det blir en ond cirkel. Om man bara accepterar att det är som det är så blir det så mycket lättare.

Ett steg i taget.

Igår var vi på bröllop.
Det var först i förrgår som vi bestämde oss för formerna runt om. Vi har pendlat mellan att Johan och jag skulle kunna sova själva över till att ha med alla barn och barnvakter på hotellet. Nu blev det så att de var hemma hos oss och att Johan och jag åkte hem på kvällen.

Det var första gången som någon annan än vi hade Sophie så lång tid i sträck (min mamma har passat henne kortare stunder) och la henne på kvällen. Det var min syster och hennes sambo som också har bott med oss på landet hela sommaren så Sophie känner dem väl. Allt hade gått fint! Det känns skönt att kunna lämna Sophie och att hon är trygg med dem!

Bröllopet var vackert och väl genomtänkt i slottsmiljö. Ett par som känt varandra länge och som har barn tillsammans. Bröllop är ju alltid härliga!

Det var också trevliga människor som vi träffade och många visste om vad som hänt oss och kände till Linnea så det blev inte så där stelt och konstigt.

För mig blev det också en påminnelse om vilken härlig man jag har. Vigselförättarens ord om ömsesidig respekt, nyfikenhet på varandra och att dela glädje och sorg med varandra var mer än bara fina ord för mig.

Johan och jag har gått igenom väldigt mycket tillsammans och han har verkligen visat ett oändligt stöd för mig.

Jag är så lyckligt lottad att få dela mitt liv med min bäste vän och min stora kärlek!

Som du vet så började jag med GI igen i juli.
Jag hade krasst räknat med att jag skulle gå ned i samma takt som för 4 år sedan när jag gick ned 15 kg på 10 veckor. Men det har verkligen varit trögt!

Jag förstår att det beror på flera saker:
-min kropp hushåller med allt den kan efter den intensiva cellgiftsbehandlingen som jag gick igenom (slutade 11/5) samt operationen efter det (15/6).
-min kropp har påverkats mycket av allt kortison jag ätit under samma period.
-min kropp har försatts i ett tillfälligt klimakterium. Äggstockarna har fått sig en ordentlig snyting av cellgifterna.
-dessutom har mina fotproblem hindrat mig i att röra mig så mycket som jag skulle vilja

Jag har varit helt strikt med maten. Jag har dock ca 1 gg i veckan druckit vin och det stoppar ju upp fettförbränningen 1 – 2 dagar.

Men vågen stog helt stilla väldigt länge. Idag hade det dock hänt en del! Jag började på 81,6 och idag var den på 77,8. Måttbandet visade 5 cm mindre än när jag började. Jag märker på mina nyinköpta kläder att de sitter lite dåligt redan…

Nu så!
Nu lossnar det!

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, GI, lchf, viktnedgång

Hälso-och Sjukvårdslagen säger att man ska ha rätt till samma vård oavsett vilket landsting man tillhör.

Jag har ju fått min behandling i Stockholm, men är skriven i Uppsala. Det betyder att Uppsala har skrivit en specialistvårdsremiss till Karolinska för att jag ska få den specifika behandling som man inte erbjuder i Uppsala. Men, all kringbehandling som jag skulle kunna fått om jag var skriven i Stockholm får jag inte eftersom man inte skulle ha erbjudits det i Uppsala.

T ex – när jag hade fått behandling några månader och var trött och slut, så skulle jag om jag varit skriven i Stockholm, kunnat få massage och fotbehandling inom ramen för min behandling. Det kunde jag inte få.

Nu efter behandlingen har man bedömt att jag skulle behöva åka på rehabilitering. Det finns många ställen som erbjuder onkologisk rehabilitering där man får hjälp att komma vidare i det vakuum som man upplever. Man får träffa andra, samtala enskild och även få fysisk träning. Detta skulle jag kunna få om jag var skriven i Stockholm, men Uppsala läns Landsting tycker sig inte ha råd till detta.

Vad gäller rehabilitering så kan man söka medel i olika fonder. Men då får man inte ha en sammanlagd inkomst på över 450 000 kr per år. Så då kvarstår att betala själv. Det kostar ca 28 000 kr. Då får man behandling under 2 veckor. Jag har hittat ett ställe som gör det möjligt för mig att åka emellan hemmet och rehabiliteringshemmet för det är ju inte rimligt att vara borta 2 veckor från barnen, åtminstone inte Sophie.

Suck.

Läs även andra bloggares åsikter om cancerrehabilitering, onkologisk rehabilitering

Det är bara skrutt med mig faktiskt.
Det är så otroligt frustrerande att jag inte mår bättre än vad jag gör.
Just nu är det framför allt psykiskt.

Jag gissar att det är så när man har kämpat, kämpat, kämpat för sitt liv under lång tid…
När man inte behöver kämpa längre så går luften ur en.
Jag är oändligt trött. Hela tiden.
Och väldigt dämpad.
Känner inte lust till något (förutom familjen).
Det är trögt.
Och väldigt mörka tankar kommer över mig…

Så var det med den ”superkvinnan” – som ni kallat mig under sjukdomen…

Läs även andra bloggares åsikter om nedstämd, trött, ledsen, efter cancerbehandling

Den 1 feb 2011 kommer jag att föreläsa på konferensen som handlar om barns psykiska ohälsa. Den är i Stockholm på Folkets Hus. Läs mer här…

Mitt ämne är:

Hur man som BUP-personal bemöter föräldrar till suicidnära barn. Konkreta tips till personalen som vill arbeta suicidpreventivt.

Jag kommer att föreläsa kl 16.

Läs även andra bloggares åsikter om BUP, barnpsykiatri, föreläsning, psykisk ohälsa

Jag lär ett barn hålla andan innan det så småningom kommer att simma under vattnet.

Vi söker instruktörer till bassängerna i Mörby och Åkersberga (Stockholm)!

Linnéas Simskola (www.linnea.se) är ett av de mest framstående simskoleföretagen i Sverige. Vi är ledande inom utveckling av baby- och småbarnssim samt har även utbildat ca 100 babysiminstruktörer per år sedan 1997. Vår pedagogik är välkänd både i Sverige och internationellt.

Linnéas Simskola har haft verksamhet i Uppsala sedan 1993 och tar emot ca 600 familjer i veckan där. Vi finns även i norra Stockholm, Gävle och Västerås.

Att vara babysiminstruktör är en av de absolut häftigaste upplevelserna som finns! Du blir en viktig person i dina simfamiljers liv. Du får möjligheten att följa barnen från det att de är riktigt små till dess att de är redo att börja skolan. Det är fantastiskt att se vad dessa små kan lära sig. Du får lätt träningsvärk i skrattmusklerna!

Samtidigt är det ett utmanande sätt att undervisa på. Du ska undervisa nyblivna föräldrar hur de ska lära sina barn. Nyblivna föräldrar är många gånger mycket känsliga och det är viktigt att du utstrålar trygghet och kunskap. Du ska dessutom undervisa små barn i olika åldrar och olika utvecklingsfaser.

Är du rätt person för att passa i vårt instruktörsgäng?
Den person vi söker ska ha ett inkännande sätt samtidigt som struktur och tydlighet ska framträda. Du ska vara kvalitets- och servicemedveten och alltid sätta kunden i centrum. Du ska ha nära till skratt och kunna bjuda på dig själv.

Förkunskapskrav:
För att bli babysiminstruktör ska du vara minst 20 år. Erfarenhet eller utbildning inom följande områden är meriterande: barnomsorg, pedagogik, psykologi eller vårdyrken som t ex sjukgymnast, sjuksköterska, barnmorska eller liknande.
Vi utbildar dig. Babysiminstruktörsutbildningen (3 dagar) hålls i Uppsala 8 – 10 september. Läs mer om instruktörsutbildningen på www.babysim.com

Du behöver totalt 40 – 50 h praktik (varav minst 10 h före utbildningen) med erfaren instruktör enligt specifikt praktikschema.

Ersättning utgår ej under praktiktiden men vi står för utbildningskostnaderna. Timlön utgår från det att man håller egna grupper.

Hur mycket arbetar man?
Du arbetar minst ett instruktörspass (ca 3,5-4 h) i veckan på helgen eller på kvällen. En och samma instruktör arbetar med samma grupper varje vecka.

För att arbeta hos oss krävs ett engagemang utöver det vanliga, men man får också tillbaka otroligt mycket glädje och energi

Hör av dig till ludmilla.rosengren@linnea.se med din ansökan och CV senast den 31 aug.

Läs även andra bloggares åsikter om ledigt jobb, simlärare, siminstruktör, babysim, babysiminstruktör, instruktörsutbildning

Sophie 9 månader

Tiden rusar… Den 17 aug blev Sophie 9 månader gammal.

9 månader har gått sedan hon föddes. Lika lång tid som hon låg inne i mig. Och innan jag blev gravid var det 9 månader som Linnéa hade varit död. Det betyder att det har gått 27 månader sedan Linnéa dog.

Sophie är en solstråle, nästan jämt. Något som dock har blivit väldigt tydligt är att den lilla damen har en mycket stark egen vilja. Hon har ett starkt temperament och säger tydligt till när det är något som inte passar!

Sophie är i ständig rörelse. Hon kryper snabbt som bara den och ställer sig upp mot allt. Hon klättrar gärna lite för att komma ända fram till målet. Hon står själv kortare stunder och tog sina första steg redan innan hon klev över 9 månadersgränsen. Den här veckan blir det 2 – 3 steg i taget, men det går fortfarande fortare att krypa.

Sophie somnar runt 19.30-20.00. Hon sover antingen hela natten fram till ca 6.00 eller så vaknar hon vid 5-tiden och får en flaska och så somnar hon om någon timme. Hon sover rätt lite under dagen. Ca 30-45 min en gång och så ett lite längre pass på 1,5-2 h vissa dagar. Ibland blir det bara halvtimmar i taget. Hon har liksom inte tid att sova!

Sophie äter mild havrevälling. Hon har fått en del smakportioner men vi har tagit det väldigt lugnt. Hon har trots allt allergitendens och hennes mage verkar väldigt känslig. Men ibland får hon lite barnmat eller gröt också. Då skrattar hon stort. Det är så roligt att känna olika smaker och konsistenser i munnen.

Sophie säger:
-Mammammamma
-Papppapppapp
-Boooove (Hund)
-Titttttttttttahhh
-Däää!

Hon förstår naturligtvis mycket mer än vad hon pratar själv.

Den lilla damen har humor också. Hon gömmer sig och leker titt-ut med oss och ser väldigt nöjd ut. Hon kan gömma nappen under en filt och ta fram den. Hon stoppar nappen i vår mun och skrattar stort.

Sophie älskar sina bröder. Så fort de kommer i närheten blir hon alldeles ifrån sig. Och de älskar henne…

Ja, nog är hon vår lilla solstråle alltid. Det känns helt rätt att vi tog beslutet att skaffa ett till barn. Hon kommer naturligtvis aldrig att ersätta Linnéa, och det har aldrig varit vår avsikt. Men rent fysiskt och tidsmässigt fyller hon upp en del av det stora hål som Linnéa lämnat efter sig.

Sophie har sett bilder av Linnéa och vi pratar om Linnéa på samma sätt som de andra familjemedlemmarna för henne.

Läs även andra bloggares åsikter om barns utveckling, baby, Sophie 9 månader, 9-månaders baby

Jag har insett att vi inte kommer att fixa att få ihop familjepusslet under hösten. Jag orkar inte så mycket som jag önskar att jag skulle göra!

Vi behöver hjälp!

Jag tror att ca 15 h i veckan skulle vara lagom. Jag tänker att det kanske är någon som är pensionerad utan egna barnbarn eller barnbarn på annan ort. Någon som vill ha något meningsfullt att göra samtidigt som kassan drygas ut lite.

Vi behöver hjälp med Sophie (9 mån), hämtning av pojkarna (10 och 12 år) från skolan ibland och hjälp i vårt hem med det som behövs för dagen (t ex lägga in en tvätt, sätta på en diskmaskin, vika tvätt, plocka undan leksaker, laga en måltid ibland). Kort sagt: en extra person i familjen som kan avlasta på olika sätt.

Vi bor i Uppsala.

Är du rätt person eller känner du någon som skulle kunna hjälpa oss? Kontakta mig!

Läs även andra bloggares åsikter om ledigt jobb, barnvakt, hjälp i hemmet, ledig tjänst, jobb

Sedan i onsdags har vi haft besök från USA. Det är underbara människor som vi mötte på sista resan med Linnéa. De har alltså träffat Linnéa också. Det känns alltid bra när de man träffar har en bild av Linnéa.

Hur som helst så har vi guidat runt våra gäster i Stockholm och Uppsala och i helgen så höll han, Jeff LaFleur (Little flipper swim school), seminarium för vår personal och inbjudna från andra simskolor.

Jag orkade tyvärr inte vara med på hela seminariet. Frustrationen över att inte orka som jag brukar är enorm! Seminariet var i alla fall toppen och folk verkade väldigt nöjda. Jeff har förmågan att beskriva saker väldigt enkelt. Han trycker på att det alltid ska vara roligt för barnen att komma till simskolan, att man alltid ska avsluta positivt och att man ska ”catch them doing something right”.

Det sistnämnda är något som man kan använda i de flesta situationerna. Det betyder helt enkelt att man ska uppmärksamma barnen när de gör det man vill att de ska göra. I simsituationen blir det ju när de sparkar bra eller gör stora armar eller annat vi vill att de ska göra. I motsats till att säga åt dem när de gör fel.

Barn gör mer av det man uppmärksammar dem för. Det betyder att om vi säger ”nej” eller ”du får inte”, eller ”sluta” eller hur vi nu uttrycker oss när vi inte vill att barnen ska göra något särskilt så riskerar vi att öka det beteendet. Istället så ska vi fokusera på att ge positiv feed-back på det vi vill se mer av.

Inte alltid så lätt, men viktiga tips!

Läs även andra bloggares åsikter om barnuppfostran, Jeff LaFleur, USA-besök