Om att förlora ett barn, självmord och cancer, del 1
När Linnéa tog sitt liv insåg jag ganska omedelbart att detta var något som inte släkt, vänner eller samhället var rustade för.
Jag insåg snabbt att jag kan inte förvänta mig att luta mig emot någon annan än Johan. För man har inte lärt sig hur man ska förhålla sig till en sådan sak.
-Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en förälder.
Konsekvens: Vetskapen om att jag har förlorat ett barn väcker en oerhörd rädsla hos en annan förälder. Bara att se mig väcker den ångest som det innebär att snudda vid tanken på att ”det kan hända mig”.
-Att förlora en närstående i självmord är extremt laddat med luddiga fördomar.
Konsekvens: Osäkerhet bland de man möter eftersom de själva inte förstår vad det innebär. Fördomar som att familjen nog är i social misär, att föräldrarna misshandlat barnet eller att de inte bryr sig om barnet leder till blandade känslor. Kanske får de skylla sig själva? Eller om personen som tagit sitt liv var sjuk så kanske fler har samma åkomma? ”Psykfall” helt enkelt! Eller så får kanske personen i fråga som tog sitt liv, skylla sig själv.
Sorg och död är inte naturliga ingredienser i ett svenskt liv. (Fast det egentligen är det).
Konsekvens: Man sätter på skygglapparna. Död finns inte förrän den drabbar en direkt. Dessförinnan blundar man för allt som har med tragiska konsekvenser av sitt eget liv att göra. Man skyddar barnen från det smärtsamma och kanske inte låter dem vara med på begravningar eller annat som gör att man måste bära deras ångest.
Man vet inte hur man ska göra för att man inte har lärt sig det. Okunnigheten och skygglappsbeteendet går i arv. Många gånger vågar inte ens de som är ”profesionella” och möter personer i sorg (läkare, poliser, begravningsentreprenörer m fl) möta personen i sorg. Det är för jobbigt, och väcker så mycket obearbetat inom en själv att man helt enkelt inte orkar.
–
Jag blev förvånad.
Helt enkelt paff att det är så här.
Det var det som gjorde att jag tre veckor efter Linnéas självmord började skriva den här bloggen och att jag gång på gång medverkat i artiklar, TV och radio.
Jag kände att det fanns ett enormt behov av att ge information om självmord och sorg. Hur man upplever en sådan här katastrof och vilka behov som finns. Jag har också givit konkreta förslag på hur man kan förhålla sig till personer i sorg. Läs här…
Jag har också delat med mig om hur vi lät våra barn vara delaktiga i alla praktiska saker kring Linnéas död, som val av kista, kläderna hon skulle ha på sig, utformandet av begravningen, att de fick se Linnéa som död, kremeringen, urnsättningen m.m. (Läs gärna de klickbara länkarna som jag har i detta inlägg eftersom de redan berört många delar av detta på ett ingående sätt).
Fyra månader efter att Linnéa tagit sitt liv, skrev jag första gången om detta. Jag hade då erfarit att nära vänner som jag verkligen trodde skulle finnas där, -försvunnit. Jag hade också fått erfara att personer som jag inte alls hade räknat med, hade ställt upp väldigt mycket. En del personer var väldigt engagerade i början, när deras egen chock och deras eget behov av stöd var som störst.
Jag har förstått att detta handlar om okunskap och osäkerhet. Man vet inte vad man ska säga och är rädd att säga fel. Hur ska man kunna hjälpa någon när man själv är så rädd för att det ska drabba en själv?
Jag klandrar inte någon, men samtidigt har det varit ett effektivt sätt att skilja agnarna från vetet så att säga.
Det jag insett är alltså att jag kan inte förvänta mig att någon ska ”fånga upp mig” när jag möter någon annan i detta. Jag måste alltså själv ta ansvaret för att hantera även den andra personens reaktioner om jag väljer att berätta vad som hänt. Och det gör jag. Jag berättar om Linnéa så fort det finns anledning till. Linnéa har funnits och finns i så mångas medvetande fortfarande. Och hon ska inte ha dött ”förgäves”. Hennes död ska få bidra till något. Det är viktigt för mig!
Du som läser…
1. Hur reagerar du när du läser min blogg om vad som hänt Linnéa, eller rättare sagt oss? (Nyfikenhet, skräck, osäkerhet, annat?)
2. Har du varit med om att någon i omgivningen tagit sitt liv? Hur har du då reagerat gentemot de som stog allra närmast den som tog livet av sig? (avvaktande, vill inte störa, hört av dig lite grand, hört av dig mycke, annat?)
3. Om du själv varit med om att en närstående tagit sitt liv, vilka reaktioner har du då märkt? (vänner som ställt upp eller inte ställt upp, annat?)
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, omgivningens reaktioner, sorg, osäkerhet, förlora ett barn, ta livet av sig
Share

















Senaste kommentarer