Jag har fått tillstånd att publicera flera texter som ”Malin” har skrivit. Hon har varit med om väldigt svåra saker och hon har valt att berätta om de här upplevelserna på olika sätt. Här kommer en av texterna.
Hon trollband mig med sina ord. Jag kände mig plötsligt värd någonting. Vår vänskap är värd att dö för, sa hon. Och jag tänkte samma sak. Utan henne kunde jag inte andas.
Hon tog med mig på fester och visade mig sina vänner. Jag var inte alls van, men nyfiken. Det var som att en helt ny värld öppnade sig.
Och plötsligt stod han bara där framför mig, med snälla ögon, djupa skrattgropar och en liten glipa mellan framtänderna. Jag föll pladask, varenda liten del av mig ville ha honom. Vi började prata med varandra mer och mer i skolan. Jag insåg att han hade allt jag drömde om.
Jag var kär.
Jag minns att vi drack mer än vanligt den kvällen. Stämningen var härlig, alla var där och förväntningarna var höga. Tjejerna hade sminkat sig i flera timmar och planerat kläder veckor i förväg. Jag var pirrig men glad.
Men jag hatade min kropp och kräktes ibland, kanske var det därför jag tålde mindre än alla andra den kvällen. Jag ranglade in på toaletten efter några timmars festande, illamående och kär.
Han följde efter mig. Höll bort mitt hår när jag kräktes, torkade mina kinder när jag grät. Tröstade mig när jag sa att jag hatade mig själv och att han var värd någon bättre, någon finare.
”Säg inte så. Du är ju snygg, Malin, hör du det? Jävligt snygg.”
Han hjälpte mig upp på benen och släpade in mig i min bästa kompis sovrum.
Det var ju det här jag hade drömt om i så många veckor.
Honom. Hur han skulle ta hand om mig, viska fina ord i mitt öra, kyssa mig…
Men när jag kände fler händer på min kropp insåg jag att vi inte var ensamma längre. Jag försökte säga något, försökte förstå, gav honom en frågande blick men han bara vände sig om och låste dörren.
Hans två kompisar vände upp mig på rygg, drog av mig klänningen och jag rafsade längs madrassen efter ett täcke att dra över kroppen. De sa att det var okej, att ingen skulle få veta.
”Malin, kom igen, vi vet ju att du vill.”
Jag blundade, försökte tänka på honom. Bara honom.
Den ena höll fast mina handleder medan de andra utforskade varenda liten del av min kropp. Kroppen som jag aldrig någonsin velat visa någon annan, som jag hatade och skämdes över.
Jag försökte tänka på något annat när jag låg där på sängen med särade ben, försökte tänka på segelbåten. Innebandyn. Sommaren. Johanna. Mamma. Det skulle ju bli så bra, allting.
Jag såg mig omkring. Minns väggarna, taklampan, nallen på nattduksbordet… allting snurrade. Jag minns musikdunket där utanför, röster och dansande fötter mot vardagsrummets parkettgolv.
Minns att jag inte kunde bestämma mig om jag ville resa mig upp, springa ut, stanna kvar, skrika eller skratta. Slänga mig i hans famn eller bara skita i allt.
Kanske skulle det vara enklast så?
Minns den kraftlösa känslan, som om jag hade tungt cement i blodådrorna. Kunde inte röra mig, kunde inte skrika.
Så jag låg bara kvar så, helt blixtstilla. Lät det ske, sa inte emot. Och jag minns att jag tänkte, kanske är det så här det ska kännas? Slickande tungor överallt. Hårdhänta fingrar som trycker, klämmer, pressar. Stela grepp kring handlederna.
Minns hans blick. Att den var svart, inte lika ljusblå som den brukade vara.
Minns att det gjorde ont, så förbannat jävla jätteont. Inte i underlivet, inte i rumpan, inte i de sönderbitna bröstvårtorna.
Bara inuti, som om de haft sönder mig. Krossat själen.
”Stöna då”, skrek de. ”STÖNA!”
Jag blundade hårt och ville försvinna. Visste ju att det var så… fel. Äckligt, pinsamt och jättefel.
Ändå så låg jag kvar, som en livlös plastdocka. När den ena killen tar upp sin kamera reagerar jag inte ens. Jag vänder bara bort huvudet, gråter ljudlöst.
En av dem tar tag i min nacke och trycker ner mig mot golvet, den andra pressar in en klacksko i mig. Jag skriker inte ens. Kanske är jag inte värd mer än så här, tänker jag när de trycker ner sina underliv i min hals och jag kräks upp det lilla som finns kvar.
Varför får vissa ingen kärlek alls medan andra får så mycket de knappt orkar bära?
De lämnade mig naken på sängen när de var färdiga, drog överkastet över min kletiga kropp. Släckte lampan och försvann.
Jag minns att jag blundade hårt och letade med handen längs sängkanten efter mina underkläder. Trosorna, behån? Det enda jag kände var spår av mina egna spyor och mitt eget blod.
Jag la mig ner och plötsligt såg jag dem ovanför mig. De hängde i taket, dinglade ner från taklampan, hånflinade mot mig i mörkret.
Senaste kommentarer