Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Anhöriga måste inkluderas i vården!

19 september 2017 (13:09) | att hjälpa andra, psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

När man blir sjuk och söker sjukvård förklarar man sina symptom och försöker klargöra hur ens funktionsnivå var före försämringen och hur den är nu när man söker. Det ger personalen en uppfattning om tillståndets allvarlighetsgrad och också hjälp i diagnosticeringen. Något som utvecklats under lång tid bedöms på ett sätt och något som utvecklats snabbt bedöms på ett annat. Som exempel kan vi ta en man som har bröstsmärtor som kommit och gått under flera veckor eller en man som plötsligt fått intensiva bröstsmärtor sökt sjukvård inom någon timma.

Vissa tillstånd är svåra att redogöra för själv. Man kanske inte minns eller har svårt att relatera en känsla till en annan. Det hjälper mycket om en anhörig följer med och berättar utifrån dennes perspektiv.

Psykisk ohälsa är många gånger svårt att redogöra för själv. Det är svårt att säga hur jag tänkte och kände för en vecka sen. Jag kan minnas att jag inte hade några orostankar för ett år sen, men när kom de egentligen? Och när började de påverka mig i den grad att jag inte fungerar som jag vill? En anhörig som ser mig utifrån har ett mer objektivt förhållningssätt och kan se förändringen över tid på ett annat sätt. Kanske märks det att jag är mer tystlåten, att jag inte vill följa med på aktiviteter längre, att jag inte äter eller att jag isolerar mig på mitt rum.

Inom somatiken, ”kroppssjukvården”, är det ofta en självklarhet att en anhörig är med och ger och får information under vårdtiden och vid utskrivningssamtalet. Ta mannen med hjärtinfarkt som exempel. Vid akutbesöket konstaterar man att blodtrycket ligger för högt, att han är överviktig och att blodfetterna är alarmerande. Läkaren informerar mannen och hans hustru om vad symptomen beror på och vilka åtgärder som ska vidtas. Det kommer att göras vissa undersökningar som visar om kranskärlen behöver sprängas fria från beläggningar, blodtrycket och blodfetterna ska sänkas med medicin och kosten måste läggas om. Allt detta kommer att påverka hustrun också. Hon får också information om vad som är viktigt att tänka på och när de ska söka vård igen.

Inom psykiatrin är man på många kliniker dåliga på att ta vara på anhöriga. Det kan till och med vara så att man tänker att man ”skyddar” patienten när man inte inkluderar anhöriga. På så sätt bidrar psykiatrin till att bevara tabueringen kring psykisk sjukdom. Det är inte ovanligt att anhöriga och då särskilt till unga vuxna som fortfarande bor hemma, inte har en aning om att barnet varit i kontakt med psykiatrin, påbörjat medicinering eller t o m försökt ta livet av sig. Det är t ex särskilt problematiskt precis när någon fyllt 18 år då personalen ofta reagerar med att inte vilja berätta något för föräldrar och hänvisar till tystnadsplikten.

Att inkludera anhöriga bör vara en självklarhet och inget som man ska lägga på patienten att avgöra i första hand. En deprimerad person känner sig som en börda för anhöriga, ett misslyckande och skäms för sitt mående. Det är svårt att aktivt vilja inkludera anhöriga då. Personalen måste istället utgå från att det är det bästa för både patienten, sjukvården och anhöriga att anhöriga är inkluderade. Att man ställer frågan ”Vem vill du ha med dig vid läkarsamtalet” istället för ”Vill du ha någon med” eller kanske inte fråga alls för att det är enklast så. Anhöriga är en tillgång. Anhöriga kan ge information om patienten som sjukvårdpersonalen inte kan få med den ögonblicksbild som de har. Anhöriga behöver också få information om vårdplanering osv. Detta för att kunna agera som skyddsnät och fortsätta inge hopp om förändring men också för att kunna påminna patienten om vad som sagts. Det går att inkludera anhöriga och att samtidigt respektera tystnadsplikten. Det är fullständigt nödvändigt vid vård av suicidnära personer. Livsnödvändigt!

 

spkonferens2017

Skriv en kommentar:

Linnéastipendiater 2017

25 juni 2017 (17:51) | att hjälpa andra, Linnéa, självmord, skolan, tonåringar | av: Ludmilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För åttonde året i rad delade vi ut Linnéastipendiet på skolavslutningen. Två ungdomar i årskurs 8 på Gluntens Montessoriskola får utmärkelsen pga av att de anses vara goda kamrater. I år var det Josefine Westander och Melker Hedman som röstats fram som stipendiater. Det är med stor stolthet som jag delar ut stipendiet i Linnéas namn.

Jag heter Ludmilla Rosengren och står här för att lämna över ett stipendium till två elever, en tjej och en kille, i årskurs åtta. Vi grundade detta stipendium efter att vår dotter Linnéa Göller tog sitt liv för nio år sedan. Linnéa gick då i årskurs åtta i Gluntens Montessoriskola. Sedan dess har två personer i 8an fått stipendiet varje år.

1500 personer tar sitt liv varje år i Sverige. Helt i onödan. För självmord är onödigt och kan förhindras. 9 av 10 som försöker ta sina liv dör inte i självmord utan av helt andra orsaker senare. När en person som försökt ta sitt liv kommit ut ur sitt mörker är denne glad och tacksam över att den lever.

Ett barn eller ungdom tar sitt liv varje vecka i Sverige. Tyvärr mår ungdomar i Sverige inte så bra. En del i detta är att man lär sig att allt ska vara så lyckat och att man ska vara lyckad. Inte minst sociala medier bidrar till att hålla upp denna illusion. För livet ser ju inte ut så att man går omkring och skuttar på rosa moln hela tiden. Livet går upp och ner, för oss alla, och oftast så är det så där mittemellan.

Linnéa var en som många ansåg var en god kamrat. Linnéa var alltid glad och positiv och brydde sig om de hon hade runt omkring sig. Linnéa var en som gärna stöttade de som mådde dåligt. Samtidigt fanns en annan sida som hon inte visade utåt. Hon höll upp en fasad och det är viktigt att ni alla tänker på att det inte håller i längden. Berätta hur du mår och att dela med dig till andra är läkande. Riktig nära vänskap bygger på just sådana förtroliga samtal.

Att stå upp för sig själv och inte ge upp sitt jag för att andra ska vara nöjda är också väldigt viktigt.

Linneastipendiet delas ut till elever som har visat prov på gott kamratskap. Eleverna i årskurs åtta har fått nominera de som de tycker representerar gott kamratskap. Beslutet har därefter tagits av skolledningen. Detta är en del i värdegrundsarbetet på Gluntens Montessoriskola.

kommentarer: 3

Nedräkningen igen

18 maj 2017 (8:22) | Linnéa, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Nu är det maj. Nu är det nedräkning igen. Den 30 maj tog Linnéa sitt liv. Hon var 14 år då. Hon ville inte fylla 15.

För nionde gången.

Häromdagen var det den 15 maj igen. Jag minns det som igår och jag har berättat om det ett flertal gånger här i bloggen.

Linnéa hade varit inlagd i nästan en månad. Hon övertalade personalen att få permission ensam hemma. Jag tyckte det verkade märkligt men de hade en skriftlig överenskommelse. Jag hade inte mycket att säga till om. Jag berättade för Linnéa på vägen hem i bilen hur jag kände. Att jag ville vara kvar hemma. Att jag var orolig. Hon sa att hon mått bättre: -Det har du väl ändå märkt?

-Jo jag har märkt det Linnéa. Jag har märkt att du har VERKAT må bättre. Men jag vet också att du är bra på att hålla upp en fasad.

-I know… that’s my speciality…, svarade hon.

Linnéa fortsatte att argumentera för varför hon skulle få vara ensam hemma en stund och jag kunde inte förstå varför jag inte kunde vara hemma i huset samtidigt. Men hon hade fått lov att vara ensam. Att spela på flygeln, ensam i huset.

Så jag åkte till jobbet.

Kort efter att jag kommit fram så ringer min mamma. Hon har kontakt med min syster som pratat med Linnéa. Linnéa var väldigt konstig i telefonen och min syster fick dra ur henne ord för ord vad hennes ärende var. Det stod sen klart att Linnéa låg på badrumsgolvet och hade skurit sig i halsen med en kniv. Kökskniven.

Min mamma som bor nära åkte direkt dit och ringde mig. Jag kastade mig i bilen, livrädd och frustrerad. Väl hemma 5 min senare ser jag min älskade dotter ligga blodig på golvet. Hon kändes helt frånvarande och svårt att få kontakt med. Inte för att hon tappat så mycket blod utan för att hon var ”någon annanstans”.

Jag kontaktade BUP och berättade vad som hänt och fick beskedet att ”fortsätta enligt plan” dvs att köpa sushi och äta lunch tillsammans och sen skulle hon till skolan. Vi har chockade och skulle nu låtsas som att inget hade hänt. Jag känner hur uppgivenheten sprider sig när jag återupplever känslan av att inte mina instinkter som mamma fick lyssnas på. Att jag tänkte fel. Att jag skulle lyssna på de som visste hur min dotter skulle bli frisk.

Ingen uppföljning av detta traumatiska hände. Man såg det som ett självskadebeteende som inte skulle fokuseras på. Självskadebeteende… Mitt barn ville dö och försökte på alla sätt. Hon var dessutom ”borta” på ett sätt som oroade mig. Men jag var bara en jobbig mamma. Som dessutom sågs som en av anledningarna till att Linnéa mådde dåligt.

9 år senare är jag där igen. Inte med samma kraft och inte lika djupt. Men jag känner det jag kände då. Jag blir så ledsen, så arg, så besviken, så frustrerad och så uppgiven.

Tyvärr möter jag många som upplever detsamma. Att inte bli trodd på och att känna sig förbisedd och till och med motarbetad av de som ska hjälpa barnet som mår så dåligt att det inte vill leva längre.

Den 12-13 sep är den Suicidpreventiva konferensen på Mässan i Göteborg. Då kommer jag att prata om anhörigas roll i suicidpreventionen. Anhöriga måste ses som en tillgång som både har och kan ge värdefull information. Här finns mycket vi kan göra annorlunda inom vården, skolan, behandlingshem och andra ställen där vi möter suicidala personer.

kommentarer: 5

Inferno – en podcast om självmord

16 maj 2017 (16:16) | att hjälpa andra, psykiatri, självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

 

 

 

 

 

Psykiatrikern Ullakarin Nyberg har startat en podcast om självmord, inferno. Jag har haft förmånen att få lyssna till henne och ha kontakt med henne på olika sätt. Ullakarin är en oerhört kunnig, inkännande och professionell person. Hon beskriver sig själv som orädd och det är kanske det som gör henne speciell. Jag känner igen det i mig själv också. Att inte vara rädd för att ställa de tunga frågorna. Att inte vika undan för mörkret. Att våga och orka bära andra människors smärta. Att också kunna inge hopp utan att förringa det personen känner.

I det första avsnittet pratar Ullakarin med Charlie Eriksson. Charlie är en otroligt driven och ödmjuk kille som jag också haft en del att göra med. Han har egen erfarenhet av suicidtankar och suicidförsök. Han startade sen företaget Aldrig Ensam och är ute och föreläser. Han sitter numera också i Suicide Zeros styrelse. I podden berättar Charlie om hur det var när han mådde dåligt och hur han arbetar med Aldrig Ensam.

Det ska bli väldigt spännande att höra fler avsnitt av Ullakarins podd. Så otroligt bra initiativ!

Ladda ner podden Inferno och lär dig mer!

kommentar: 1

30 liv i veckan

20 april 2017 (8:52) | att hjälpa andra, självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

Idag kl 21 är det första avsnittet av tre i SVTs nya serie om självmord. Jag har varit med i diskussionerna från starten och sitter med i expertgruppen. Jag är också deltagare i seriens första del. Jag är verkligen förväntansfull inför hur hela samhället kan komma att påverkas av en sådan här programserie. För det den visar är att det går att prata om självmord. Den slår hål på alla myter och visar hur vi kan förhindra. Den visar också hur självmordsbeteende påverkar anhöriga, de som försökt ta sina liv osv.

SVT har verkligen lyckats göra ett program om det svåraste som gör att man fylls av värme och hopp. Jag berörs djupt inne av hur otroligt finkänsligt men ändå tydligt ämnet självmord berörs.

Jag är övertygad om att serien kommer att rädda liv!

Läs mer här: 30 liv i veckan

kommentarer: 16

Jag vill inte LEVA, en ny bok

21 mars 2017 (20:57) | att hjälpa andra, psykiatri, självmord, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Idag skickades min senaste bok till tryckeriet och jag hoppas att den kommer som bok till mig om ca 3 veckor. Det är en bok som jag velat skriva länge och nu är den klar. Den riktas direkt till den suicidala ungdomen. Den har ett enkelt språk, inte så många ord och härliga illustrationer gjorda av Helena Holmquist (www.happidesign.se).

Ungdomar mår allt sämre och självmordsförsöken ökar i de yngsta åldrarna. Självmord är fortfarande tabu och väcker skam- och skuldkänslor för dem som har sådana tankar. För dem som står bredvid finns det fortfarande mycket rädslor för att säga och göra fel saker, vilket ofta leder till tystnad. Tystnaden upplevs som ett avståndstagande och personer som mår dåligt känner sig alltmer ensamma med sina tunga och mörka tankar.

Den här boken vill på ett tydligt sätt prata med ungdomar om just de tankar och känslor som känns förbjudet att tala om. Boken bekräftar det som man tänker och känner men få vågar möta. Samtidigt som den ger utrymme för allt det som är jobbigt att få vara där tar den också steget framåt till hoppfullheten.

Boken är i första hand tänkt att läsas av ungdomar som mår dåligt. Den har därför inte för många ord och rikligt med bilder. Boken är dock samtidigt en modell för hur man kan prata om de tyngsta frågorna varför föräldrar, vänner och behandlare också hittar stöd i boken.

Självmord går att prata om. Att prata om självmord är till och med det viktigaste sättet att förhindra självmord.

kommentarer: 3

App för samtalsstöd

7 november 2016 (15:09) | att hjälpa andra, depression, psykiatri, tröst&hopp | av: Ludmilla

Runt en miljon svenskar beräknas leva med någon form av psykisk ohälsa och många närstående till personer med psykisk ohälsa får inte den hjälp de behöver. Den vanligaste orsaken till sjukskrivning är sedan flera år tillbaka psykiatriska diagnoser – och den största ökningen finns bland kvinnor och unga.

Nu har ett gäng kvinnor startat tjänsten BlueCall som ska göra det enklare att söka hjälp genom att erbjuda samtalsstöd. Appen är till för alla som vill prata av sig och ventilera sina tankar anonymt med någon utomstående.

– Att söka stöd är fortfarande tabubelagt för många och en del upplever att man måste vara psykisk sjuk för att få hjälp av samhället. Så ska det inte vara, säger Caroline Rödén, vd och grundare av BlueCall.

Som användare är du alltid anonym och ringer tillgängliga stödpersoner direkt genom appen. Du väljer själv om du vill tala med en volontär eller en mentor som är utbildad inom samtalsstöd.

Idén till BlueCall föddes när  tre av grundarna Caroline Rödén, Lisa Löfgren och Charlotte Sparre under sin studietid märkte att många i deras närhet som mådde dåligt på grund av stress, krav och ångest.

– Många var i behov av stöd i vardagen, men få sökte hjälp eftersom det var krångligt, tidskrävande och ofta kostsamt. En app kändes som en självklar lösning. Det ska vara enkelt att hitta någon som lyssnar på en, vad man än vill prata om, säger Caroline Rödén.

BlueCall har som mål att tillgodose samtalsstöd dygnet runt. I dagsläget måste du vara 18 år för att registrera dig i tjänsten. Appen finns för närvarande bara för iPhone-användare.

Appen kopplar samman personer i behov av samtalsstöd med personer som kan erbjuda det, direkt över ett telefonsamtal. Appen erbjuder tre nivåer av samtalsstöd. Du väljer själv vilken typ av stöd du vill ha, och ringer direkt genom appen till den stödperson du väljer att tala med. Läs mer här…

kommentar: 1

Länge sen och suicidpreventiva dagen 2016

10 september 2016 (15:02) | att hjälpa andra, självmord | av: Ludmilla

Jag och Jan Beskow när han kom på besök hos mig i våras. Två personer som ägnat mycket tid åt att rädda liv framför orden LIVE.

Jag och Jan Beskow när han kom på besök hos mig i våras. Två personer som ägnat mycket tid åt att rädda liv framför orden LIVE.

Nu var det VÄLDIGT länge sedan jag skrev. Varför är det så? Jag tror att jag kommit in i en ny fas i livet igen. Jag fokuserar mer på det som finns här och nu än på det som varit. Jag har också styrt om mitt fokus från att ägna all tid åt att förstå självmord och suicidprocessen.

Jag avgick som ordförande i Suicide Zero vid det senaste årsmötet i mars. Det var ett år tidigare än jag hade tänkt. När jag var med och grundade organisationen 2013 så ville jag inte ha någon framträdande roll. Jag var ledamot från början men av olika anledningar så blev jag kort därefter ordförande. Det var viktigt att bygga upp organisationen så att den blev självgående. Det var otroligt mycket jobb. Den mycket kompetenta styrelsen har jobbat mycket, mycket hårt i och med att ekonomin ännu inte tillät att man kunde anställa personal. Vi har gjort allt från stort till smått. Volontärer har också hjälp till med allt från att sprida budskap till att göra armband.

Under förra året stod det klart att jag skulle vara tvungen att bygga en simhall för att rädda min simskola. Det projektet tog mycket tid i anspråk och mitt fokus flyttades till detta.

Jag fortsätter att jobba kliniskt med att träffa patienter med suicidtankar, anhöriga som mist någon i självmord och andra patienter med psykisk ohälsa eller kris i min privata verksamhet (Rosengrens Läkartjänst/KBT Ditt Liv). Jag föreläser fortfarande men inte lika mycket. Jag har nyss föreläst på psykologprogrammet i Uppsala och har 4 dagar inbokade i Skåne under november och december. Jag har skrivit en bok till suicidala ungdomar som just nu är hos Natur och Kultur för påseende. På gång är även en bok till föräldrar till suicidnära barn och en till skolpersonal.

Så mitt intresse för suicidprevention kvarstår, men jag jobbar inte aktivt inom Suicide Zero. Organisationen klarar sig idag utan mig och har en ny driven ordförande som kan ta organisationen till nästa steg. Idag är det den suicidpreventiva dagen. Då tänds på många håll i landet 1544 ljus.

Ett för varje person som tog sitt liv förra året.

kommentarer: 4

Underverk

9 april 2016 (8:53) | att hjälpa andra, barn, graviditet | av: Ludmilla

Efter att Linnéa dött ville jag opassande snabbt bli gravid. Men sorgen var stor och kroppen var utslagen. Efter 6 månaders försök vågade jag inte vänta längre eftersom jag redan fyllt 40 år. Jag gick till en fertilitetsklinik som konstaterade att jag oåterkalleligen var i klimakteriet. Jag tog det sista halmstrået och gick till dr Pan i Uppsala. Han hjälpte mig med akupunktur och normaliserade alla värden. Jag blev gravid mot alla odds. Efter det har jag tipsat fler som har varit i samma situation och väldigt många av dem har återkommit till mig och berättat att det fungerade. Här kommer en till solskenshistoria!


 

Hej Ludmilla,
Jag vill skicka dig ett STORT tack för det hopp du gav mig då jag kontaktade dig i samband med att jag av flera läkare fått veta att jag inte skulle kunna få fler barn. Läkarna var samstämmiga om att jag hade kommit in i förklimakteriet. Jag hade ett högt FSH-värde och ett mycket lågt AMH-värde. Trots detta hade jag en sådan oerhörd längtan efter ett barn. Jag kontaktade dig och du ingav mig hopp. Hoppet att det, trots allt, skulle kunna gå. Jag fick via dig kontakt med dr Pan och gick på behandling hos honom. 

Jag är nu mamma till en helt ljuvlig lite bebisflicka!!!!!!

Så TACK Ludmilla för det hopp du gav mig, och för den varma och omtänksamma person du visat dig vara i vår mailkontakt, trots att jag för dig är en fullständig främling.

Lillan och jag tackar dig för att du trodde på oss när ingen annan läkare gjorde det.

TACK!


 

Läs mer om hur jag blev gravid mot experternas vetande:

Läkare skulle må bra av större ödmjukhet

Svårt att bli gravid

När livet sätts på sin spets, del 1

kommentarer: 5

Det kom ett brev – om okunskap

6 mars 2016 (14:30) | att hjälpa andra, självmord | av: Ludmilla

En dag vid ett fikabord berättade någon om en avlägsen bekant som tagit sitt liv. En ung person, förälder till ett litet barn.

Obegripligt, själviskt, hur kan man göra så mot sina anhöriga, mot sitt barn var kommentarer som yttrades. Jag försökte förklara att depression är en sjukdom som kan göra en så hatisk mot sig själv och livet att man tror det är bättre för alla att man inte finns. Stor oförståelse uttrycktes från somliga håll.

Jag berättade då om när jag drabbades av förlossningsdepression, hur allt blev tungt och svårt och jag trött och deppig, och hur jag en dag när jag var ute och körde bil upptäckte att jag tänkte ”jag skulle kunna köra in i den där lastbilen”. Hur rädd jag blev, rädd för att det kändes som en lätt lösning på något som verkade hopplöst, nämligen livet. Detta trots att jag hade ett underbart, mycket efterlängtat, litet barn. Hur jag först då, tack vare kunskap om bl a depression, förstod hur illa det var ställt med mig, så att jag sökte och fick hjälp.

När jag berättat blev det tyst runt bordet. Inte bra stämning… Någon bytte ämne. Jag undrar för mig själv nu efteråt om det hade blivit lika tyst ifall det hade varit en fysisk sjukdom vi talade om, om jag delat med mig av mina erfarenheter av t ex lunginflammation? Jag tror inte det.

Hur ska vi kunna förebygga självmord om vi inte ens vågar prata om det? Det är ingen skam, depression är en sjukdom som vilken sjukdom som helst och kan drabba vem som helst. Öppenhet och kunskap kan hjälpa.

—-

Tack för att du delar med dig. Du har helt rätt. Man måste prata om det som är svårt. Särskilt psykisk ohälsa och självmord – för det berör oss alla.

kommentar: 1