Ludmillas Blogg

TV-PROGRAM OM RELATIONER – VILL NI DELTA?
Relationsproblem uppstår förr eller senare i alla relationer, kanske i synnerhet i våra relationer till de som står oss närmast. Ibland tar vi oss igenom på egen hand, men ibland fastnar vi i negativa mönster utan att komma loss. Det kan handla om att vi ständigt känner oss svikna eller kränkta, eller att våra nära relationer präglas av brist på tillit, förgörande svartsjuka eller kärlekslöshet.

Sveriges Television, Dokumentärredaktionen, gör just nu en helt unik satsning. I åtta fristående program får vi följa läkaren och psykoterapeuten Poul Perris när han hjälper par som kört fast i sina relationer, att komma vidare. Poul Perris är erkänt skicklig och har stor erfarenhet av att hjälpa människor att skapa varma, nära och meningsfulla relationer.

Du och din partner har nu möjlighet att få vara ett av de par som Poul samtalar med och vägleder!

Två s k pilotprogram med två olika par är redan inspelade. Programserien görs med största respekt och omsorg om paren som deltar, och utan att skada tredje man. Samtalen präglas av öppenhet, värme och medmänsklighet. Tanken är att inspirera tv-tittaren att själv reflektera över sina relationer och att även belysa det allmänmänskliga i alla relationsproblem, oavsett hur de ser ut hos det enskilda paret.

VILL NI BLI ETT AV PAREN?
Som deltagare i programmet förväntas ni kunna frigöra fem halvdagar för inspelning. Inspelningen sker i Stockholm och de fem halvdagarna är förlagda till en gång i veckan, under perioden 12 mars t o m 27 april 2012, en förmiddag eller eftermiddag i vecka 11, 12, 13, 16 och 17. De fem sessionerna klipps därefter varsamt ihop för att bli ett program på ca en timme. Programmen kommer att sändas under tidig höst 2012. Omkostnader för resor och logi samt viss ersättning för inkomstbortfall utbetalas.

Hör av er till mig så förmedlar jag kontakten. kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om SVT, dokumentärfilm, Poul Perris, relationer, relationsproblem, äktenskapsproblem, kris i relationen, parterapi,

Jag har fått tillstånd att publicera flera texter som ”Malin” har skrivit. Hon har varit med om väldigt svåra saker och hon har valt att berätta om de här upplevelserna på olika sätt. Här kommer en av texterna.

OBS! Mycket stark och känslomässig läsning!
——

Hon trollband mig med sina ord. Jag kände mig plötsligt värd någonting. Vår vänskap är värd att dö för, sa hon. Och jag tänkte samma sak. Utan henne kunde jag inte andas.

Hon tog med mig på fester och visade mig sina vänner. Jag var inte alls van, men nyfiken. Det var som att en helt ny värld öppnade sig.

Och plötsligt stod han bara där framför mig, med snälla ögon, djupa skrattgropar och en liten glipa mellan framtänderna. Jag föll pladask, varenda liten del av mig ville ha honom. Vi började prata med varandra mer och mer i skolan. Jag insåg att han hade allt jag drömde om.
Jag var kär.

Jag minns att vi drack mer än vanligt den kvällen. Stämningen var härlig, alla var där och förväntningarna var höga. Tjejerna hade sminkat sig i flera timmar och planerat kläder veckor i förväg. Jag var pirrig men glad.

Men jag hatade min kropp och kräktes ibland, kanske var det därför jag tålde mindre än alla andra den kvällen. Jag ranglade in på toaletten efter några timmars festande, illamående och kär.

Han följde efter mig. Höll bort mitt hår när jag kräktes, torkade mina kinder när jag grät. Tröstade mig när jag sa att jag hatade mig själv och att han var värd någon bättre, någon finare.
”Säg inte så. Du är ju snygg, Malin, hör du det? Jävligt snygg.”
Han hjälpte mig upp på benen och släpade in mig i min bästa kompis sovrum.

Det var ju det här jag hade drömt om i så många veckor.
Honom. Hur han skulle ta hand om mig, viska fina ord i mitt öra, kyssa mig…

Men när jag kände fler händer på min kropp insåg jag att vi inte var ensamma längre. Jag försökte säga något, försökte förstå, gav honom en frågande blick men han bara vände sig om och låste dörren.

Hans två kompisar vände upp mig på rygg, drog av mig klänningen och jag rafsade längs madrassen efter ett täcke att dra över kroppen. De sa att det var okej, att ingen skulle få veta.
”Malin, kom igen, vi vet ju att du vill.”

Jag blundade, försökte tänka på honom. Bara honom.

Den ena höll fast mina handleder medan de andra utforskade varenda liten del av min kropp. Kroppen som jag aldrig någonsin velat visa någon annan, som jag hatade och skämdes över.

Jag försökte tänka på något annat när jag låg där på sängen med särade ben, försökte tänka på segelbåten. Innebandyn. Sommaren. Johanna. Mamma. Det skulle ju bli så bra, allting.

Jag såg mig omkring. Minns väggarna, taklampan, nallen på nattduksbordet… allting snurrade. Jag minns musikdunket där utanför, röster och dansande fötter mot vardagsrummets parkettgolv.

Minns att jag inte kunde bestämma mig om jag ville resa mig upp, springa ut, stanna kvar, skrika eller skratta. Slänga mig i hans famn eller bara skita i allt.

Kanske skulle det vara enklast så?
Minns den kraftlösa känslan, som om jag hade tungt cement i blodådrorna. Kunde inte röra mig, kunde inte skrika.

Så jag låg bara kvar så, helt blixtstilla. Lät det ske, sa inte emot. Och jag minns att jag tänkte, kanske är det så här det ska kännas? Slickande tungor överallt. Hårdhänta fingrar som trycker, klämmer, pressar. Stela grepp kring handlederna.

Minns hans blick. Att den var svart, inte lika ljusblå som den brukade vara.

Minns att det gjorde ont, så förbannat jävla jätteont. Inte i underlivet, inte i rumpan, inte i de sönderbitna bröstvårtorna.
Bara inuti, som om de haft sönder mig. Krossat själen.

”Stöna då”, skrek de. ”STÖNA!”
Jag blundade hårt och ville försvinna. Visste ju att det var så… fel. Äckligt, pinsamt och jättefel.

Ändå så låg jag kvar, som en livlös plastdocka. När den ena killen tar upp sin kamera reagerar jag inte ens. Jag vänder bara bort huvudet, gråter ljudlöst.

En av dem tar tag i min nacke och trycker ner mig mot golvet, den andra pressar in en klacksko i mig. Jag skriker inte ens. Kanske är jag inte värd mer än så här, tänker jag när de trycker ner sina underliv i min hals och jag kräks upp det lilla som finns kvar.

Varför får vissa ingen kärlek alls medan andra får så mycket de knappt orkar bära?

De lämnade mig naken på sängen när de var färdiga, drog överkastet över min kletiga kropp. Släckte lampan och försvann.

Jag minns att jag blundade hårt och letade med handen längs sängkanten efter mina underkläder. Trosorna, behån? Det enda jag kände var spår av mina egna spyor och mitt eget blod.

Jag la mig ner och plötsligt såg jag dem ovanför mig. De hängde i taket, dinglade ner från taklampan, hånflinade mot mig i mörkret.

Läs även andra bloggares åsikter om gästblogg, våldtäkt, sexuella övergrepp, trauma, gruppvåldtäkt

I Sverige används WHOs (Världshälsoorganisationens) diagnosmanual International statistical Classification of Diseases and Related Health Problems – version 10 (ICD-10) som standard för klassificering av sjukdomar. Socialstyrelsen ansvarar för och ger ut en svensk översättning av manualen under namnet ” Klassificering av sjukdomar och övriga hälsoproblem – KSH97”. Den senaste versionen ICD-10-SE gavs ut i januari 2011. WHO arbetar med en ny utgåva, ICD-11, som beräknas bli klar 2015. I ICD-10 ligger klassificering av ” Psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar” under F-axeln med koderna F00 – F99. I svensk psykiatri används DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders- IV) som komplement till F-axeln i ICD-10.

DSM-IV, är en handbok för psykiatrin som utarbetas och ges ut av American Psychiatric Association (APA). Handboken innehåller standarddiagnoser för alla nu kända psykiatriska sjukdomstillstånd. Manualen, som har fått en stor genomslagskraft används över hela världen, även i Sverige. Den romerska siffran anger att det är den fjärde versionen av manualen. Psykiatrin i Amerika använde sig före 1980 av DSM-II som var identisk med WHOs (Världhälsoorganisationens) åttonde version av ICD (ICD-8). Men 1980 avbröt APA samarbetet med WHO och skapade diagnosmanualen DSM-III. DSM-III skiljer sig ifrån tidigare klassificeringssystem av psykiatriska sjukdomar genom att ha ett helt kriteriabaserat diagnossystem där man övergett föråldrade diagnoser och äldre orsaksbaserad diagnostik. Den nu använda fjärde utgåvan, DSM-IV, som ersätter DSM-III från 1980, gavs ut 1994 och en revision av texten gjordes år 2000. APA har sedan 2007 arbetat med nästa upplaga av DSM, kallad DSM-5. I och med den femte upplagan överger man den romerska enumreringen. APA offentliggjorde i januari 2010 de förändringar och tillägg man föreslår och förslagen är nu ute på remiss och fältstudier och försökstillämpningar av föreslagen pågår. DSM-5 beräknas bli klar att ges ut i maj 2013.

Man hade på 1990-talet förhoppningar om att den nya femte versionen av DSM skulle kunna presentera kognitiva och biologiska markörer, exempelvis genetiska, i det nya klassificeringssystemet. Men inga av de forskningsrön man gjort kan ännu användas praktiskt. APAs förslag till förändringar har varit föremål för stark kritik och många ifrågasättanden men även positiva röster har hörts. Till de sistnämnda hör de som anser att den nya manualen innebär ett närmande mellan APA i Washington och WHO i Genève och ett synkroniserat utvecklingsarbete av DSM-5 och ICD-11.
Till den negativa kritiken hör att diagnoserna blir fler och allt bredare, vilket i en del fall innebär att gränsen mellan diagnos och vad som kan betraktas som normal variation blir oklar.

Professor Diego De Leo, huvudredaktör för Crisis, skriver i sin ledarspalt i Crisis om DSM-5 och den framtida suicidologin (De Leo, 2011 Crisis;32:233-239, bifogad). Han ifrågasätter förslaget av införandet av två självmordsrelaterade diagnoser i manualen 1) Självmordstankar och självmordsbeteende (Suicide ideation and behavior och 2) Icke-suicidalt självskadebeteende (NSSI, non-suicidal self-injury).

De Leo anser att det skulle vara mycket kontroversiellt att föra in självmordsbeteende bland psykiska sjukdomar. Exempelvis visar studier från Kina och Indien att endast omkring 50 % av självmorden i de länderna hade samband med psykisk sjukdom, jämfört med de omkring 90 % som traditionellt rapporteras i västvärlden. I tidigare studier av självmord hos äldre rapporteras att 91-96,5 % haft samband med psykisk sjukdom medan resultaten från senare gjorda psykologiska autopsier av äldre som dött genom självmord visar att omkring hälften av de avlidna inte haft någon psykisk sjukdom vid dödstillfället. Morgan Silverman och Ronald Maris, två väl kända suicidologer skrev 1995 att ”Självmord är, enligt definition, ingen sjukdom utan en död som orsakats genom en avsiktlig självskadande handling”. WHO gjorde några år senare en liknande formulering och Styrgruppen för WHO/EURO skriver i sin Multicentre Study of Suicidal Behavior” från 2006 att ”Självmord är i sig själv ingen sjukdom”. Definitionerna har det gemensamt att man förstår att en person faktiskt kan dö genom självmord även om personen är i sitt fulla förstånd (corpus mentis), d v s utan att psykisk sjukdom orsakar handlingen, skriver De Leo.

Man har då och då under de senaste decennierna föreslagit att självskadebeteende borde ses som ett eget psykiatriskt syndrom som beskriver ett beteende där individen skadar sig själv utan avsikt att dö, exempelvis genom att skära eller att bränna sig. Ingen sådan kategori ingår i dag vare sig i DSM-IV eller ICD-10. Däremot ingår denna form av självskadande som ett av symptomen vid borderline personlighetsstörning (BPD); en diagnosbeskrivning som har mött stark kritik. Sambandet mellan självskadande och BPD visade sig vara överskattat och har sannolik lett till en överdiagnostisering av BPD vilket påverkat hundratusentals personer på ett negativt sätt, skriver De Leo. Etiologisk och epidemiologisk forskning inom området självskadebeteende försvåras av en oenhetlig terminologi som exempelvis självstympning, avsiktlig självskada, självskada (self-harm/self-injury), självmordsförsök och para-suicid. Det finns även stora variationer när det gäller hur man ska tolka utövarens motiv, tanke, avsikt, skäl och syfte. Vare sig den redan nämnda WHO/EURO-studien eller CASE (the Child and Adolescent Self-Harm in Europe) studien från 2009 rekommenderar emellertid att man skapar en särskild diagnos eller klassificering av självskadebeteende. Däremot finns ett stort behov av att närmare identifiera och bedöma graden av avsikt.

Självmordsavsikt är en mångfacetterad variabel som varierar i allvarlighetsgrad, intensitet och över tid. Att i ett frågeformulär begränsa svar på självmordsavsikt till ”Ja” eller ”Nej” kan få allvarliga och missledande konsekvenser. Ett ” Nej” sänker oundvikligen den kliniska uppmärksamheten på eventuell självmordsproblematik. Mycket talar för att icke-suicidalt självskadebeteende (NSSI; non-suicidal self-injury) och självmordsförsök är olika uttryck för ett och samma syndrom. Resultat som stöder detta påstående kommer bland annat från en ny australiensk studie där nästan 50 % av dem som skadat sig själva rapporterade att de haft självmordstankar vid det tillfälle när de skadat sig själva, även när avsikten bakom själva handlingen inte varit att dö. Tanken att självmordsrisken skulle vara låg hos dem som skär sig ifrågasätts i en engelsk multicenter studie från 2011 där man fann att ungdomar som skar sig hade högre självmordsrisk än de som överdoserat läkemedel. Man har även i en annan studie funnit att för ungdomar som självskadat sig, är död genom självmord 17 gånger högre än hos normalbefolkningen.

Som inklusionskriterion för NSSI föreslår APA att man avsiktligt skall ha skadat sig själv genom att till exempel rispa, skära, bränna, gnugga eller slå sig vid minst 5 tillfällen under det gångna året. Tröskelvärdet representerar ett erfarenhetsmässigt medeltal. De Leo kritiserar att ingen har frågat sig om samma tröskelvärde kan användas för olika metoder att skada sig eller om ” avsikten att inte dö genom skadan är fenomenologiskt olika hos personer som använder olika metoder?” Problemen med att tillskriva ett visst slags beteende en psykiatrisk diagnos är att en diagnos förutsätts beskriva en grupp vars beteendemönster är homogent och att de karaktäristiska drag som beskriver gruppen är relativt statiska och oföränderliga. Men de som skadar sig själva är ingen homogen grupp och självskadebeteende förändras över tiden. Flertalet av de som skadar sig själva är mycket unga och många av dem upphör att skada sig själva när de når mogen ålder. I allmänhetens ögon är en psykiatrisk diagnos stigmatiserande och föreställningen att man aldrig tillfrisknar från psykisk sjukdom är notorisk. De Leo och många andra psykiatrer befarar att införandet av NSSI som psykiatrisk diagnos kan leda till att unga självskadande personer undviker att söka hjälp och att man underrapporterar såväl skadefrekvens som skadornas svårighetsgrad. För övrigt anser jag, skriver De Leo, att ”vi i dagsläget inte vet tillräckligt mycket om självskadesyndromet för att tryggt kunna placera det i klassificeringssystemet för psykiska sjukdomar”.

Sammanfattning: American Psychiatric Association (APA) arbetar sedan 2007 med en femte version av diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders -IV (DSM-IV). I januari 2010 offentliggjordes förslag till förändringar och tillägg och förslagen är nu ute på en internationell remissgenomgång på internet. Många invändningar har rests mot förslagen och amerikanska psykiatrer hävdar bland annat att DSM-5 kommer att öka risken för falskt positiva diagnoser. Professor Diego De Leo, huvudredaktör för Crisis ifrågasätter i sin ledarspalt införandet av två självmordsrelaterade diagnoser. Han anser inte att det finns stöd för att påstå att självmord i sig är en psykisk sjukdom och att vi ännu inte vet tillräckligt mycket om självmordsbeteende och icke-suicidalt självskadesyndrom för att tryggt kunna skriva in dessa tillstånd i ett klassificeringssystem för psykiska sjukdomar.

Nr 1, 2012;DSM-5 och suicidologi
Redaktör
Rigmor Stain, dr med sci, docent, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om suicid, självmord, suicidbeteende, självskadande, självdestruktivitet, självmordstankar, suicidtankar, suicidprevention, suicidologi, NASP

Att skära sig för att man mår dåligt är något de flesta har hört talas om. Men att döva smärtan med sex?

Detta fenomen är något som har ökat kraftigt se senaste åren.

Internet är ett spännande ställe – så säkert det känns hemma i sitt eget rum – så osäkert och kittlande spännande. Ett ställe att testa gränserna. Testa sitt eget ”värde”, sitt eget utseende. Visa sig och få synpunkter, bekräftelse, för helt okända människor. Ett bekräftelsebehov som trappas upp och kan urarta. Eftersom steget till att göra saker som man sedan ångrar, är så litet på nätet jämfört med i verkliga livet, är risken så mycket större att det händer.

Plötsligt har man skaffat sig ett hemligt dubbelliv på internet. Ingen vet något. Kanske inte ens de närmaste vännerna. För man skäms. Samtidigt som man inte kan stoppa det man satt igång.

De flesta av de här barnen är väl medvetna om att man ska vara försiktig med att gå in på vissa sidor. Det är hög egen aktivitet hos ungdomen. En stor portion nyfikenhet har också spelat in.

Titta på den här föreläsningen:

"UR Samtiden – Unga, sex och självdestruktivitet : Övergreppen som sker online".

Den handlar om just detta. Den sammanfattar kunskapsläget idag på ett bra sätt. Den tar upp olika grupper:

-Sexuella trakasserier och mobbing på nätet
-Övergrepp på eller genom bilder och filmer som sprids (t ex par som tagit bilder och filmer i sexuella situationer, det tar slut och bilderna används på ett sätt som det inte var tänkt från början, denna grupp innefattar även barnpornografi)
-Sexuella övergrepp online eller IRL t ex män som ”raggar” på nätet
-Ungdomar som själva tog kontakten online och visste vad det skulle leda till men att kontakten spårade ur.
-Ungdomar som tagit emot ersättning för sexuella kontakter (1% av alla ungdomar har erfarenhet av att ta emot ersättning för sexuella tjänster)

Titta även på denna där författaren och journalisten Caroline Engvall berättar om sitt arbete med böckerna ”14 år till Salu” och ”Skamfläck”. Jag har skrivit om detta här… och här… och här…

"UR Samtiden – Unga, sex och självdestruktivitet : Ung och till salu".

Lyssna gärna på följande bra radioinslag också:

Tendens : Vet du vad ditt barn gör på nätet?
Onsdag 11 januari 2012 kl 11:03
– Vi måste våga fråga våra barn om vad de gör på nätet, säger författaren och journalisten Caroline Engvall. Hon menar att föräldrar ofta känner sig osäkra och rädda för vad barnen gör på Internet och väljer att blunda istället.

Tendens : Samtalet ”På nätet var jag snygg.”
Tisdag 10 januari 2012 kl 11:03
Del 2 i temaserien ”Sexig på nätet”.

Tendens : Plutande läppar och förföriska blickar
Måndag 09 januari 2012 kl 11:03
En halv miljon svenskar lägger varje vecka upp foton på nätet. På många av bilderna anspelar unga på sex. Varför är det så?

Många intressanta och viktiga synpunkter!

Under semestern hann vi läsa böcker!

Försjunkna i Eragon

Jonas (13) och Oscar (11) läste de 2-3 första Eragonböckerna och var helt fast. För dem gjorde det inget att det regnade, tvärtom! Killen som skrivit dem (Christopher Paolini) var bara 15 år när han skrev den första. Imponerande! Böckerna handlar om draken Eragon och en massa spännande äventyr. Den fjärde boken i serien kom ut före jul.

Jag läste ”En dag” av David Nicholls. Jag längtade också till varje stund jag fick. Boken gav mig en skön, behaglig känsla och kittla den romantiska ådran också. Emma och Dexter träffades första gången den 15 juli 1988 och tillbringade examensnatten tillsammans. Boken handlar om de följande 20 åren samma datum, den 15 juli. Åren går och Emma och Dexter stöter på varandra igen. Det verkar aldrig som att timingen är rätt för att de ska få varandra men man vet att det finns en ömsesidig attraktion.

Nu har jag köpt ”På vinst och förlust” av samma författare.

Läs även andra bloggares åsikter om boktips, en dag, david nicholls, eragon, christopher paolini

Vi blir hjälpta av att läsa om hur det är för andra. Hur andra kämpar, vad som fungerar och vad som inte fungerar, hur man har lyckats ta sig ur det svåra. Det är väl därför så många läser det jag skriver.

Emma skrev så här till mig:

Jag har startat en blogg som heter ”det som är livet”. Jag har blivit så hjälpt av din blogg och andra bloggar om psykisk hälsa. Att ta del av andras erfarenheter och resor mot tillfrisknande har betytt mycket för mig. Nu vill jag vara med och bidra.

Hon fortsätter att berätta så här:

Jag vet att vi är många som lider av psykisk ohälsa. En av fyra till och med. Det är skrämmande många. Om mina erfarenheter kan trösta och lindra någons lidande så som mångas erfarenheter har lindrat min, om jag kan bidra på något sätt så kanske inte min depression behöver vara endast av ondo.

Jag föll ned i min första depressiva period för två år sedan. Jag skulle fylla 22. Jag hade precis fått nycklarna till min allra första lägenhet, min c-uppsats godkänd och det kändes som att jag hade påbörjat mitt drömliv.

Min morfar hade nyligen gått bort och fredagen innan mitt insjuknande hölls begravningen.
Det var sorgligt men vackert, så som begravningen av en älskad människa ska vara.

Det blev måndag och vardagen väntade på att återigen få ta sin självklara plats.
Det blev inte riktigt så. Den måndagen blev den första dagen i ett halvårs långt helvete.

Jag minns hur en känsla av missmod fyllde min kropp. Hur en klump började växa i bröstkorgen och hur irritationen och nedstämdheten började ta form och på torsdagen kom kände jag mig inte ett dugg bättre. Tvärtemot så blev det bara värre.

På torsdagen vaknade jag upp i en helt fruktansvärd förtvivlan. Det kändes precis som att en bubbla hade spräckts. Som om jag hade levt i den hela mitt liv, i en romantiserande värld där allt var rosa och fluffigt.
Nu hade den spruckit och jag kände i hela kroppen hur kall och fientlig världen var. Det kändes som ett fruktansvärt uppvaknande. En iskall insikt om hur livet verkligen förhöll sig. Att jag en dag ska dö. Att alla ska dö. Att livet är meningslöst.

Förtvivlan och frustration tog plats i mitt hjärta över att inte kunna sudda ut min insikt. Jag ville inte veta. Jag ville leva i min rosa, skyddade värld. Jag ville fortsätta vara lyckligt ovetandes.

Så följde en vecka av intensiv psykisk smärta. Den tredje dagen in i min sjukdomsperiod släpade pappa med mig ut på en promenad. D-vitaminet var viktigt för läkeprocessen sa han. En gång om dagen skulle vi knalla runt kvarteret, minst. Det starka vinterljuset bländade mitt blekvita ansikte, jag måste ha sett ut som ett riktigt spöke. Fötterna kändes som klumpar och jag fick stötta mig mot pappa som en nyopererad konvalescent.

Aptiten var som bortblåst och jag minns att jag tänkte att jag blir ju i alla fall smalare på kuppen. Om jag ser ihålig ut så kanske jag i alla fall ser sjuk ut. Det är svårt att vara sjuk utan att det syns.
Att se sig själ i spegeln och mötas av ett fullt friskt ansikte, men med hjärtat i tusen bitar.

Jag masade mig iväg till skolan en vecka efter mitt insjuknande. Jag klarade av att fullfölja min utbildning. Det gick lättare och lättare. Med hjälp av medicin och psykoterapi kunde jag tillslut släppa tankarna på livets meningslöshet. Jag insåg att meningen med livet var att njuta.

So far, so good.

I ett hastigt beslut bestämde jag, ett år efter mitt insjuknande, att jag var frisk. Jag började sakta trappa ned min medicin. Två dagar efter att jag hade slutat helt kom smällen. I samband med min efterlängtade sommarsemester. I med medicin igen och ringa runt efter lämplig psykolog. Men medicinen tar ju som välkänt god tid på sig innan den hjälper. Psykologen jag fick tag i hade semester ytterligare en månad.

Det gjorde att den första månaden var kritisk. Jag vankade av och an i lägenheten, träffade någon kompis då och då. Fick ställa in min betalda utlandssemester med pojkvännen och hans familj.

När semestern var slut började jag jobba. Som tur var hade jag endast en halvtidstjänst på företaget där jag hade haft min högskolepraktik året innan.

Det funkade, absolut. Men jag var död inombords. Medicinen verkade inte längre ha samma goda effekt som den hade haft året innan. När jag sedan fick gå pga nedskärningar blev mitt tillstånd successivt värre. En likgiltighet över mitt mående tog över helt, jag brydde mig inte längre om att hjälpa mig själv. Vad skulle det tjäna till, ingenting hjälpte ju.

Med hjälp av psykiater, psykolog och ett stort stödnätverk kämpar jag nu för att må bättre.

Jag tror på öppenhet, ärlighet och medmänsklighet. Att kunna visa sig svag, och kunna visa sig annorlunda, att inte behöva klistra på sig ett leende och svara bara bra tack när någon frågar hur vi mår. Och att kunna acceptera andra som har det svårt. Att visa medmänsklighet. Det tror jag är viktiga nycklar till ett välfärdssamhälle, och det tänker jag vara med och sträva efter. 

Emma

_______________
Tack Emma för att du delar med dig! Läs Emmas blogg här…

Vill du också gästblogga hos mig? Maila på kontakt@ludmilla.se

Läs även andra bloggares åsikter om depression, fri från depression, att hjälpa andra, må bättre, detsomarlivet, gästblogg

Jag har under två dagar lyssnat till intressanta föreläsningar på UngaVuxnadagarna i Stockholm.

Två viktiga böcker

Anna Kåver är en av mina stora förebilder. Jag har nu även köpt hennes senaste bok ”Allians – den terapeutiska relationen i KBT”. Hon föreläste och hade en diskussion med en psykodynamisk terapeut. Det var intressant att se hur stora skillnader det var på ett plan, men kanske inte ur ett annat perspektiv.

I den psykodynamiska terapin ska terapeuten traditionellt vara helt neutral och inte visa sina egna känslor. Klienten ska berätta och terapeuten vara passiv och endast ställa frågor för att klienten ska komma till insikt. Den terapeutiska relationen kan då vara en av de tekniker man använder, men inte nödvändigtvis.

I KBT är den terapeutiska alliansen en förutsättning för att man ska kunna tillämpa någon av de närmare 70 tekniker som man tillsammans med klienten kan välja bland. Inom KBT är det tillåtet att bjuda på sig själv och vara mer personlig. Det är i vilket fall helt nödvändigt att skapa en god relation för att man ska kunna arbeta tillsammans.

En annan intressant föreläsning var när Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som skrivit Slutstation Rättspsyk berättade om deras arbete före och under bokskrivandet. Jag har skrivit om detta tidigare här… och här…

Jag är chockad över att höra hur dessa svårt självskadande flickor blir inlåsta tillsammans med psykiskt sjuka dömda. Blir utsatta för olagliga tvångsåtgärder, isoleras veckovis pga av den ångest de har. Det är regelrätta övergrepp som inte leder till något annat än att de lär sig hur de ska ”spela friska” så att de kan komma därifrån.

Varför gör ingen någonting? Varför blundar myndigheterna?

Kanske är det för att det är så svåra saker att ens ta in att tänka på?
Kanske är det för att man inte har något bättre alternativ?

Men faktum är att det begås brott i vårt land, olagliga tvångsåtgärder mot unga – många gånger omyndiga tjejer. Det är inte ok. Det är helt åt helvete.

Jag beundrar Thérèse och Sofia som kämpar för att dessa flickor ska få sina röster hörda. Det är så otroligt viktigt. Men fler behöver arbeta i samma riktning. Nu!

Läs även andra bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, sofia åkerman, therese eriksson, tankestormar, självskadande, självdestruktiv, dbt, bordeline, skära sig, rättspsyk, tvångsvård, ungavuxnadagarna, anna kåver, allians, kbt

Stark självkänsla och ett gott självförtroende är viktigt för att vi skall kunna klara krav och påfrestningar i livet och för hur vi hanterar svårigheter och misslyckanden. Självkänsla är förmågan att kunna se och acceptera både svaga och starka sidor hos sig själv och att uppleva att man har ett värde som person utöver det man presterar. Självförtroende är förmågan att tro på sig själv och det man kan.

Att träna sin självkänsla och sitt självförtroende innebär att man måste våga ta risker – att våga ta misslyckanden som en väg till ”lyckanden” och att våga se både våra starka och svaga sidor – dvs. att våga duga som vi är.

Några tips för att stärka självkänsla och självförtroende:

Försök att göra något varje dag som får dig att känna dig kompetent och duktig.
Du duger som du är. Bestraffa inte dig själv för dina svaga sidor – ingen är perfekt – acceptera dem och se dem som en utgångspunkt för att utvecklas.

Uttryck vad du känner och tänker och säg JAG i stället för ”man”. Att använda jag-språk visar att det du säger gäller dig och dina synpunkter.
Våga gå utöver vad som känns tryggt – tänj dina gränser och gör saker som du inte gjort tidigare. Det kommer att visa att du kan mer än du tror.

Ofta har vi en tendens att fokusera på det som vi inte klarar. Uppmärksamma i stället det du är bra på och det du har gjort snarare än inte har gjort.

Livandas välmåendetips

För 1,5 år sedan såg jag ut så här:

I slutet av cellgiftsbehandlingen, maj 2010

Jag hade först varit gravid och sedan fått cancer och åt stora mängder kortison som omfördelar fettet på ett mindre attraktivt sätt. Läs mer om kortisonets effekter här…

Jag vägde 89 kg. Jag är 168 cm lång. Min normalvikt har tidigare legat på runt 65 kg.

Cellgifterna slog även ut mina äggstockar vilket gjorde att jag hamnade i ett för tidigt klimakterium varför jag också började äta östrogen.

Jag hade ju tidigare ätit GI/LCHF-kost sedan 2006 men gjorde ett uppehåll med det under graviditet och cancer. Sommaren 2010 började jag igen men det gick väldigt trögt. Säkert inte så konstigt eftersom kroppen var tilltuffsad och ville spara på energin.

I höstas började jag träna. Jag är inte en träningsmänniska (vad det nu är), men började gå på gym på Friskis och Svettis. Dessutom började jag praktisera yoga mer regelbundet igen. Därefter fick jag veta att jag hade höga blodfetter. Inte bara lite förhöjda utan väldigt förhöjda. Som jag skrev i ett inlägg nyligen så började jag fundera på kosten och hur jag egentligen skulle tänka. Läs inlägget och de intressanta kommentarerna här…

Nu under semestern hade vi inte så mycket att göra då vädret inte var så bra så vi tränade faktiskt varje dag (vilket mina facebookvänner nogsammat uppmärksammat eftersom min träningsapp är kopplad till FB . Nu har det lossnat och jag väger 65-66 kilo. Dessutom har jag fått ner mitt magmått ordentligt. Det känns riktigt bra. Det handlar inte om vikten i sig utan att jag känner mig som jag och att jag känner mig fysiskt väldigt stark.

Jag är själv imponerad över vilken förändring i utseende jag genomgått under ganska kort tid. Tänk vad kroppen faktiskt klarar av. Och tänk vad snabbt resultat man kan få om man gör rätt saker. Jag trodde aldrig att jag skulle ”få tillbaka” min kropp igen.

Jag äter nu mer kolhydrater än tidigare, i form av grönsaker. Jag äter inte vitt mjöl, socker, pasta, potatis eller ris. Jag fyller tallriken med varma och kalla grönsaker och sedan en proteinkälla. Jag äter inte så mycket ägg längre. Vi har dragit ned på fettet. Och så dricker vi mycket vatten. Vi läser just nu Hjärnkoll på maten, Hjärnkoll på vikten av Martin Ingvar och LCHQ av Paulun. Det känns som att vi börjar få bättre koll på hur vi ska göra nu. Tur att jag har en make som är extremt duktig på att snabbt sätta sig in i olika saker. Han är min personliga viktcoach

När jag tränar kör jag 30-45 min på crosstrainern, Chins, 50 raka situps, 25 sneda, 10 x 3 benlyft. Jag avslutar sedan med 15-20 min yogaövningar. Just nu har det alltså varit en period som vi tränat 5-6 ggr i veckan. Målet är 2 – 3 ggr. Konstigt nog så får man ju ett sug efter att träna när man väl kommit in i det!

Om ett par veckor kommer jag att kontrollera mina blodfetter igen. Fortsättning följer!

Läs även andra bloggares åsikter om vikt, lchf, lchq, lågkolhydratkost, viktnedgång, träning, paulun, martin ingvar

Ur senaste Läkartidningen:

Depression och stressrelaterad ohälsa förekommer ofta bland läkarstudenter, och de anses – precis som läkare – vara mindre benägna att söka professionell hjälp när de drabbas. Jämförande studier med andra studentgrupper är dock ovanliga.

I den aktuella enkätbaserade studien ingick 500 läkarstuderande vid Karolins­ka institutet och lika många studenter vid Handelshögskolan. Syftet var att kunna jämföra två grupper av studenter vid utbildningar med höga studiekrav och likartat prestigevärde.

Handelshögskolestudenterna hade högre värden på flera studiestressorer och var mindre engagerade i sina studier. De hade oftare depressiva besvär och skadliga alkoholvanor. Depression var vanligare bland kvinnor på båda lärosätena, medan skadliga alkoholvanor var vanligare bland män. Av Handelshögskolans studenter hade 12 procent depression jämfört med 9 procent av läkarstudenterna, därtill hade en fjärdedel av kvinnliga och en tredjedel av manliga handelsstudenter skadligt alkoholbruk. Motsvarande nivå bland läkarstudenter var drygt var fjärde man och var tionde kvinna. Grupperna skilde sig inte åt avseende benägenhet att söka vård, men läkarstudenter vände sig oftare till Studenthälsan.

Vår grupp har tidigare visat att självskattad depression är vanligare bland läkarstuderande än bland åldersmatchade befolkningskontroller. Det är sannolikt vanligt med nedsatt psykisk hälsa bland högskolestuderande, däremot är det oklart om just läkarstudenter utmärker sig bland högpresterande. Snarare kan det tänkas att den långa utbildningen med sammanhållna klasser och avsaknad av graderade betyg kan vara skyddande faktorer. Också en större medvetenhet om hälsosamma livsstilsfaktorer kan förklara att läkarstudenterna mår bättre.

Dahlin M, et al. BMC Med Educ. 2011;11:92.

Läs även andra bloggares åsikter om läkarstudenter, psykisk ohälsa, läkare söker inte hjälp