Ludmillas Blogg

Idag är Sophie 2,5 år gammal.
Linnéa har snart varit död i 4 år.
Det hade gått 1,5 år när Sophie föddes. Sedan blev jag sjuk. När två år hade gått hade jag hunnit föda Sophie och hade haft cancer och blivit frisk.

Perspektiven blir sneda och konstiga och samtidigt helt rätt och riktiga.
Men livet är märkligt, som sagt…

Sophie fortsätter att lysa upp vår tillvaro som en sol.
Hon är en sådan källa till skratt, värme och glädje.
Små barn har en förmåga att tvinga en till nuet och ser livet genom nya ögon. På ett fullständigt öppet och livshungrigt sätt. Allt är spännande!

Sophie har ett mycket välutvecklat språk. Det underlättar verkligen i kommunikationen och är dessutom otroligt spännande att få ta del av en liten människas innersta tankar.
Hon berättar hur hon känner i olika situationer på ett nyanserat sätt. T ex så sa hon till mig häromdagen när hon hällt ut några liter vatten på köksparketten som jag försökte torka upp:
-Mamma jag blir ledsen när du är arg på mig.
Jag tittade förvånat upp på henne för jag var inte alls arg, men insåg att mina bekymmersrynkor nog hade dragit ihop sig i pannan.

Sophie berättade igår:
-Nu kissar du på mitt kiss. Ditt kiss ligger ovanpå mitt kiss. Mitt kiss ligger under ditt kiss.

Ikväll funderade hon på:
-Vad finns under govlet? (ibland pratar hon inte helt rent).
-Tja, vad finns där… jord och sånt?
-Ja mamma. Och maskar. Och frön. Jag tycker om maskar. Men de kan inte komma in genom govlet. Det är hårt.

Sophies älsklingsfärg är gult. Som solen. Som maskrosor. Hon säger att ”det är så vackert mamma!”.

Sophie skolades in en hel termin på dagis. Hon behövde det. Det var en ovanlig situation både för oss och för förskolepersonalen. Som tur var så hade vi möjlighet att ta det i Sophies takt. Nu går hon 3 timmar om dagen och blir hämtad av sin barnflicka vid lunch. En gång i förra veckan var hon kvar till kl 14.30 då mormor hämtade henne.

Sophie älskar sin mormor! Och det är verkligen inte så svårt. Mormor var ju väldigt delaktig i Sophies liv redan när Sophie var riktigt liten och jag låg på sjukhuset och den tid som jag var sjuk. Det är en stor trygghet att Sophie tycker det är så bra att vara med mormor.

Sophie tycker väldigt mycket om att läsa böcker. Hon kan flera bokstäver. När hon kom och bad att jag skulle läsa fjärde boken på raken häromdagen sa jag att jag tyckte hon kunde läsa den själv så kunde vi läsa tillsammans sen igen. Då tittade hon på mig som om jag inte förstod något alls och sa:
-Men mamma, jag kan ju inte läsa…
Lilla gumman. Så tänkande och medveten om allt.

Sophie pratar mycket om döden.
Hon vet ju att Linnéa är död.
-Då blev jag så väldigt ledsen, säger hon.
-Men Sophie, då fanns ju inte du.
-Å stackars mig!

Häromdagen köpte vi ”Herr Muffin”, en bok om ett marsvin som dör. Hon tycker mycket om att läsa den. Och ”Dödenboken”.

Men mest tycker hon om att sjunga och läsa och gult. Och blommor. Och att vara en mamma.
-Snart får jag en bebis. I min mage som kommer ut ur min snippa och äter på mina bröst, säger hon och tar nallen och lägger till bröstet på henne.
-Ja, men först måste du bli stor.
-Jag ÄR ju stor! (för det säger vi ju hela tiden att hon är)
-Ja, men ännu större. Och så måste du träffa en pappa som kan spruta in pappafrön…
-Jag har ju redan en pappa..!
-Mja… men en annan pappa. Som är lika gammal som du… Och sen känns det som att det blir för knepigt att reda ut.

Sophie sover en liten stund på dagen de flesta dagarna.
Hon slutade med blöjor på påsklovet från den ena dagen till den andra både på dagen och natten.
Sophie dricker fortfarande väldigt mycket välling och äter lite annan mat.
Hon har storlek 98-104.
Sophie ska sluta med napparna till sommaren.

När Sophie säger till mig:
-Mamma jag älskar dig, och jag är så glad att du finns…
Så känner jag att jag nog fått fram mitt budskap till henne.

Tack Sophie för att du finns! <3

Läs även andra bloggares åsikter om Sophie 2, 5 år, småbarnsåren, 2, 5 år,

En morgon vaknade jag upp och insåg plötsligt att jag hade förlorat något oerhört viktigt i mitt liv. Det hade tagit mig 13 år att insjukna, och ytterligare flera år att förstå att jag var sjuk. År av sorg, besvikelse, förtret och tårar, men även mycket glädje. Sedan följde en kamp för att reda ut insikten.
Den kommer jag aldrig att glömma…

Under åren som har gått har jag medicinerat, gått i terapi, arbetstränat och jobbat med mig själv och mitt inre. Jag har gått på läkarbesök, utredningar, möten med arbetsförmedling och försäkringskassa. Jag har provat massage, healing och andra alternativa behandlingar. Jag har gråtit, haft ångest och självmordstankar. Jag har befunnit mig i alla möjliga sorters tillstånd.

Men jag har också emellanåt haft en drivkraft och egen förmåga att gå åt ett håll –framåt. Ibland två steg bak och ett fram. Sakta, långsamt på vägen. Framför allt har jag bearbetat andras åsikter om människor som lever med psykisk ohälsa.

Fördomar och okunskap gör att det är svårt att bli hel i denna sjukdom. Många ser det som en människa som är hypokondriker och inte vill arbeta. Eller kanske någon som inte har ”alla hästar hemma”. Jag är precis som alla andra och är en intelligent kvinna, det enda som skiljer oss åt är att jag har en sjukdom som sitter i det egna ”jaget”.

När jag har mina skov blir jag helt apatisk och kan ligga i sängen i timmar, oförmögen att ta mig upp. Att ta sig in i duschen är ett sådant krafttag att Hulken borde infinna sig. I min bipolära sjukdom dominerar ångesten och depressionen. När ångest inträder äter jag inte, jag klarar inte min vardag utan lever på flingor och fil. Jag sover mer, kan ligga och stirra in i väggen i timmar. Ångesten är så stark att jag bryter ihop och gråter. Jag har lärt mig att ta mina lugnande mediciner i tid, men ibland hoppar jag över det. Det är helt enkelt skönt att få bryta ihop.

Det finns ytterligare en period i min sjukdom. Perioder där jag är upprymd, manisk, och inget kan hindra mig. Jag tror inte att jag är Gud, men jag har svårt att se mina begränsningar för vad som är bra och dåligt för mig. Jag bara trycker på gasen, bromsen är inte ett alternativ. Jag var glad över att jag inte tappar omdömet helt när jag har maniska perioder. Jag blir helt enkelt mer kreativ och får mer gjort. Nackdelarna är att jag är konstant irriterad och vill att folk runt omkring mig ska backa tillbaka.

VARFÖR JAG SKREV DU HÄR BOKEN?
Det är en vanlig fråga jag får. Förutom mitt eget behov att få ut allt inom mig så har resultatet blivit en bok som budbärare. Jag skriver utelämnade och naket och lämnar inget åt fantasin utan så här är det att känna och leva med bipolär sjukdom. Mitt mål är att kunna hjälpa andra. Min bok är riktigt nödvändig idag. ”Med mitt liv i mina händer” var något jag behövde få göra. För mig handlade det aldrig om ”bara en bok” och jag är glad att jag har skrivit den.

Jag skrev den här boken för det handlar inte bara om mig. Det handlar om att belysa ett stort folkhälsoproblem. Det verkar finnas ett kollektiv skam över att vara psykisk sjuk. Kunskapen är inte tillräckligt etablerad även om det gått framåt. Jag tycker det är ett samhällenligt ansvar.

Jag skrev den här boken öppet för att försöka slå hål på fördomar mot den rädsla och okunskap människor har kring psykisk ohälsa. Min berättelse känns inte omotiverad utan det finns alltid någon som kan förlika sig med den och kanske förmår sig söka hjälp samtidigt som skam- och skuldkänslorna släpper.
Skammen över att man inte är lycklig leder till att man anklagar sig själv. Det är dags att ändra attityd till oss psykiskt sjuka. Det är ett bland det viktigaste och svåraste att tillföra dagens samhälle.

Jag gick in i en djup depression mitt i livet. En evighetskarusell pågick i sjukdomens självmordstankar, ångest, depression och manier som började. Hela mitt liv ändrades och jag blev tvungen att göra om mitt sätt att leva. Det känns ungefär som ett barn som nyss lärt sig att gå. Vinglande och landar på rumpan.

Med min bok ”Med mitt liv i mina händer” vill jag föra vår förståelse för bipolär sjukdom till en ny nivå. Mina detaljerade beskrivningar om vad känslan innebär att vara psykisk sjuk är främmande för många. Smärta, läkarbesök, terapi, mediciner och enträgna skrik och böner kan ibland vara vardag. Tidvis känns det som sjukdomen våldtar mig.

Jag har en viktig historia att berätta där smärtan river så hårt att läsaren inte kan lägga boken ifrån sig. Boken jag skrivit är en självbiografisk berättelse. Den är brutalt utlämnande ochgripande. Som läsare engageras du djupt och jag vill visa dig varför.

Du kan på min hemsida läsa mer, göra dina beställning och även recension m.m. på min blogg. Den hittar du via hemsidan: www.ceciliaasp.se

Läs även andra bloggares åsikter om biploär sjukdom, manodepressivitet, psykisk sjukdom, mani, depression, boktips

Missade du dokumentären om sexuella övergrepp ”Ingen riktig våldtäkt”?

Här kan du se den på SVTPlay…

Det var den 8 Oktober 2006 och jag var 17 år. Min bästa kompis och jag hade åkt till några äldre killar som vi lärt känna och festat med tidigare. Det första som slog mig när dörren vi ringt på öppnades var haschlukten. Jag kände igen lukten sen tidigare då även jag testat att röka 2-3 gr tidigare. Även denna kvällen tog jag några bloss.

Efter ett tag blev jag och min vän bjudna på E (Ecstasy). Detta var något jag aldrig testat innan och min nyfikenhet tog över mitt förnuft. Jag tog 1 och halv tablett och efter några minuter slog euforin och välbehaget till. Jag dansade, skrattade och befann mig känslomässigt i sjunde himlen.

Efter ett tag när känslan höll på att avta fick jag snabbt två nya. Vid den här tidpunkten bestämde jag och min vän att vi skulle åka vidare till en annan fest där vi kände en kille sen tidigare. Även han var äldre. När vi kom till denna festen blev vi bjudna på en hel del alkohol. Vilket säger sig själv inte är bra att blanda med centralstimulerande.

Jag kommer ihåg att jag dricker en hel del. Shottar blandat mex öl. När klockan blir 6 på morgonen bestämmer sig min kompis att lämna festen. Jag däremot stannar kvar. På festen är också en fotbollstränare vi kände sen tidigare. Fotbollstränaren är 32 år.

Efter min kompis lämnat festen vid 6 slutar alla mina minnen. Nästa minne jag har är att jag sitter naken i ett badkar med alldeles för varmt vatten rinnande från kranen. Jag går ut från badkaret och ser fotbollstränaren från festen naken och sovandes i sin säng. Vi är ensamma i en liten lägenhet och jag är fortfarande påverkad av alkohol och förvirrad.

Jag sätter på mig de kläderna jag hittar. Min BH hittade jag aldrig och jackan är försvunnen. Jag tittar på klockan och den är 10 på förmiddagen. Alltså har jag haft en blackout i fyra timmar utan något minnesfragment överhuvudtaget. När jag går ut från lägenheten ut på gatan har jag ingen aning om vart jag är. Slutligen tar jag mig hem men det tar många timmar innan jag ”nyktrat till” och förstår innebörden av vad som faktiskt hänt.

Under dagen som går känner jag mycket tydligt att någon har haft sex med mig både vaginalt och i rumpan. Det är glasklart för mig att denna någon är fotbollstränaren som var på samma fest och sen låg naken i sängen. Vad som sen tar ytterligare några timmar för mig att förstå är att lägenheten jag vaknade upp i inte är samma lägenhet festen hölls i och mitt sista minne är ifrån. Jag har alltså på något sätt tagit mig till en annan lägenhet flera kilometer bort utan att veta hur. Ett dygn senare hittar jag min tampong långt uppkörd i underlivet i resultat av en penetration.

Den här kvällen lämnade kvar många psykiska men och en smärtsam emotionell sårskorpa. Mycket skam och skuldkänslor har plågat mig under alla dessa och framförallt ovissheten om vad som egentligen skedde den oktobermorgonen. Jag berättade aldrig för någon utan min bästa vän om vad som hände (eller vad jag inte visste hände). I efterhand kan jag djupt ångra att jag inte anmälde händelsen. Mycket för min egna självkänslas skull som tagit mycket stryk. Mitt jagvärde försvann totalt den natten/morgonen och händelsen kom att påverka hela min tonår med händelser av destruktivitet och depression.

Jag försatte även mig själv i fler sexuellt förnedrande situationer efter detta, för jag kände och känner än idag att jag inte är värd mer.

————————————————————
Tack för att du ville dela detta med oss. Mycket modigt! Jag förstår att den här händelsen har satt djupa spår i dig och din självkänsla. <3

Det är så sorgligt att det är så många som varit med om sådana här saker.

Det är viktigt att stå upp för sig själv och inte gå med på något som man inte vill göra. Att inte använda droger eller berusa sig med alkohol är nog en av de viktigaste sakerna att tänka på för att inte hamna i situationer man inte vill hamna i. Men det hjälper inte alla gånger heller förstås.

Om man har blivit sexuellt utnyttjad är det oerhört viktigt att man anmäler händelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, våldtäkt, droger, ecstacy

Den 15 maj är ett laddat datum. Jag har skrivit om det tidigare flera gånger…

Det knyter sig i magen.

15 maj 2008 var en torsdag.
Linnéa var inlagd sedan nästan en månad. Det hände ingenting. Både hon, vi och personalen väntade på att det skulle vända.

Sedan någon vecka hade BUP bestämt att Linnéa skulle börja skolan igen. Vi var tveksamma. Linnéa hade så höga krav på sig själv att hon inte skulle nöja sig med att göra något halvdant. Hon var mycket ambitiös, målinriktad och hade högsta betyg i allt. Allt som hon bestämmer sig för, gör hon…
Vi tänkte att skolan skulle göra att hon kände sig pressad. Men, för BUP är det viktigt att ungdomen kommer tillbaka till sin vanliga miljö så fort som möjligt. Och det är det säkert i många fall.

Men Linnéa var självmordsbenägen. Precis lika självmordsbenägen som hon var när man beslutade att lägga in henne. Trots detta skulle hon börja skolan. Jag skulle skjutsa dit henne och hämta henne efter 2 timmar.

Dagarna började alltså med att jag skjutsade pojkarna till skolan. Hämtade Linnéa (som började något senare) från BUP, skjutsade henne till skolan. Jobbade en liten stund eller besökte Emelie när hon var inlagd på kirurgen. Hämtade Linnéa efter 2 h och skjutsade tillbaka henne till BUP.

Den här dagen skulle Linnéa inte tillbaka till BUP utan hon skulle få vara hemma en stund.
Ensam.
!!?
Varför?
Det förstod vi aldrig. Vi var oroliga.
Samtidigt så kändes det som att vi inte kunde ifrågasätta allt som personalen föreslog.
De försökte övertyga mig eftersom att det fanns en plan för dagen och att Linnéa hade lovat att följa den.

"Planen" för dagen

När jag hämtat upp Linnéa från skolan skulle jag alltså köra hem henne och lämna henne ensam.
Jag sa till henne att jag tyckte det kändes olustigt.
-Men mamma du har väl märkt att jag mått bättre de senaste dagarna.
-Linnéa, jag har märkt att du har VERKAT må bättre. Men det är ju skillnad.
-I know…. that´s my speciality…

Hur som helst så lämnade jag henne hemma som jag blivit tillsagd.
Jag hörde hur hon låste dörren direkt, som en markering.
Jag åkte till mitt kontor och försökte jobba, men jag var väldigt orolig. Det dröjde kanske 20 min innan samtalet från min syster kom. Jag kastade mig i bilen och körde hem.

I badrummet låg Linnéa blodig. Hennes gröna tröja var blodig.
Linnéas hals hade ett skärsår.
Linnéas ögon var alldeles blanka. Hon fanns inte där. Fast hon var vaken.
Hon höll luren i handen och mumlade.
Min mamma satt bredvid.

Jag var både arg och förtvivlad och hjärtskärande livrädd.
Jag VISSTE ju!!!
Varför lyssnar ingen på mig när jag berättar hur mitt barn mår??

Jag ringde BUP och berättade vad som hänt. Jag ville att någon skulle hjälpa oss omedelbart.
Men svaret jag fick var att jag skulle fortsätta ”enligt plan”.

Enligt plan…

Jag åkte och köpte Sushilunch. Mamma var kvar med Linnéa.
När jag kom hem satt Linnéa med samma blanka ögon vid flygeln och spelade.
Ingen kontakt.

Sushilunch.
Kör.
Pianolektion.
Middag.

NU fick vi åka tillbaka till BUP.
Jag kände mig lättad över att få ”lämna in” henne i ”säkerheten”.
Jag skulle aldrig kunna leva med att hon skulle ta sitt liv hemma.

Det var INGEN som pratade med Linnéa om det som hänt.
Ingen ny suicidbedömning gjordes.
Man tyckte att hon skulle gå i skolan igen på måndagen utan att man gjort något överhuvudtaget.

Förstår ingen att min dotter tänker ta sitt liv?
Hon har bestämt att inte bli 15 år.
Hennes födelsedag är den 7 juni.

Hon blev inte 15 år.

Idag är den 15 maj 2008 4 år bort.
Men det datumet, liksom många andra datum, kommer alltid att finnas kvar som ett ärr i mitt hjärta.

Detta år ligger jag inte i sängen och gråter av ångest.
Detta år faller jag inte bottenlöst ned i det svarta hålet.
Detta år kippar jag inte efter andan när skuldkänslorna håller på att kväva mig.

Det här året lever jag mitt liv och inte sorgens liv.
Men klumpen i magen och den tunga stenen i mitt bröst är kvar.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, självmord, förlora ett barn, suicid, ta sitt liv, Linnéa

Jag har fått ihop över 90 föräldrar som förlorat barn i självmord men skulle väldigt gärna vilja ha fler att inkludera i studien som ska klargöra hur sorgeprocessen ser ut och vilka faktorer som påverkar sorgeprocessen.

Med barn avses inte enbart personer under 18 år. Alla som förlorat barn i självmord är välkomna att delta. Båda föräldrarna får gärna delta.

Studien består av en webenkät med frågor. Man får en länk att klicka in sig på. Studien är helt anonym.

Tidigare studier visar att sörjande föräldrar gärna vill hjälpa till och de flesta har inget problem att prata/skriva om sorgen utan tvärtom tycker att det känns bra att kunna göra något konkret av den erfarenhet man nu fått.

Resultaten kommer att ligga till grund för konkreta förslag till hur man ska bemöta föräldrar som mist barn.

Känner du någon som mist ett barn i självmord eller är du själv den föräldern så maila mig! kontakt@ludmilla.se

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Ludmilla

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, förlora barn, efterlevande, mitt barn tog sitt liv, studie om sorg, sorg efter barns död, studie om självmord

I morgon börjar dokumentären, ”Ingen riktig våldtäkt”, om sexuella övergrepp som jag skrev om häromdagen.

Bilden av en våldtäkt stämmer inte alltid överens med verkligheten.
De flesta kanske har en uppfattning om att våldtäkter är sådant som händer i en mörk park med en okänd person och där offret slåss för sitt liv. I själva verket är de flesta våldtäkter med någon man känner väl och man blir så paralyserad att man inte ens vågar säga nej.

Somliga tycker att en tjej tydligt måste säga nej för att det ska vara att betrakta som en våldtäkt, men lagen säger något annat. Är det ok att stjäla bilen bara för att nyckeln sitter i? Nej, det är det naturligtvis inte även om vissa tycker så.

Missa inte programmet!

SVT1 tor 10 maj kl 21.00
SVT1 fre 11 maj kl 12.30
SVT1 sön 13 maj kl 03.15
SVT1 tis 15 maj kl 01.45

Läs gärna dessa tidigare inlägg där ”Malin” har beskrivit sina upplevelser:

Stöna då skrek de, stöna
Du förstår inte mamma
Jag rev sönder mig själv och slängde mig själv i soptunnan
Fråga mig igen, hur mår du?

Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, våldtäkt, våldtagen, gruppvåldtäkt, bilden av våldtäkten, ingen riktig våldtäkt, Caroline Engvall

Inför middagen

Häromdagen blev jag uppringd av generalsekreteraren för Ronald McDonalds barnfond, Pia Lundgren. Hon berättade att de skulle dela ut ett pris på Mammabloggalan som Alltförföräldrar anordnar. Hon berättade att de ville ge detta pris till mig för det arbete som jag lägger på min blogg.

Självklart var detta hedrande och jag tog med mig min egen mamma till Solna i lördags för att ta emot priset.
Det var en intressant upplevelse att vara med alla dessa mammor som ägnar stor del av dagarna till att blogga. Det är ganska mycket en annan typ av bloggar än denna så det var lite av en ny värld att titta in i. Det delades ut flera priser från Alltförföräldrar till deras mammabloggare och det var många glada mammor som fick diplom.

Min mamma och jag hade en fin kväll tillsammans med Pia och fick även lyssna till en stand-up komiker och Camilla Håkansson som sjöng egna barnvisor och delade ut en CD till alla deltagare.

Det var faktiskt flera personer som kom fram till mig och ville hälsa, som hade kommit i kontakt med mig av olika anledningar, så helt anonym är man tydligen inte. Jag kände igen flera av de som var där. Bland annat Vimmelmamman som jag kom i kontakt med när jag själv hade cancer.

"Motiveringen lyder..."

Bloggpriset – Årets Medmänniska
Ronald McDonald Barnfond arbetar för att hjälpa sjuka barn med familjer och vill med detta pris hylla en av dom många fina insatser som sker dagligen för att hjälpa människor när de behöver det som mest!

Motiveringen:
Vi vill dela ut det till dig för ditt öppna och ärliga sätt att dela med dig av din historia för att öka förståelsen för psykisk ohälsa/ sjukdom, sprida kunskap om behovet av ökade resurser till psykvården, öka kunskapen om självmord och bidra till en minskning av antalet självmord genom din blogg.

Ett fint diplom, blommor och ett silverhjärta.

Mycket hedrande och det känns fint att kunna påverka på detta sätt!
På så sätt har inte Linnéa dött förgäves!

Tack!

Och tack mamma för en mysig kväll!

Läs även andra bloggares åsikter om mammabloggalan 2012, årets medmänniska, Ludmilla Rosengren, Ludmillas blogg, Ludmilla.se, alltforforaldrar.se, bloggar, bloggare, bloggpris, självmordsförebyggande, förebygga självmord, förebygga psykisk ohälsa

Upplever du att du tappat kontrollen över din sexualitet? Känner du oro för tankar och handlingar eller är rädd att göra dig själv eller andra illa.

Nu finns det en hjälplinje (020-66 77 88) där du kan få möjlighet att prata anonymt med någon som har stor erfarenhet av dessa frågor. Någon som kan ge dig stöd och råd, och sedan hjälpa dig vidare till behandling om du vill och behöver.

Det är inte fel att ha en sexualitet – tvärtom det är viktigt för alla, men riktning och omfattning kan vara ibland vara problematisk. Målet med behandlingen är inte att du ska sluta ha sex, utan att du ska ha en sexualitet som är i balans, som du har kontroll över och som inte skadar dig själv eller andra.

När du ringer kommer du att få prata med sjukvårdsutbildad personal som har stor erfarenhet och vana att ta emot samtal som berör det sexuella området. Vi som svarar kommer att ställa en del standardfrågor som vi ställer till alla som ringer. Vi kommer att be dig beskriva vad det är som gör att du ringer till oss, hur just ditt sexuella problem ser ut. Utifrån dina svar gör vi sedan en bedömning av hur vi kan hjälpa dig på bästa sätt. Vi utför ingen behandling över telefonen, men vi kan ge stöd, och om det behövs, hänvisa dig till annan vård beroende på var du bor och vad för slags problem du har.

Även du som är anhörig eller bara har frågor om sexuellt problembeteende, är förstås också varmt välkommen att ringa till PrevenTell.

Kom ihåg att man inte kan göra något åt det som hänt, men man kan alltid ta ansvar för framtiden!

Bakom PrevenTell står CASM- Centrum för Andrologi och Sexualmedicin på Karolinska Sjukhuset.

020-66 77 88

Läs även andra bloggares åsikter om sexuellt problembeteende, sexuella övergrepp, våldtäkt, pedofili, sex med barn, dämpa ångest med sex, preventell

När tonåringar utsätts för sexuella övergrepp, så är gärningsmannen ofta en jämnårig. Men vågar man peka ut killen som man drömt om att ha sex med? Sara, 15 år, tänkte att ingen skulle tro på hennes version av det som hände på festen med skolkamraterna.

Vem har rätt till din kropp? Bara jag själv, skulle de flesta svara. Men på en fest med sina skolkamrater hamnade Sara, 15 år, i en situation där detta inte alls kändes lika självklart. I dokumentären ”Ingen riktig våldtäkt” berättar ungdomar om de oskrivna reglerna för gränslandet mellan sex och övergrepp.

Sara hade längtat efter att ha sex för första gången. Hon hade hört kompisar berätta och hon hade fantiserat om en kille på skolan. Men det blev inte alls som hon hade tänkt sig.
Sara beskriver hur han istället utsatte henne för ett sexuellt övergrepp.

- Jag skämdes så mycket efteråt och tyckte att allt var mitt eget fel, berättar Sara.
För henne blev händelsen början på en mardröm som präglat hela hennes liv sedan dess.

I ”Ingen riktig våldtäkt” berättar tonåringar om att pressas och övertalas till sex. Det är en dokumentär som försöker diskutera moral snarare än juridik. Vad får man egentligen göra mot varandra? Finns det situationer då man inte räknar med att kunna bestämma över sin kropp?

- Under arbetet med dokumentären har jag insett att många ungdomar har sina första sexuella erfarenheter i det här gränslandet mellan sex och övergrepp. Vuxenvärlden blundar och lämnar de unga helt ensamma med svåra frågor. Vi vet inte hur vi ska prata om något så känsligt. Så ska det såklart inte vara, säger Lisa Wahlbom, en av filmens producenter.

Sändningstider Dokument inifrån: Ingen riktig våldtäkt

SVT1 tor 10 maj kl 21.00
SVT1 fre 11 maj kl 12.30
SVT1 sön 13 maj kl 03.15
SVT1 tis 15 maj kl 01.45

Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, Caroline Envall, 14 år till salu, skamfläck, våldtäkt, ingen riktig våldtäkt