Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Tillbakablick

16 september 2014 (21:12) | allmänt | av: Ludmilla

Jag letade efter en sak och snubblade på ett minnesalbum med massor med saker som har med Linnéa att göra. Det är allt från anteckningar inför begravningen, sms från vänner i samband med dödsbeskedet, söta små kort till mig, teckningar och andra små minnen från Linneas liv.

Vi sitter tillsammans och går igenom. Skrattar. Förundras. Sörjer.

Det skrapas på djupet igen. Det är så oförståeligt att Linnéa inte finns längre. Det har gått 6 år och vi lever bra liv. Vi har kommit vidare.

Men så har vi denna extra botten som speglar livet. Eller döden. Eller båda.

IMG_4597.JPG

IMG_4596-0.JPG

IMG_4594-0.JPG

IMG_4593-0.JPG

IMG_4595-1.JPG

kommentarer: 4

Söta Sophie.

9 september 2014 (19:54) | allmänt | av: Ludmilla

Sophie fyller 5 år i november. Tiden går så fort. Fortare än man vill. Det är märkligt att Linnéa har varit död i 6 år drygt och Sophie funnits i snart 5.

Sophie är en mogen tjej. Hjälpsam och omtänksam. Smart och världens sötaste förstås. Jag är ju hennes mamma så vad skulle jag annars kunna tycka ;-)

Men ibland är det fortfarande svårt för henne när hon ska lämnas på skolan (dagis). Imorse var en sådan dag som hon inte ville släppa mig. När jag hämtade henne var hon toppenglad och hade haft en fin dag. Hon hade gjort ett brev till mig.

IMG_4536.JPG

IMG_4535.JPG

Skriv en kommentar:

Hantera starka känslor och oroliga tankar

8 september 2014 (6:31) | allmänt | av: Ludmilla

Oro och ångest, rädsla, ilska eller ledsenhet och sorg är starka känslor som vi ofta ser som negativa och svåra att bära. De är dock alla normala känslotillstånd som vi alla har från och till och som hör till livet. Ofta behöver vi inte göra någonting åt dem – de uppstår, finns där en stund och försvinner av sig självt. Ibland dröjer sig dock negativa känslor kvar eller stör vår förmåga att lösa problem eller klara vardagen – och ofta beror det på att vi själva vidmakthåller dem genom våra tankar. När du upplever att starka negativa känslor har för stor makt över dig så prova att förhålla dig till dem på följande sätt:

1. Undvik att oroa dig för känslorna i sig – det du känner är helt normala, bara ovanligt starka, reaktioner. De är inte farliga eller skadliga – bara obehagliga.

2. Notera endast känslorna utan att värdera eller bedöma varken dem eller dig själv för att du har dem. Försök att se på dem som löv som flyter förbi på en bäck.

3. Gör på samma sätt med oroliga tankar. Tankar och känslor har ett nära samband – oroliga och negativa tankar föder oro och nedstämdhet. Notera de tankar du har när du upplever starka känslor – undvik att följa med i eller värdera dem – iaktta dem endast. Lägg märke till att när du slutar att följa med i tankar och känslor och i stället bara uppmärksammar dem så minskar de i intensitet.

4. Du kan också lugna dina kroppsliga reaktioner genom att fokusera på din andning – ta ett par djupa andetag och fortsätt sedan att andas med lugna och långsamma andetag med magen.

5. Fokusera sedan på det du har runt omkring dig och på det du skall göra härnäst – ge det din fulla uppmärksamhet. Om oroliga tankar eller känslor stör dig så återgå till att endast iaktta dem – utan att värdera eller följa med i dem – och koncentrera dig återigen på det du gör i stunden.

Livandas välmåendetips

kommentarer: 2

KBT och läkemedel bäst vid svår depression

4 september 2014 (19:07) | att hjälpa andra, depression, psykiatri | av: Ludmilla

Detta kommer inte som en överraskning för mig som är läkare och arbetar som KBT-terapeut. Så här skriver Läkartidningen:

Kombinationen av KBT och farmakologisk behandling ger bättre resultat än enbart farmaka vid depression, särskilt vid svår depression. Så kan man sammanfatta en amerikansk undersökning som presenteras i JAMA Psychiatry. Studien omfattar 452 vuxna depressionspatienter med en medelålder på 43 år.
Deltagarna lottades till två grupper: en grupp som fick farmakologisk antidepressiv behandling och KBT, och en som enbart fick farmakologisk behandling. Denna bestod i de flesta fall av att man först prövade SSRI eller SNRI, för att vid behandlingssvikt gå vidare med exempelvis tricyklika.
Behandlingen delades upp i två faser; en akutfas och en fortsättningsfas. Akutfasen pågick fram till dess att patienten befann sig i remission (minst fyra veckor av normaliserat mående). Längden på denna fas berodde således på utfallet, det vill säga om och i så fall hur snabbt patienten förbättrades.
Därefter följde en fas där behandlingen fortsatte i 26 veckor för att säkerställa att patienten inte återföll, vilket definierats som fullständig återhämtning. Poängen med detta är att det visat sig viktigt att behandla depressioner till dess att patienten är helt återställd för att undvika relaps. Efter de 26 veckorna avslutades behandlingen.

Hur länge den antidepressiva behandlingen gavs berodde således på behandlingsresultatet. Som längst pågick behandlingen i 42 månader. Det fanns patienter som inte nådde remission eller fullständig återhämtning under denna period. KBT gavs av 12 terapeuter (majoriteten av dem psykologer) i sessioner om vardera 50 minuter. De första två veckorna gavs två sessioner per vecka, därefter en session per vecka under akutfasen och en gång per månad under de 26 veckorna i fortsättningsfasen.

Det visade sig att kombinationen KBT och farmaka var mer effektiv än enbart farmaka. Under de 42 månaderna nådde 73 procent av patienterna i kombinationsgruppen fullständig återhämtning, det vill säga normaliserat mående och inget återfall under 26 veckor. För farmakagruppen var andelen 63 procent. Färre deltagare i kombinationsbehandlingsgruppen hoppade av studien. Kombinationen KBT och farmakologisk behandling var särskilt effektiv för patienter med svår depression som inte var kronisk. För mild till medelsvår depression och kronisk dito var skillnaden mellan kombinationsbehandling och enbart läkemedel mer blygsam.

Min erfarenhet är att det handlar mycket om patientens tilltro till sin egen förmåga när det är mild till medelsvår depression. Vid medelsvår till svår depression rekommenderar jag alltid läkemedelsbehandling som komplement till terapi. När patienten är mycket svårt deprimerad behövs nästan alltid läkemedelsbehandling innan patienten på allvar kan tillgodogöra sig KBT-behandlingen.

Jag tycker att det är viktigt att man inte är så kategorisk utan ser till varje enskild patient hur man på bästa sätt kan hjälpa patienten, både på kort och på lång sikt.

kommentarer: 2

46

18 augusti 2014 (21:24) | Cancern, död, Linnéa, livet | av: Ludmilla

Igår var en representant från AFS här och intervjuade Jonas. Han vill nämligen åka till USA och gå ett år på High School. Han var 3 veckor på språkresa i somras i England och fick mersmak. Han började gymnasiet idag och tänker sig att åka efter första året.

Jag tänker då på hur det var för knappt 23 år sedan. Min pappa var 46 år. Han och hans nya familj hade besök av en representant från ett liknande företag. Senare på kvällen föll han död ner. Sen fanns han inte mer.

Nu är jag alltså lika gammal som min pappa blev. Det känns lite märkligt att växa som sin förälder. Men det är väl som Jonas och Oscar känner nu när de växer om Linnéa. Jonas har ju redan gjort det. Oscar är på väg. Han började idag åttan. Som Linnéa aldrig gick klart.

Jag blir återigen så arg när jag tänker på det. Hur hon som var så ”klok” inte kunde inse att detta var ett tillfälligt tillstånd. Att det skulle gå över! Jag inser att jag ”överskattade” Linnéas klokhet och förmåga. Jag backade för tidigt. Jag borde ha stått på mig mer och lagt mig i mer. Det är vad jag råder andra att göra nu.

Det har ju blivit så konstigt. Att jag idag jobbar med att hjälpa självmordsbenägna människor. Jag tar emot ungdomar som mår dåligt, och hjälper dem. Jag vågar ta i det svåra. Jag vågar sätta ord på det mest förbjudna. Kanske är det detta som gör att jag hjälper. Jag vet inte. Men jag gör det stolt. Linnéa har inte dött förgäves. Jag ska rädda många liv!

Jag förundras gång på gång över hur livet är. Hur allt hänger ihop. Hur vi delar samma nätverk. Det nätverk som kallas livet… Livet är inte en kamp. Det är en ström. Vågor. Det är bara att svepas med och se vad nästa våg för med sig, -nyfiket. För allt hänger ihop, på något sätt.

Jag påminns igen om vad någon sa till mig när jag fått min cancerdiagnos. Jag låg på en brits någonstans på Karolinska sjukhuset, på väg till ännu en undersökning. Jag pratade öppet med alla jag mötte om att jag mist min dotter i självmord nyligen. Att jag nyss fött mitt femte barn och fått cancer. Att jag inte visste om jag skulle överleva. Jag var i ett NU som jag aldrig tidigare eller senare har upplevt så klart… Någon lyssnade och sa:

-Ludmilla, du är en speciell människa som får så många gåvor…

Just då kändes kommentaren provocerande. Samtidigt så kunde jag känna att personen inte bara slängde ur sig detta. Det kändes genuint och att det kom från hjärtat. Nu kan jag dessutom känna att hen hade rätt. Jag är lyckligt lottad som får vara med om så mycket annorlunda och innerliga upplevelser. Jag har fått känna livet från grunden. Botten. Den djupaste av avgrunder. Men jag har också fått uppleva väldigt lyckostunder och har ett mycket bra liv, som många skulle önska sig.

Jag är 46 år. Lika gammal som min pappa blev. Ibland undrar jag hur gammal jag själv kommer att bli. Jag har en känsla av att mitt liv inte blir så långt heller. Men vem vet!?

kommentar: 1

Fortfarande frisk

9 augusti 2014 (16:23) | livet, självmord, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

I fredags var det dags för min halvårskontroll för min cancer (choriocarcinom/moderkakscancer). Det är nu 4 år sedan jag blev frisk. Jag kontrollerar med hCG varje halvår och träffar min läkare på KS.

Den här gången fick Sophie följa med. Hon tillbringade ju väldigt mycket tid med mig på sjukhuset det första halvåret i hennes liv. Hon var bara 6 veckor när jag fick diagnosen.

Jag är inte orolig när jag går på kontrollerna längre. Jag räknar helt kallt med att jag är frisk. Men kontrollerna ska fortsätta i 10 år totalt. Det är extremt ovanligt med återfall!

Min läkare och jag diskuterade att det saknas en patientförening och hon undrade om jag kunde bli sammankallande för en sådan. Jag har ju inget annat för mig, eller hur ;) Jag har dock haft kontakt med en mycket driftig och klok kvinna som nyss gått igenom samma sak så vi får väl se om vi kan samverka kring detta. Det är ju viktigt att det finns ett forum att komma i kontakt med andra, när det är så himla få som drabbas. Det är oftast unga tjejer i barnafödande ålder också. Vi har även startat en facebookgrupp för dig som har eller har haft Choriocarcinom. Där kan vi stötta varandra.

När jag gick upp på avdelningen och hälsade på kände de inte igen mig. Jag är så olik mig nu tycker de. Jag försökte förklara att det var då jag var olik mig, inte nu! :) Jag vägde 30 kg mer och hade inget hår, så ja… jag VAR olik mig!

DÅ:

Sista behandlingen. 22 maj 2010.

Sista behandlingen. 22 maj 2010.

kur8dag8

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

NU:
IMG_4351

Jag är i alla fall frisk och jag är tacksam över att jag hade den parentesen i mitt liv som det var att vara så sjuk som jag var med allt vad det innebär av erfarenheter och insikter. Det är lätt att säga nu när allt har gått bra förstås!

Jag tänker ofta på detta med självmordstankar och att drabbas av en dödlig sjukdom. Det händer att suicidala personer drabbas av cancer och då inser att de verkligen inte vill dö. Det är som att det är svårare att acceptera att något annat tar sitt liv än att man själv har ”valet” i sin hand. En liten reflexion bara. Sen finns det de som hoppas att få en sjukdom så att de ska slippa ta sitt eget liv och åter andra som blir suicidala när de får en allvarlig sjukdom. Detta med livet och döden är inte lätt!

kommentarer: 7

Stort mediaintresse för Suicide Zeros arbete

9 augusti 2014 (16:07) | att hjälpa andra, depression, självmord, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Förra veckan hade SVT fått tag i statistiken för 2013 vad gäller självmord. 1600 personer visade sig ha tagit sina liv under förra året. Det är en ökning. 2012 var det 1523 st. Bakom varje av dessa 1600 personer finns det så många krossade familjer och söndriga själar. Att vara efterlevande efter en närståendes självmord är så fruktansvärt smärtsamt. Det tar lång, lång tid att komma vidare om man ens gör det. Den grupp som självmorden ökat mest i är den yngsta gruppen man har statistik för, 15-24 år. Vad är det som gör att dagens ungdomar mår så dåligt att livet känns så hopplöst och man inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv? Denna fråga ställde sig många journalister i förra veckan.

ANTAL SJÄLVMORD PER ÅLDERSGRUPP

År      15-24     25-44     45-64     65<    Totalt

2008 171       402          548        346      1.467

2009 159       424          613         345      1.541

2010 147       364          579         352      1.442

2011 149       409          509         311      1.378

2012 147       394          606        376      1.523

2013 176      432           577        415      1.600

 

Suicide Zero blev kontaktade i flera fall och vi blev intervjuade av TT, SVT nyhetsmorgon, aktuellt, rapport, Sveriges Radio och ett flertal andra tidningar. Suicide Zero har nu funnits i 1 år och 3 månader och vi är redan en aktör att räkna med. Vi var inbjudna vid tre olika tillfällen i Almedalen och har samarbete med BRIS, FRIENDS, Barnombudsmannen och MIND. Det är bra. Det känns bra att göra skillnad, för då har inte Linnéa dött förgäves! Här är några av de inslagen som vi medverkade i:

Nyhetsmorgon med mig:

Aktuellt med mig:

Se gärna detta klipp med Kevin Hines som överlevde ett hopp från Golden Gate:

Och här med vår volontär Sara Nyd som själv varit självmordsbenägen och UllaKarin Nyberg som är med i vårt expertråd…

Och intresset fortsätter. Jag märker att det finns en helt ny vilja att rapportera om självmord och en mindre rädsla bland journalisterna att göra det. Det känns otroligt bra! På tisdag kommer jag och Sara Nyd att medverka i radioprogrammet Metropol som många ungdomar lyssnar på. Vi kommer att få en halvtimme att prata om detta. Mycket bra initiativ av Sveriges Radio!

 

Kampen mot självmord fortsätter. Vill även du göra skillnad? Bli medlem i Suicide Zero här… och skänk en gåva här…

Tack!

Skriv en kommentar:

Överdödlighet och förväntad livslängd hos psykisk sjuka

5 augusti 2014 (9:15) | psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Merete Nordentoft vid Köpenhamns universitet har tillsammans med finska och svenska forskare undersökt livslängden vid olika psykiska sjukdomar hos danskar, finnar och svenskar och jämfört med den beräknade livslängden för normalbefolkningen i respektive land. Studiematerial var en grupp på 270 770 patienter som slutenvårdats för psykisk sjukdom under minst en period under åren 2000 till 2006. Patienterna följdes fram till sin död eller t o m 31 dec 2006. Totalt skedde 28 088 dödsfall. Den förväntade livslängden var generellt sett 15 år kortare för kvinnor och 20 år kortare för män med psykisk sjukdom jämfört med normalbefolkningarnas. Jämfört med normalbefolkningarna var risken att dö genom sjukdom eller olika medicinska tillstånd 2-3 gånger förhöjd för patienter med psykisk sjukdom, och risken att dö genom yttre orsaker mellan 3 till 77 gånger förhöjd. Överdödlighet orsakad av sjukdomar eller olika medicinska tillstånd var lägst vid affektiva sjukdomar och högst vid missbrukssjukdomar och personlighetsstörningar. Dödsfrekvensen för självmord var högst för affektiva sjukdomar och personlighetsstörningar medan dödfrekvensen för yttre orsaker exempelvis olyckor var högst för missbrukssjukdomar. Att psykisk sjukdom samvarierar med nedsatt somatisk hälsa kan till en del förklaras av faktorer som livsstil och livsvillkor. Å andra sidan antyder resultaten i den aktuella studien att det finns en brist inom hälso – och sjukvården att uppmärksamma och behandla somatiska sjukdomar hos psykiskt sjuka personer, skriver författarna.

Bakgrund

Förväntad livslängd bestäms av faktorer som har inflytande över hälsan exempelvis livsstil, miljö, hälsoförståelse och tillgång till hälso- och sjukvård. Ett stort antal studier har visat att personer med psykisk sjukdom har en förkortad livslängd jämfört med psykiskt friska personer. Överdödligheten förklaras delvis av den ökade risken för självmord vid psykisk sjukdom. Men skillnader i livslängd mellan patienter med eller utan psykisk sjukdom kan ha många andra bakomliggande orsaker och vara förknippad med de försämrade livsvillkor som ofta psykisk sjukdom för med sig. Däribland inryms omständigheter som att psykiskt sjuka ofta har dålig ekonomi, är arbetslösa, ensamstående och har en marginaliserad tillvaro i samhället. Å andra sidan finns rapporter som visar att psykisk sjuka inte får lika god vård för kroppsliga sjukdomar jämfört med psykiskt friska personer och därför riskerar sämre hälsa än övrig befolkning. Skillnaden i förväntad livslängd mellan psykiskt sjuka och befolkningen i allmänhet kan betraktas som ett mått på hur effektivt och kompetent landets sjukvårdspolitik, hälso- och sjukvård samt självmordsförebyggande program har utformats.

Merete Nordentoft vid Köpenhamns universitet har tillsammans med finska och svenska forskare undersökt överdödligheten vid olika psykiska sjukdomar hos den danska, finska respektive svenska befolkningen. Materialet till studien hämtades från nationella danska, finska respektive svenska sjukvårdsregister och forskarna tog fram data för dödsfall och dödsorsak för 270 770 patienter som slutenvårdats för psykisk sjukdom minst en gång under fr o m 1 jan 2000 t o m 31 dec 2006. Patienterna följdes fram till sin död eller till slutet av år 2006. Totalt studerades 28 088 dödsfall.
Patienterna delades in i 4 olika diagnosgrupper enligt ICD-10:
1. Schizofrenisjukdomar
2. Affektiva sjukdomar
3. Missbrukssjukdomar
4. Personlighetsstörningar.

Dödsorsaker som sjukdomar och medicinska orsaker, självmord och skadehändelser med oklar orsak skildes åt i olika grupper. Dödsorsaker genom sjukdomar och medicinska orsaker delades i sin tur upp i i) infektionssjukdomar ii) cancersjukdomar, iii) hjärt-kärlsjukdomar, iv) diabetes och vi) övriga sjukdomar.

Resultat

Forskarna fann att den förväntade livslängden var förkortad för både män och kvinnor i samtliga fyra diagnostiska grupper. Den förväntade livslängden var starkast förkortad vid missbrukssjukdomar och minst vid affektiva sjukdomar, men den var minst 10 år förkortad i samtliga patientgrupper. Skillnaden i förväntad livslängd varierade mellan 13,0 till 23,6 år för män och mellan 11,1och 22,6 år för kvinnor.

Risken att dö genom hjärtkärlsjukdom var 2-3 gånger förhöjd, och risken att dö genom en infektionssjukdom eller andra medicinska orsaker var ökad mellan 2- 7 gånger för såväl kvinnor som män i samtliga diagnostiska grupper. Risken att dö genom andra sjukdomar var mellan 1,8 – 7 gånger förhöjd och här var risken högst för missbrukssjukdomar och lägst för affektiva sjukdomar.

Risken att dö genom självmord ökade mellan 9-37 gånger för män och mellan 13-77 gånger för kvinnor och här var risken högst vid affektiva sjukdomar och lägst vid missbrukssjukdomar. När det gällde död genom yttre orsaker som mord och olyckor var dödsfallsfrekvensen ökad från 3 till 10 gånger för män och från 3 till 15 gånger för kvinnor och här låg missbrukssjukdomar högst och affektiva sjukdomar lägst. Dödsfallsfrekvenserna var, oberoende av orsak, högst under första året efter utskrivning från psykiatrisk slutenvård jämfört med under följande år.

Slutsatser

Bilden var densamma i alla de tre nordiska länderna: den förväntade livslängden för en psykiskt sjuk person var förkortad i genomsnitt 15 år för kvinnor och 20 år för män. Generellt sett var missbrukssjukdomar, schizofreni och personlighetsstörningar associerade med den högsta risken att dö genom sjukdomar och olika medicinska tillstånd, medan risken för att dö genom självmord var högst vid affektiva sjukdomar och personlighetsstörningar. Resultaten visar inte bara att psykisk sjukdom signifikant ökar risken att dö genom någon kroppssjukdom. Att dödsrisken var som högst under året efter en slutenvårdsbehandling låter ana att det finns en systematisk brist inom sjukvården att identifiera och behandla fysisk sjukdom under psykiatrisk slutenvård, skriver författarna.

Skrivet av Rigmor Stain, NASP

kommentar: 1

Sophie och den döda storasystern

31 juli 2014 (19:27) | barn, död, döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Många tycker att det är svårt att prata om döden med barn. Ännu fler tycker att det är svårt att prata om självmord med barn. Att berätta om att en anhörig tagit sitt liv kan för många kännas som oerhört svårt. Många väljer då att säga att personen dött utan att berätta hur och att svara undvikande på den frågan.

Varför ska vi inte kunna prata öppet om det? Vad är vi rädda för? Är vi rädda för att barnet ska tro att självmord är en utväg? Är vi rädda för att barnet ska tycka sämre om den som tagit sitt liv? Eller vad är det som skrämmer?

Jag har kommit i kontakt med många personer sedan Linnéa tagit sitt liv. Det har varit professionella, anhöriga till självmordsbenägna, anhöriga till personer som tagit sitt liv, personer som försökt ta sitt liv, personer som mått dåligt på olika sätt och barn i familjer där någon tagit sitt liv.

Varje berättelse, varje liv som försvunnit är en historia som påverkar mig och mitt liv.

De personer som varit med om att någon tagit sitt liv men man inte fått prata om det, lider mycket. Det är också svårt när man låtsas som att det varit en annan dödsorsak.

Suicide Zeros ambassadör friidrottaren Mattias Sunneborn vittnar om just detta. Skammen. Att dölja den egentliga dödsorsaken. Det blir ytterligare en belastning i sorgen som redan är så tung!

Barn är egentligen väldigt okomplicerade. De tar det så naturligt. Jag har vid ett flertal tillfällen berättat om hur vi hanterade situationen med våra barn när Linnéa dog. Läs gärna här… Oscar och Jonas hade helt olika behov vad gäller att se sin syster död.

Sophie vet att hennes storasyster som hon aldrig hann träffa, tog sitt liv. Redan som 1,5 åring reflekterade hon kring detta. Läs här…

urnan

I går morse fick jag ett samtal som handlade om ytterligare ett tragiskt självmord som nyligen hänt. Sophie som nu är 4,5 år hörde samtalet och kommenterade när jag lagt på.

-Var det någon som tagit livet av sig?
-Ja, det var det.
-Var det ett tåg?
-Ja, det var det.
-Jag undrar hur Linnéa såg ut när tåget hade kört på henne.
-Sophie, det är otäckt.
-Jag vet. Men jag vill se.
-Jag har några bilder men jag vill inte visa dem.
-Snälla mamma, jag vill så gärna se.

Mina tankar for snabbt genom mitt huvud. Jag mindes hur det var när Jonas och Oscar ville se och inte se Linnéa och hur jag löste det då. Att de återkopplat till mig nu 6 år senare och att min intuition var rätt. Jag måste lita på att jag vet mitt barns bästa.

-Du kan få se de bilder som inte är så läskiga. Jag letade fram i mappen ”Gå inte vidare här” och ”Här finns bilder på Linnéa som död”… ”Fina bilder”. de bilder som egentligen inte visar så mycket.

-Här Sophie finns en bild på Linnéa.
-Jaha. Men man ser ju inte ansiktet.
-Nä, man ser inte ansiktet. Men det är lite läskigt att se det. Tänk att hon blev påkörd av ett tåg.
-Jag vill se ansiktet.
-Men Sophie, det är jätteläskigt. Vill du verkligen se det?
-Ja!

-Ok… Jag letade fram från mappen ”Bilder från sidan, långt ifrån”, och visade henne.
-Jaha, sa Sophie. Kan jag få se närmare. Jag ser inte så bra…
-Jag tog fram en annan bild ”Bilder från sidan, nära”.
-OK! Sa Sophie. Nu vet jag.
-Tycker du att det var läskigt?
-Nej!? Nu vet jag ju… Vet du? Jag tycker att vi ska köpa en cool racerbil till S kalas på lördag…

Barn klarar mer än man tror. Jag känner mig övertygad att man måste vara öppen. Även när det gäller de minsta barnen.

Mina råd är följande:

1. Var öppen vad gäller döden. Använd de rätta orden. Skriv inte om det hela som att personen ”gått bort”, ”är på en lång resa” eller liknande. Han har dött. Han kommer inte tillbaka.

2. Var öppen med dödsorsaken. Vi kan lära oss av det. Gäller det självmord, berätta det. Det är 6 gånger vanligare än att någon dör i trafiken så vi måste kunna berätta att det är självmord! Säg att personen varit sjuk och att den tagit sitt liv. Att det aldrig är en lösning. Att det alltid finns hjälp. Att det är viktigt att man berättar om det känns som att man inte vill leva längre. Att du måste lova att aldrig ta ditt liv. Du måste alltid berätta för mig hur du känner, hur jobbigt det än är!

En person tar sitt liv för att den just då inte ser någon annan väg ut, men det är en permanent lösning på en tillfällig impuls/ett tillfälligt problem.

3. Var öppen med hur naturligt det är att må dåligt psykiskt. Vi alla har kriser emellanåt. Somliga av oss är mer sårbara än andra. Men självmord är inte lösningen. Att man mår psykiskt dåligt är inte en svaghet, ett nederlag. Våga stå för det utan att skämmas!

4. Säg inte mer än vad som behövs men var öppen med att det går bra att ställa frågor, och svara ärligt. Verkligheten är bättre än omskrivningar och lögner. För en del barn är det viktigaste att de får veta hur det faktiskt var och det är en kränkning att man inte får veta sanningen. Många vittnar om att de vetat om det hela tiden men att de förstått att man inte kan prata om att det varit självmord och därför lärt sig att man ska hålla tyst om det.

kommentarer: 2

Drastisk ökning av självmord bland unga utan SSRI

30 juli 2014 (11:05) | depression, självmord, tonåringar | av: Ludmilla

SSRI hos unga

I Sverige har antalet suicid i åldrarna 10–19 år ökat kraftigt, främst bland unga utan antidepressiva läkemedel. Det är nu tio år sedan Läkemedelsverket varnade för att behandla barn och ungdomar med SSRI. En utvärdering är mer än rimligt att önska sig, skriver Göran Isacsson.

Mellan 2003 och 2008 steg det årliga antalet självmord linjärt med 60 procent bland svenska 10–19-åringar. Varningar för användning av antidepressiva läkemedel hos barn och unga kom från läkemedelsmyndigheterna i Storbritannien, EU (EMA) och USA (FDA) år 2003. Läkemedelsverket varnade i december 2004 för behandling med SSRI vid depression hos barn och unga: »Dessa läkemedel bör generellt inte användas i denna åldersgrupp eftersom kliniska prövningar har visat en ökad risk för självmordstankar och självmordsförsök hos barn och ungdomar«. Så starka uttalanden förväntas baseras på stark evidens. Så var inte fallet.

I slutet av år 2003 hade oroande signaler kommit från kliniska prövningar av antidepressiva läkemedel om att ungdomar som behandlades med SSRI oftare än de i placebogruppen visade beteendestörningar som antogs öka risken för självmord. Sådana allvarliga signaler måste följas upp i epidemio­logiska studier för att det ska kunna avgöras om de är uttryck för en sann risk eller bara en osystematisk observation.
Myndigheterna konstaterade att evidensen inte var stark, men ansåg även att evidensen för att SSRI kan vara till nytta för deprimerade barn var svag. Det senare var inte korrekt. För åtminstone ett av läkemedlen (fluoxetin) fanns mycket stark evidens för dess effektivitet. Ändå drogs slutsatsen att risker förenade med utebliven behandling kunde ignoreras. Trots bristfälligt eller obefintligt vetenskapligt underlag blev den etablerade »sanningen« att antidepressiva läkemedel ökar risken för självmord bland barn och unga, vilket framgår av aktuella Fass-texter. David A Brent kritiserade i New England Journal of Medicine läkemedelsmyndigheternas beslut och pekade på den större risken, »the risk of doing nothing«. Han menade att varningarna riskerade att driva utvecklingen 25 år bakåt, till den tid då det inte fanns evidensbaserad behandling av deprimerade barn.

I februari 2005 uttryckte ­Susanne Bejerot och jag vår oro i Läkartidningen. Vi skrev då att risken för att utebliven SSRI-­behandling kunde leda till suicid sannolikt inte var försumbar. Depression är ju den främsta riskfaktorn för suicid. År 2007 kom en rapport om en oroande ökning (14 procent) av antalet suicid bland unga i USA parallellt med minskad användning av SSRI efter varningarna från FDA [5-7].
Tillsammans med Johan Ahlner vid Rättsmedicinal­verket undersökte jag samt­liga 845 självmord bland 10–19-åringar i Sverige åren 1992–2010. Som framgår av Figur 1 åtföljdes varningarna från Läkemedelsverket av en kraftig ökning av antalet suicid åren 2003–2008. Sambandet i tid är ett faktum, men för att se om det också fanns ett orsakssamband tittade vi på hur många individer som behandlats med antidepressiva läkemedel vid tiden för självmordet. Det kunde vi göra med hjälp av Rätts­medicinalverkets toxikologiska register och det nationella receptregistret. Resultatet visade att det ökade antalet suicid åren 2003–2008 sågs bland individer som varken förskrivits eller intagit antidepressiva läkemedel.

Antalet suicid ökade fem år i rad bland 10–19-åringar pe­rioden 2003–2008 (från 43 till 69), en ökning med 60 procent. I åldersgruppen fanns antidepressiva läkemedel i 6 fall år 2006 och i 8 fall år 2008. Obetydligt fler unga hade expedierats antidepressiva läkemedel på apotek (13 respektive 11 personer). Den svagt ökande trenden i antalet suicid där SSRI påvisats toxikologiskt är en naturlig följd av den ökade förskrivningen sedan 1999. Åren 1992–2002 var suicidtalet 3,5 per 100 000 individer och efter varningarna (2003–2010) 4,7 per 100 000 individer (+34 procent).

En viktig slutsats kan dras: Ökningen av antalet självmord bland unga kan inte bero på att antidepressiva läkemedel skulle öka suicidrisken eftersom den skett bland unga som varken förskrivits eller tagit sådana preparat. Detta bevisar inte att ungdomarna begått självmord på grund av att de till följd av Läkemedelsverkets varningar inte förskrivits antidepressiva läkemedel, men det ger stöd för en sådan tolkning.

Det har nu gått tio år sedan Läkemedelsverket varnade för att behandla deprimerade barn och ungdomar med SSRI. En utvärdering är mer än rimligt att önska sig.

Skriver Göran Isacsson
docent, överläkare, Karolinska institutet; Psykiatri Sydväst, Stockholms läns landsting

i Läkartidningen

kommentar: 1