Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Högre risk för självmord efter avslutat fängelsestraff

30 oktober 2014 (13:08) | depression, självmord | av: Ludmilla

Personer som har suttit i fängelse löper en 18 gånger högre risk att begå självmord, jämfört med normalbefolkningen. Allra högst är självmordsrisken de första månaderna efter frigivningen och hos individer med substansmissbruk och tidigare självmordsförsök bakom sig. Det visar en registerstudie av forskare från Karolinska Institutet som publiceras i tidskriften  Journal of Clinical Psychiatry

Det är sedan tidigare känt att personer som vistas på svenska fängelser och häkten löper en ökad risk att begå självmord. Studier från Australien, England och USA har visat att självmordsrisken är förhöjd även efter frigivning från ett fängelsestraff. Den saken är inte studerad i Sverige, som på flera sätt skiljer sig från andra länder när det gäller fängelsevistelser. Till exempel är det en lägre andel av befolkningen som döms till fängelse i Sverige än i Australien, England och USA.

I den nu presenterade studien ingår nära 27 000 personer, som frigavs från svenska fängelser strax under 40 000 gånger under en femårsperiod från 2005 till 2009. De har jämförts med 270 000 odömda kontrollpersoner, matchade för kön och ålder, ur normalbefolkningen. Vid utgången av 2009 hade 920 av de frigivna personerna avlidit, och av dem hade 14 procent, eller nära 130 personer, tagit sitt eget liv. De som frigivits från ett fängelsestraff löpte därmed en 18 gånger högre risk att begå självmord än personer i normalbefolkningen. Risken var högst de fyra första veckorna efter frigivandet.

– Våra fynd kan vara vägledande vid bedömning av självmordsrisk och för självmordsförebyggande insatser för tidigare fängelsevårdade personer inom sjukvården, frivården och sociala myndigheter. Att ha frigivits från fängelse är en självständig riskfaktor för suicid, även om frigivningen ligger några år tillbaka i tiden, säger Axel Haglund, överläkare i psykiatri och doktorand vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Ålder eller kön påverkade inte risken för självmord hos de tidigare frigivna personerna. Det gjorde däremot förekomst av vissa andra psykiatriska diagnoser och födelseland. Tidigare eller pågående missbruk, tidigare självmordsförsök och att vara född i Sverige ökade risken för självmord ytterligare hos personer som frigivits från ett fängelsestraff. Däremot var diagnosen depression mindre vanlig hos frigivna personer som begick självmord än i normalbefolkningen.

– Den här studien ger inga svar på vad det kan bero på. En möjlig förklaring är att de som suttit i fängelser inte har sökt eller fått vård för sina depressioner, som därmed skulle vara underbehandlade. En annan möjlig förklaring är att det framför allt är missbruk och inte depression som leder fram till självmord hos personer som avtjänat ett fängelsestraff. Det här är något som det finns anledning att titta vidare på i kommande studier, säger Axel Haglund.

Bo Runeson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet, har varit forskningsledare för studien, som är finansierad av Karolinska Institutet och Kriminalvården.

Publikation: Suicide after release from prison; a population‐based cohort study from Sweden ”, Axel Haglund, Dag Tidemalm, Jussi Jokinen, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, Seena Fazel & Bo Runeson, Journal of Clinical Psychiatry, 2014;75(10):1047–1053, doi:10.4088/JCP.13m08967 .

Skriv en kommentar:

Självmord bland unga

30 oktober 2014 (12:47) | depression, psykiatri, självmord, sjukvård, tonåringar | av: Ludmilla

Göran Högberg, med dr. specialist i barn och ungdomspsykiatri och legitimerad psykoterapeut vid BUP, Södertälje bemöter i Läkartidningen docent Göran Isacssons (öl vid Psykiatri Sydväst) påstående att det skett en drastisk ökning av antalet suicid i åldrarna 10-19 år, främst bland unga som inte behandlats med antidepressiva läkemedel. Högberg har en annan uppfattning. Visserligen har självmordstalen det senaste decenniet minskat i alla åldersgrupper utom i den yngsta, men det är för små tal och för stor variation för att säkert kunna avgöra att det skett en förändring över tid. Vad som är betydligt allvarligare är att antal självmord per 100 000 i den yngsta åldersgruppen, trots ökad medicinering och suicidpreventiva åtgärder, kvarstått på i stort sett samma nivå under det senaste decenniet. Till skillnad från Isacsson anser Högberg att effekten av SSRI (selektiva serotonin-återupptagshämmare) vid depression hos unga är obetydlig. I TADS (Treatment for Adolescents with Depression Studie) har NNT (Number Needed to Treat) för fluoxetin (Fontex) beräknats till 10, d v s man behöver läkemedelsbehandla 10 patienter för att 1 patient skall bli bättre än med placebo. Vid SSRI-behandling finns samtidigt alltid en ökad risk för självmordshändelser, vilka vid fluoxetinbehandling har visats inträffa jämnt utspridda under behandlingstiden. Högberg anser att det är inom psykoterapin som de största vinsterna finns att hämta när det gäller att finna metoder som minskar ungdomars död genom självmord. Kanske skulle fler ungdomar söka professionell hjälp om de erbjuds en behandling som de uppfattar som meningsfull. Fullbordad suicid hos unga borde anmälas som misstänkt biverkan av SSRI, skriver Högberg.

Det senaste decenniet har det pågått en intensiv debatt rörande nyttan respektive skadeverkningarna av antidepressiv behandling av psykiskt sjuka barn och ungdomar. Upprinnelsen grundar sig på den varning som FDA (US Food and Drug Administration) utfärdade år 2004, nämligen att antidepressiva läkemedel, så kallade selektiva serotonerga återupptagshämmare (SSRI) kan öka risken för självmordshandlingar. Två år senare bedömde EMAs (European Medical Agency) vetenskapliga kommitté CHMP  (Committee for Medicinal Products for Human Use ) att det var fanns vetenskaplig evidens för att SSRI-preparatet fluoxetin har effekt mot medelsvår och svår depression. EMA samt Läkemedelsverket beslutade således att rekommendera att fluoxetin (Fontex) godkänns för behandling av depression hos barn och ungdomar över åtta års ålder, med reservationen att flouxetin bara bör användas tillsammans med psykologisk behandling och behandlingen bör avbrytas om man inte noterat effekt efter nio veckors behandling. Men kontroversiella resultat från kliniska prövningar har lett till att frågan rörande antidepressiva läkemedels nytta respektive skadeeffekt hos barn och ungdomar fortfarande är föremål för debatt.

Göran Isacssons inlägg i Läkartidningen

Göran Isacson, docent, ÖL, Psykiatri Sydväst, skriver i Läkartidningen 32/33 2014 (Läkartidningen 2014;111:CZEI) att självmordstalen ökar kraftigt bland unga som inte behandlats med antidepressiva läkemedel. Enligt hans uppfattning skedde en ökning av antalet självmord bland de yngre (10-19 år) under första hälften av 2000-talet och att ökningen skedde bland ungdomar som inte behandlats med antidepressiva läkemedel. Han anser att detta är en följd av läkemedelsmyndigheternas varningar för ökad risk för självmordsbeteende vid SSRI-behandling, vilket enligt hans uppfattning baserats på otillräcklig evidens. Isacsson anser även att myndigheten missbedömt SSRIs nytta som behandlingsalternativ vid psykisk sjukdom hos barn och ungdom och att evidensen för fluoxetins effektivitet vid depression måste bedömas som stark.

Göran Högberg svar i Läkartidningen

Göran Högberg, leg läkare och specialist i allmänpsykiatri och barn och ungdomspsykiatri samt legitimerad psykoterapeut, har en motsatt uppfattning (Läkartidningen 2014;111:C3US). Han hänvisar till resultaten från TADS (Treatment for Adolescents with Depression Study, Vitiello B, 2009, a,b länk till läsrum), en klinisk dubbelblind, kontrollerad prövning av hög kvalitet där man jämför enbart fluoxetinbehandling med en kombinationsbehandling av fluoxetine och kognitiv beteendeterapi (KBT). I studien bedöms fluoxetins effekt vid depression hos barn och unga vara obetydlig med ett NNT på 10 (NNT= Number Needed to Treat = det antal patienter som behöver behandlas för att en av dem ska ha förbättrats mer än kontroller som fått placebo). I studien rapporterades nya självmordshändelser av 15 % av de ungdomar som enbart fått fluoxetin. Antalet självmordshändelser halverades vid kombinationsbehandlingen fluoxetin + KBT, vilket har tagits som intäkt för att KBT sannolikt utövar en skyddande effekt mot självmordsbeteende. Av stor klinisk betydelse var att självmordshändelserna var utspridda över tid, och inte koncentrerade till tiden i början av behandlingen. Det betyder att ökad självmordsrisk kan föreligga under hela behandlingstiden vilket kräver kontinuerlig noggrann uppföljning av patienten. Som en följd av dessa resultat borde vi betrakta och anmäla fullbordade suicid vid SSRI-medicinering som misstänkt biverkan, skriver Högberg.

Slutsatsen att fluoxetin har en blygsam men positiv antidepressiv effekt, i likhet med flertalet av senare generationens antidepressiva läkemedel, vid depression hos unga har senare redovisats i en Cochrane-översikt (Hetrick et al 2012, länk till läsrum).  Författarna konstaterar att, även om man inte kan urskilja några stora skillnader i behandlingseffekt mellan de olika antidepressiva som studerats så förefaller ändå fluoxetin vara den mest effektiva, i synnerhet i den yngsta åldersgruppen. I samma översikt finner man också bevis för en 58 % ökad risk för självmordsbeteende vid antidepressiv behandling jämfört med placebo. En vanlig felkälla, som försvårar utvärderingen av såväl behandlingseffekt som eventuell suicidal biverkan är att i majoriteten av prövningar är de studerade populationerna inte representativa för det klientel man ser i kliniska sammanhang. Således har patienter som tidigare inte svarat på behandling, patienter som tidigare gjort självmordsförsök samt patienter med samsjuklighet ofta exkluderats i prövningarna.

Självmordstalen har minskat stadigt sedan 1990-talet för de äldsta åldersgrupperna. Däremot har självmordstalet legat på en så gott som oförändrad nivå i den yngsta åldersgruppen (15-24 år) och varierat mellan 11,1-14,4 per 100 000 individer under de senaste tio åren.  I den av Isacsson nämnda åldersgruppen 10-19 år varierade suicidtalet enligt Socialstyrelsens databas mellan 3,06 och 5,58 per 100 000 individer. Det är för små tal och för stor variation för att säkert kunna avgöra om det skett en förändring över tid. Av betydligt större vikt är det faktum att självmordstalet för unga, trots ökad medicinering, övrig vård och suicidpreventiva åtgärder kvarstår som oförändrat under det senaste decenniet, skriver Högberg.

När det gäller depression hos barn och ungdom kräver den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA att psykologisk behandling prövas innan medicinering med fluoxetin sätts in. ”Vi bör inte experimentera med förskrivning av icke godkända preparat vid behandling av unga människor” skriver Högberg. Han anser att det är inom psykoterapin som de största vinsterna för att minska unga människors död genom självmord kan hämtas. De oförändrade självmordstalen och de begränsade behandlingsalternativen för deprimerade och självmordsnära unga människor illustrerar behovet av intensifierad forskning, lämpligen omfattande studier på europeisk nivå med flera tusen deltagare.

Det är väl känt att ungdomar med psykiska problem drar sig för att söka hjälp inom vården, de vänder sig i stället till sina jämnåriga. Det kan vara svårt att motivera en deprimerad tonåring till läkemedelsbehandling när det inte är förrän efter en 4-6 veckors behandling som hen kan förvänta sig att må bättre. Och, även om man vid läkemedelsbehandling statistiskt sett finner en minskning i depressionssymtom, upplever många unga människor inte en kliniskt betydelsefull förbättring. I TADS-studien visas att en kombination av fluoxetin och KBT ger en snabbare förbättring än såväl enbart fluoxetin som enbart KBT.

Kanske fler självmordsnära ungdomar kan motiveras att söka professionell hjälp om den vård de erbjuds upplevs som meningsfull, skriver Högberg.

NASP Nyhetsbrev, nr 16 2014. Redaktör Rigmor Stain

Skriv en kommentar:

Komplicerad sorg och KBT

14 oktober 2014 (20:12) | att hjälpa andra, KBT, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Sammanfattning

Det finns en brist på forskning om begreppet ”komplicerad sorg” hos anhöriga till en person som tagit sitt liv. Wittouk och hennes medarbetare vid universitetet i Ghent, Belgien har undersökt om efterlevande får lindring av sina självanklagelser, depressiva symtom, suicidtankar, hopplöshetskänslor och undvikandebeteenden efter att ha deltagit i ett KBT-baserat utbildningsprogram för närstående till en person som avlidit genom självmord. Den randomiserade, kontrollerade studie de genomförde visade emellertid inte på några signifikanta skillnader i dessa upplevelser mellan kursdeltagarna och en kontrollgrupp av efterlevande som fick sedvanligt psykologiskt stöd utan den extra utbildningen. Å andra sidan fann man en signifikant symtomlindring över tid när det gällde tecken på komplicerad sorg depression i interventionsgruppen. Läs hela artikeln här.

Bakgrund

Sorgen efter en familjemedlems självmord är ofta komplicerad. I högre grad än när döden följer efter ett långt liv, då det är förhållandevis okomplicerat för den sörjande att gradvis acceptera förlusten, omorientera sig och gå vidare, är det efter ett självmord närmast oundvikligt att den efterlevande lämnas med obesvarade frågor om varför självmordet genomfördes. ”Kunde jag ha förhindrat det?” är en annan fråga som ibland tynger den som lämnats på detta sätt.

I en studie av Ciska Wittouk och medarbetare vid universiteteti Ghent, Belgien, utgår författarna från att sorgen efter ett självmord ofta anses komplicerad och att stöd till efterlevande och främjande av deras psykiska hälsa är en del av självmordspreventiva strategier i många länder. I en inledande genomgång av tidigare forskning i området hittar de dock bara en metodologiskt väldesignad tidigare undersökning (de Groot et al., 2007). Studien visade att ett KBT-program för anhöriga inte hade långsiktiga positiva effekter på de allvarligaste tecknen på en komplicerad sorgreaktion: depression och självmordstankar. Däremot tycktes andra sidor av sorgen, som att klandra andra eller sig själv för självmordet, undvikande beteenden samt skuldkänslor i en viss utsträckning ha påverkats av KBT-interventionen. Eftersom dessa fenomen inte studerades systematiskt i den tidigare studien, ville Wittouk och hennes medarbetare undersöka om ett KBT-baserat utbildningsprogram, som komplement till ett ”sedvanligt bemötande” av anhöriga, minskade reaktioner som självanklagelser, depressiva symtom, suicidtankar hopplöshet och (andra) negativa tankar och undvikandebeteenden.

I den aktuella studien delades 86 anhöriga slumpvis till två grupper, en interventionsgrupp, som fick fyra 2-timmars KBT-baserade utbildningssessioner i det egna hemmet och en kontrollgrupp, som enbart följdes med intervjuer i hemmet vid två tillfällen. Efter bortfall i båda grupperna bestod den totala undersökningsgruppen av 70 personer. Utbildningen täckte fakta om självmord, t ex den suicidala processen, övergripande förklaringsmodeller, speciella omständigheter vid sorg efter ett självmord, myter om sorgeprocesser och om hur man kan hantera sorg. De reaktioner studien syftade till att beskriva mättes med en uppsättning poänggivande skalor. Förutom holländska versioner av Inventory of Traumatic Grief(ITG), Beck Depression Inventory(BDI) och Beck HopelessnessScale, användes lokalt utvecklade skattningsinstrument för att fånga tankar vid sorg samt en skala som fångar ”copingstrategier”.

Resultat

Trots att inga signifikanta skillnader mellan grupperna kunde presenteras 8 månader efter interventionen, uppvisade interventionsgruppen för sig själv en signifikant symtomlindring, alltså en förändring över tid vad gäller tecken på komplicerad sorg (enlITG) och depression (enlBDI). Likaså noterades en signifikant förändring inom gruppen när det gällde att uttrycka känslor och söka socialt stöd: man sökte mindre stöd efter KBT-utbildningen, vilket var en förändring i oväntad riktning.

Kort diskussion

Att en lindring av den komplicerade sorgen inte kunde fastställas som en statistiskt signifikant skillnad mellan interventions- och kontrollgrupperna tycks vara en upprepning av de Groots fynd, som var utgångspunkten för den aktuella studien. Författarna diskuterar flera tänkbara förklaringar till detta, t ex att de som intervjuare gjorde hembesök och därmed gav psykologiskt stöd även till kontrollfallen. Men det (upprepade) negativa resultatet kan också betraktas som ett väsentligt forskningsresultat: det kanske inte går att fånga den svåra sorgen– de inre skeenden i en människa som handlar om att komma tillrätta med livet och världen efter ens makes, barns eller syskons självvalda död– med randomisering till olika behandlingsgrupper, som av etiska skäl inte kan vara helt renodlade, kvantitativa utfallsvariabler och statistisk analys. En relevant utforskning av sorg kräver möjligen en annan, mer upplevelsefokuserande metod.

Forskarna introducerar själva denna tanke i sina slutsatser. Men de låter oss inte veta om det vore möjligt att studera det befintliga intervjumaterialet kvalitativt. Min reflektion om detta är att deras semistrukturerade intervjuer under 8-10 timmar med var och en av undersökningspersonerna i interventionsgruppen och minst 2 timmar vardera med kontrollpersonerna kan ha genererat ett rikhaltigt material, berättelser som, om de är tillräckligt väldokumenterade, skulle kunna ge ett tillskott till den samlade förståelsen livslånga sorg som en människas för tidiga och självvalda död sannolikt innebär för de närstående.

David Titelman, NASP

kommentar: 1

Efterlysning: ung man i Skåne som gjort suicidförsök men idag mår bättre

8 oktober 2014 (14:59) | media, psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Hej!

Jag är frilansjournalist och jobbar mycket för Sydsvenskan. Just nu med en serie om självmord bland unga för sidorna som heter Inpå livet, i A-delen (motsvarande DN:s och SvD:s Insidan och Idagsidan).

Det här är en serie jag länge velat göra, en serie som jag är mån om att den ska bli riktigt bra. I en av delarna skulle jag vilja intervjua en ung man/kille (max 25 år) som har gjort suicidförsök men i dag mår bättre.

Min fråga är nu om ni kan hjälpa mig att få kontakt med denna person. Han måste bo i Skåne, gärna i Lund eller Malmö – men Skåne i stort är helt okej.

Viktigt att veta är att den intervjuade får läsa och tycka till om texten innan jag färdigställer den.

Jag pratar också gärna med representanter från er, om Suicide Zero och ert arbete.

Tacksam för snabbt svar!

Hanna Welin, journalist

welin.hanna@gmail.com

 

Skriv en kommentar:

Besökare på vårdcentral som får hjälp för psykisk ohälsa

7 oktober 2014 (14:08) | depression, psykiatri, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Cirka 25–30 procent av dem som söker husläkare har i olika studier uppskattats ha ett psykiskt lidande, men en mindre del av patienterna får psykiatrisk diagnos.

Data från Stockholms läns landstings VAL-databaser visar att 7 procent av dem som besökt husläkare år 2011 fick en psykiatrisk diagnos, men att sammanlagt 20 procent fick hjälp för psykisk ohälsa, främst i form av förskrivning av psykofarmaka. En mindre andel fick besök hos kurator, psykolog eller psykoterapeut.

Patientgruppen tycks vara underdiagnostiserad. Att likställa andelen psykiatriska diagnoser med andelen patienter med psykisk ohälsa som identifieras av läkare på vårdcentraler kan vara vanskligt.

Vårdcentralen utgör första linjens vård för människor som har psykiska besvär, och många patienter som mår psykiskt dåligt vänder sig också till vårdcentralen även om de ofta söker primärt för fysiska besvär. Vid Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har man kommit fram till att närmare 80 procent av patienterna med depression eller ångest presenterar sina problem som kroppsliga [1].

Enligt olika väntrumsstudier är det dock en mindre andel av de patienter som söker till vårdcentral som får en psykiatrisk diagnos. I en väntrumsstudie har det visats att 36 procent av kvinnorna och 23 procent av männen hade kliniskt signifikanta symtom på psykisk ohälsa [2].

Psykiatern Ove Bodlund har uppskattat att enbart diagnoserna ångest och depression utgör 12–16 procent av den totala primärvårdspopulationen. Om man därutöver adderar de övriga psykiatriska tillstånden kan man, enligt Bodlund, anta att mellan var fjärde och var tredje patient som söker till primärvården har ett psykiskt lidande. Bodlund anser också att minst hälften av dessa inte identifieras och att ännu färre erbjuds behandling.

Denna patientgrupp kan därmed vara såväl underdiagnostiserad som underbehandlad, vilket också ett antal andra forskare antyder [4-8]. I en artikel i Läkartidningen ger tre allmänläkare sin bild av varför en psykiatrisk diagnos inte alltid ställs vid vårdcentralen, trots att psykisk ohälsa har identifierats [9]. De skriver bl a att alla de personer som uttrycker förtvivlan eller sorg inte kan sjukförklaras, utan att t ex en depression kan fungera som en reparativ process, där det kan vara mer meningsfullt med samtal och stöd under en längre tid än att ställa en diagnos. Vidare menar de att det som skrivs i journalen inte alltid motsvarar det som tas upp vid konsultationen och att man inte skriver sådant som inte sagts öppet till patienten eller som patienten inte är med på. De ifrågasätter också om ett formulär som besvarats i väntrummet är tillförlitligare än allmänläkarens bedömning.

I föreliggande undersökning redovisas hur stor andel av patienterna inom Stockholms läns landsting som fick en psykiatrisk diagnos vid vårdcentral under år 2011 och hur stor andel som erhållit behandling för psykisk ohälsa. Den centrala frågeställningen är om andelen psykiatriska diagnoser som ställs vid vårdcentralen är ett tillförlitligt mått på om människor får hjälp för sin psykiska ohälsa där.

Resultat

Under år 2011 hade 66 procent av den totala befolkningen i Stockholms län gjort ett besök vid en vårdcentral. Bland dessa fick 7 procent en psykiatrisk diagnos (Figur 1). Andelen psykiatriska diagnoser var lägst i åldersgruppen 0–17 år (1 procent) och högst i åldersgrupperna 25–44 år och 45–64 år (9 procent i båda). Bland unga vuxna (18–24 år) fick 6 procent en psykiatrisk diagnos.

Andelen förskrivna och uttagna recept på psykofarmaka bland dem som besökte husläkare var högst för sömnmedel (9 procent) följt av antidepressiva (8 procent) och lugnande medel (6 procent). Förskrivningen av dessa läkemedel ökade med ökad ålder hos patienterna. I den äldsta åldersgruppen fick 23 procent av patienterna sömnmedel ordinerat och expedierat. Förskrivningen av antidepressiva och lugnande medel var också högst i den äldsta åldersgruppen (12 procent respektive 11 procent). Bland de unga vuxna fick 3 procent antidepressiva läkemedel, 3 procent lugnande medel och 2 procent fick sömnmedel utskrivet/expedierat.

Vad gäller andelen patienter som fick psykosociala insatser, dvs besök hos psykolog, kurator eller psykoterapeut inom vårdcentralens verksamhet, hade i genomsnitt 3 procent av patienterna gjort minst ett sådant besök. I åldersspannet 25–44 år var andelen som fick dessa insatser högst (4 procent). I den yngsta åldersgruppen var det minst vanligt att få ta del av vårdcentralens psykosociala insatser, följt av den allra äldsta gruppen.

Resultaten visar att i genomsnitt 20 procent av patienterna fick någon form av hjälp för sitt psykiska lidande vid vårdcentralen (Figur 1). Insatserna var som mest omfattande i de äldre åldersgrupperna. I gruppen 65 år och äldre fick 36 procent någon sådan insats. Bland unga vuxna (18–24 år) fick 11 procent någon form av insats kopplad till psykisk ohälsa. Merparten av den hjälp som gavs inbegrep förskrivning av läkemedel och en mindre del psykosociala insatser.

Slutsats

Är då de psykiatriska diagnoserna som ställs vid vårdcentralen ett tillförlitligt mått på om psykisk ohälsa uppmärksammas vid vårdcentralen? Nej, troligen inte. Det visas här att betydligt fler patienter får någon form av hjälp för sitt psykiska lidande än vad diagnosregistreringen indikerar.

I genomsnitt fick 7 procent av dem som besökte husläkare år 2011 en psykiatrisk diagnos, medan 20 procent fick någon form av hjälp för psykisk ohälsa. Att få psykiatriska diagnoser ställs vid vårdcentralen behöver således inte vara detsamma som att få patienter med psykiskt lidande identifieras av läkarna. Hjälpen som ges tycks emellertid till stor del bestå av förskrivning av psykofarmaka; enbart en mindre del utgör psykosociala insatser. Det är dock möjligt att ännu fler patienter fått t ex stödsamtal hos läkarna. En annan slutsats är att vårdcentralen i hög grad framstår som den plats där de äldsta i högre grad än de andra åldersgrupperna får hjälp vid psykisk ohälsa.

Förutom behandling med psykofarmaka, är det viktigt att patienter med psykisk ohälsa får tillgång till psykosociala insatser vid vårdcentralen utifrån behov och att ersättningen för att hjälpa dessa människor, som kan ta mycket tid och resurser i anspråk, står i paritet till insatserna. Om det är attraktivt ekonomiskt för vårdcentralen att hjälpa denna patientgrupp, är det möjligt att man i ökad utsträckning kommer att marknadsföra denna hjälpinsats, vilket kan göra det lättare för patienten att söka hjälp också för sin psykiska ohälsa.

Det är också möjligt att vårdcentralernas uppdrag i förhållande till patienter med psykisk hälsa i dag är otydligt och att det finns behov av att utveckla handlingsplaner och riktlinjer för detta arbete.

Läs om studien i artikeln på Läkartidningens sida här…

kommentarer: 5

Tillbakablick

16 september 2014 (21:12) | allmänt | av: Ludmilla

Jag letade efter en sak och snubblade på ett minnesalbum med massor med saker som har med Linnéa att göra. Det är allt från anteckningar inför begravningen, sms från vänner i samband med dödsbeskedet, söta små kort till mig, teckningar och andra små minnen från Linneas liv.

Vi sitter tillsammans och går igenom. Skrattar. Förundras. Sörjer.

Det skrapas på djupet igen. Det är så oförståeligt att Linnéa inte finns längre. Det har gått 6 år och vi lever bra liv. Vi har kommit vidare.

Men så har vi denna extra botten som speglar livet. Eller döden. Eller båda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kommentarer: 8

Söta Sophie.

9 september 2014 (19:54) | allmänt | av: Ludmilla

Sophie fyller 5 år i november. Tiden går så fort. Fortare än man vill. Det är märkligt att Linnéa har varit död i 6 år drygt och Sophie funnits i snart 5.

Sophie är en mogen tjej. Hjälpsam och omtänksam. Smart och världens sötaste förstås. Jag är ju hennes mamma så vad skulle jag annars kunna tycka ;-)

Men ibland är det fortfarande svårt för henne när hon ska lämnas på skolan (dagis). Imorse var en sådan dag som hon inte ville släppa mig. När jag hämtade henne var hon toppenglad och hade haft en fin dag. Hon hade gjort ett brev till mig.

IMG_4536.JPG

IMG_4535.JPG

Skriv en kommentar:

Hantera starka känslor och oroliga tankar

8 september 2014 (6:31) | allmänt | av: Ludmilla

Oro och ångest, rädsla, ilska eller ledsenhet och sorg är starka känslor som vi ofta ser som negativa och svåra att bära. De är dock alla normala känslotillstånd som vi alla har från och till och som hör till livet. Ofta behöver vi inte göra någonting åt dem – de uppstår, finns där en stund och försvinner av sig självt. Ibland dröjer sig dock negativa känslor kvar eller stör vår förmåga att lösa problem eller klara vardagen – och ofta beror det på att vi själva vidmakthåller dem genom våra tankar. När du upplever att starka negativa känslor har för stor makt över dig så prova att förhålla dig till dem på följande sätt:

1. Undvik att oroa dig för känslorna i sig – det du känner är helt normala, bara ovanligt starka, reaktioner. De är inte farliga eller skadliga – bara obehagliga.

2. Notera endast känslorna utan att värdera eller bedöma varken dem eller dig själv för att du har dem. Försök att se på dem som löv som flyter förbi på en bäck.

3. Gör på samma sätt med oroliga tankar. Tankar och känslor har ett nära samband – oroliga och negativa tankar föder oro och nedstämdhet. Notera de tankar du har när du upplever starka känslor – undvik att följa med i eller värdera dem – iaktta dem endast. Lägg märke till att när du slutar att följa med i tankar och känslor och i stället bara uppmärksammar dem så minskar de i intensitet.

4. Du kan också lugna dina kroppsliga reaktioner genom att fokusera på din andning – ta ett par djupa andetag och fortsätt sedan att andas med lugna och långsamma andetag med magen.

5. Fokusera sedan på det du har runt omkring dig och på det du skall göra härnäst – ge det din fulla uppmärksamhet. Om oroliga tankar eller känslor stör dig så återgå till att endast iaktta dem – utan att värdera eller följa med i dem – och koncentrera dig återigen på det du gör i stunden.

Livandas välmåendetips

kommentarer: 2

KBT och läkemedel bäst vid svår depression

4 september 2014 (19:07) | att hjälpa andra, depression, psykiatri | av: Ludmilla

Detta kommer inte som en överraskning för mig som är läkare och arbetar som KBT-terapeut. Så här skriver Läkartidningen:

Kombinationen av KBT och farmakologisk behandling ger bättre resultat än enbart farmaka vid depression, särskilt vid svår depression. Så kan man sammanfatta en amerikansk undersökning som presenteras i JAMA Psychiatry. Studien omfattar 452 vuxna depressionspatienter med en medelålder på 43 år.
Deltagarna lottades till två grupper: en grupp som fick farmakologisk antidepressiv behandling och KBT, och en som enbart fick farmakologisk behandling. Denna bestod i de flesta fall av att man först prövade SSRI eller SNRI, för att vid behandlingssvikt gå vidare med exempelvis tricyklika.
Behandlingen delades upp i två faser; en akutfas och en fortsättningsfas. Akutfasen pågick fram till dess att patienten befann sig i remission (minst fyra veckor av normaliserat mående). Längden på denna fas berodde således på utfallet, det vill säga om och i så fall hur snabbt patienten förbättrades.
Därefter följde en fas där behandlingen fortsatte i 26 veckor för att säkerställa att patienten inte återföll, vilket definierats som fullständig återhämtning. Poängen med detta är att det visat sig viktigt att behandla depressioner till dess att patienten är helt återställd för att undvika relaps. Efter de 26 veckorna avslutades behandlingen.

Hur länge den antidepressiva behandlingen gavs berodde således på behandlingsresultatet. Som längst pågick behandlingen i 42 månader. Det fanns patienter som inte nådde remission eller fullständig återhämtning under denna period. KBT gavs av 12 terapeuter (majoriteten av dem psykologer) i sessioner om vardera 50 minuter. De första två veckorna gavs två sessioner per vecka, därefter en session per vecka under akutfasen och en gång per månad under de 26 veckorna i fortsättningsfasen.

Det visade sig att kombinationen KBT och farmaka var mer effektiv än enbart farmaka. Under de 42 månaderna nådde 73 procent av patienterna i kombinationsgruppen fullständig återhämtning, det vill säga normaliserat mående och inget återfall under 26 veckor. För farmakagruppen var andelen 63 procent. Färre deltagare i kombinationsbehandlingsgruppen hoppade av studien. Kombinationen KBT och farmakologisk behandling var särskilt effektiv för patienter med svår depression som inte var kronisk. För mild till medelsvår depression och kronisk dito var skillnaden mellan kombinationsbehandling och enbart läkemedel mer blygsam.

Min erfarenhet är att det handlar mycket om patientens tilltro till sin egen förmåga när det är mild till medelsvår depression. Vid medelsvår till svår depression rekommenderar jag alltid läkemedelsbehandling som komplement till terapi. När patienten är mycket svårt deprimerad behövs nästan alltid läkemedelsbehandling innan patienten på allvar kan tillgodogöra sig KBT-behandlingen.

Jag tycker att det är viktigt att man inte är så kategorisk utan ser till varje enskild patient hur man på bästa sätt kan hjälpa patienten, både på kort och på lång sikt.

kommentarer: 2

46

18 augusti 2014 (21:24) | Cancern, död, Linnéa, livet | av: Ludmilla

Igår var en representant från AFS här och intervjuade Jonas. Han vill nämligen åka till USA och gå ett år på High School. Han var 3 veckor på språkresa i somras i England och fick mersmak. Han började gymnasiet idag och tänker sig att åka efter första året.

Jag tänker då på hur det var för knappt 23 år sedan. Min pappa var 46 år. Han och hans nya familj hade besök av en representant från ett liknande företag. Senare på kvällen föll han död ner. Sen fanns han inte mer.

Nu är jag alltså lika gammal som min pappa blev. Det känns lite märkligt att växa som sin förälder. Men det är väl som Jonas och Oscar känner nu när de växer om Linnéa. Jonas har ju redan gjort det. Oscar är på väg. Han började idag åttan. Som Linnéa aldrig gick klart.

Jag blir återigen så arg när jag tänker på det. Hur hon som var så ”klok” inte kunde inse att detta var ett tillfälligt tillstånd. Att det skulle gå över! Jag inser att jag ”överskattade” Linnéas klokhet och förmåga. Jag backade för tidigt. Jag borde ha stått på mig mer och lagt mig i mer. Det är vad jag råder andra att göra nu.

Det har ju blivit så konstigt. Att jag idag jobbar med att hjälpa självmordsbenägna människor. Jag tar emot ungdomar som mår dåligt, och hjälper dem. Jag vågar ta i det svåra. Jag vågar sätta ord på det mest förbjudna. Kanske är det detta som gör att jag hjälper. Jag vet inte. Men jag gör det stolt. Linnéa har inte dött förgäves. Jag ska rädda många liv!

Jag förundras gång på gång över hur livet är. Hur allt hänger ihop. Hur vi delar samma nätverk. Det nätverk som kallas livet… Livet är inte en kamp. Det är en ström. Vågor. Det är bara att svepas med och se vad nästa våg för med sig, -nyfiket. För allt hänger ihop, på något sätt.

Jag påminns igen om vad någon sa till mig när jag fått min cancerdiagnos. Jag låg på en brits någonstans på Karolinska sjukhuset, på väg till ännu en undersökning. Jag pratade öppet med alla jag mötte om att jag mist min dotter i självmord nyligen. Att jag nyss fött mitt femte barn och fått cancer. Att jag inte visste om jag skulle överleva. Jag var i ett NU som jag aldrig tidigare eller senare har upplevt så klart… Någon lyssnade och sa:

-Ludmilla, du är en speciell människa som får så många gåvor…

Just då kändes kommentaren provocerande. Samtidigt så kunde jag känna att personen inte bara slängde ur sig detta. Det kändes genuint och att det kom från hjärtat. Nu kan jag dessutom känna att hen hade rätt. Jag är lyckligt lottad som får vara med om så mycket annorlunda och innerliga upplevelser. Jag har fått känna livet från grunden. Botten. Den djupaste av avgrunder. Men jag har också fått uppleva väldigt lyckostunder och har ett mycket bra liv, som många skulle önska sig.

Jag är 46 år. Lika gammal som min pappa blev. Ibland undrar jag hur gammal jag själv kommer att bli. Jag har en känsla av att mitt liv inte blir så långt heller. Men vem vet!?

kommentar: 1