Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Kalla mig galen

31 oktober 2017 (17:04) | boktips, depression, psykiatri | av: Ludmilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En ny bok av Christian Dahlström har kommit ut och jag har läst den! Kanske känner du till den förra boken (Panikångest och depression)? Om inte rekommenderar jag den också!

Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om t ex medicinering, genetik och psykiatri. Den berättelse som går genom hela boken är den om Christians egen uppväxt och relationen till sin mamma till dess han blev vuxen. Hon hade schizofreni och missbruk och Christian blev omhändertagen redan som 10 månaders bebis. Dessutom finns intervjuer med ett antal personer som ger olika perspektiv och vinklingar kring psykisk ohälsa.

Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.

Vill du höra mer om och av Christian kan du lyssna på hans pod Sinnessjukt.

Skriv en kommentar:

Fjärilarnas podcast Avsnitt 7: Melinda

23 oktober 2017 (8:42) | att hjälpa andra, självmord, sorg&saknad, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

 

Melinda var fantastiskt duktig på att teckna och måla. Men hon kände sig annorlunda och hade svårt med det sociala spelet. Hon ville inte blotta sina tankar och hade svårt att ta emot hjälp. Melinda var 16 år när hon fick diagnosen Aspergers syndrom och tog sitt liv snart därefter. Lyssna på Melindas historia och de andras på Fjärilarnas podcast.

Vill du också dela din historia och låta andra höra vem personen var och vad som hände? Genom det lever våra fjärilar vidare och kan göra skillnad. Maila mig

Skriv en kommentar:

Avsnitt 6: Caroline

17 oktober 2017 (21:41) | Podcast, sexuella övergrepp, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

 

I avsnitt 6 i Fjärilarnas podcast berättar jag om Caroline som tog sitt liv 2012. Då var hon 17 år gammal. Under många år hade hon mått dåligt efter misshandel och sexuella övergrepp av sin styvfar. I avsnittet finns också tips om hur man kan gå tillväga om man misstänker att ett barn far illa. En mycket sorglig historia.

Vill du också berätta din historia om någon som tagit sitt liv? Maila ludmilla@kbtdittliv.se och märk ditt mail med Fjärilarnas podcast

Jag vill också slå ett slag för SPES kampanj #intebaraensiffra som finns på instagram. Den synliggör också personen bakom självmordet.

Fjärilarnas podcast hittar du där poddar finns, t ex i itunes podcast. Sök på google eller följ denna länk… 

 

 

Skriv en kommentar:

Avsnitt 5: Alexander

10 oktober 2017 (17:39) | att hjälpa andra, Podcast, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Alexander hade en tuff uppväxt med föräldrar som missbrukade. Han placerades om i en bra fosterfamilj, men trots detta föll han in i ett missbruk. Diagnoser som ADHD och Bipolär sjukdom gjorde vardagen svår att hantera trots kärleken och en nyfödd son. Alexander blev 25 år.

http://www.podbean.com/media/share/pb-ndncy-76e631

kommentar: 1

Avsnitt 3: David

3 oktober 2017 (18:47) | Podcast, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

David var 28 år när han tog sitt liv 2011. Han hade återkommande funderingar på om det var något allvarligt fel på honom och trodde att det kunde vara Aspergers eller psykopati. Han försökte ta sitt liv sex år tidigare men hittades av sina föräldrar. När hans pojkvän gjorde slut tog de negativa tankarna överhanden och så tog han sitt liv. Lyssna på Davids historia på Fjärilarnas Podcast tredje avsnitt som du hittar här:

Davids mamma Elisabeth Lindström har skrivit en bok om vad som hände dem. Den heter ”I sorgens famn” och ges ut av Grims förlag. Elisabeth är engagerad i anhörigföreningen SPES som stöttar efterlevande till de som tagit sitt liv. De har flera lokalföreningar med samtalsträffar. På flera ställen i landet startas det också upp ungdomsgrupper just nu.

kommentarer: 3

Avsnitt 2: Jessica

3 oktober 2017 (18:39) | psykiatri, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Hör historien om Jessica som var 16 år när hon tog sitt liv. Hon hade ätstörning och hade kontakt med BUP. Hennes mamma Lisa anmälde vården efteråt eftersom Jessica inte fick den bedömning hon hade behövt. Jag har skrivit om Jessica förut här på bloggen. T ex här…

Skriv en kommentar:

Fjärilarnas podcast – En pod om de som tagit sina liv, Avsnitt 1: Christian

25 september 2017 (14:15) | Podcast, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Nu har även jag startat en pod. I denna pod berättar jag om olika personer som tagit sina liv. Genom att berätta de olika livshistorierna hedrar vi personen och dess anhöriga. Vem var personen? Vad var det som ledde fram till självmordet? Hur kan vi förstå det och hur minns vi den här personen? Och vad hände efteråt?

Genom att lyfta de olika berättelserna kommer en ökad förståelse för självmord och hur det påverkar andra att spridas och genom det kunna minska självmorden.

Vill du att även er historia ska berättas? Hör av dig till mig: ludmilla@kbtdittliv.se

 

Avsnitt 1 handlar om Christian som tog sitt liv 21 år gammal 2006. Berättelsen är till stor del hämtad från hans mamma Pernilla och det hon skrivit på www.christiansellegren.se

kommentarer: 4

Anhöriga måste inkluderas i vården!

19 september 2017 (13:09) | att hjälpa andra, psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

När man blir sjuk och söker sjukvård förklarar man sina symptom och försöker klargöra hur ens funktionsnivå var före försämringen och hur den är nu när man söker. Det ger personalen en uppfattning om tillståndets allvarlighetsgrad och också hjälp i diagnosticeringen. Något som utvecklats under lång tid bedöms på ett sätt och något som utvecklats snabbt bedöms på ett annat. Som exempel kan vi ta en man som har bröstsmärtor som kommit och gått under flera veckor eller en man som plötsligt fått intensiva bröstsmärtor sökt sjukvård inom någon timma.

Vissa tillstånd är svåra att redogöra för själv. Man kanske inte minns eller har svårt att relatera en känsla till en annan. Det hjälper mycket om en anhörig följer med och berättar utifrån dennes perspektiv.

Psykisk ohälsa är många gånger svårt att redogöra för själv. Det är svårt att säga hur jag tänkte och kände för en vecka sen. Jag kan minnas att jag inte hade några orostankar för ett år sen, men när kom de egentligen? Och när började de påverka mig i den grad att jag inte fungerar som jag vill? En anhörig som ser mig utifrån har ett mer objektivt förhållningssätt och kan se förändringen över tid på ett annat sätt. Kanske märks det att jag är mer tystlåten, att jag inte vill följa med på aktiviteter längre, att jag inte äter eller att jag isolerar mig på mitt rum.

Inom somatiken, ”kroppssjukvården”, är det ofta en självklarhet att en anhörig är med och ger och får information under vårdtiden och vid utskrivningssamtalet. Ta mannen med hjärtinfarkt som exempel. Vid akutbesöket konstaterar man att blodtrycket ligger för högt, att han är överviktig och att blodfetterna är alarmerande. Läkaren informerar mannen och hans hustru om vad symptomen beror på och vilka åtgärder som ska vidtas. Det kommer att göras vissa undersökningar som visar om kranskärlen behöver sprängas fria från beläggningar, blodtrycket och blodfetterna ska sänkas med medicin och kosten måste läggas om. Allt detta kommer att påverka hustrun också. Hon får också information om vad som är viktigt att tänka på och när de ska söka vård igen.

Inom psykiatrin är man på många kliniker dåliga på att ta vara på anhöriga. Det kan till och med vara så att man tänker att man ”skyddar” patienten när man inte inkluderar anhöriga. På så sätt bidrar psykiatrin till att bevara tabueringen kring psykisk sjukdom. Det är inte ovanligt att anhöriga och då särskilt till unga vuxna som fortfarande bor hemma, inte har en aning om att barnet varit i kontakt med psykiatrin, påbörjat medicinering eller t o m försökt ta livet av sig. Det är t ex särskilt problematiskt precis när någon fyllt 18 år då personalen ofta reagerar med att inte vilja berätta något för föräldrar och hänvisar till tystnadsplikten.

Att inkludera anhöriga bör vara en självklarhet och inget som man ska lägga på patienten att avgöra i första hand. En deprimerad person känner sig som en börda för anhöriga, ett misslyckande och skäms för sitt mående. Det är svårt att aktivt vilja inkludera anhöriga då. Personalen måste istället utgå från att det är det bästa för både patienten, sjukvården och anhöriga att anhöriga är inkluderade. Att man ställer frågan ”Vem vill du ha med dig vid läkarsamtalet” istället för ”Vill du ha någon med” eller kanske inte fråga alls för att det är enklast så. Anhöriga är en tillgång. Anhöriga kan ge information om patienten som sjukvårdpersonalen inte kan få med den ögonblicksbild som de har. Anhöriga behöver också få information om vårdplanering osv. Detta för att kunna agera som skyddsnät och fortsätta inge hopp om förändring men också för att kunna påminna patienten om vad som sagts. Det går att inkludera anhöriga och att samtidigt respektera tystnadsplikten. Det är fullständigt nödvändigt vid vård av suicidnära personer. Livsnödvändigt!

 

spkonferens2017

kommentar: 1

Linnéastipendiater 2017

25 juni 2017 (17:51) | att hjälpa andra, Linnéa, självmord, skolan, tonåringar | av: Ludmilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För åttonde året i rad delade vi ut Linnéastipendiet på skolavslutningen. Två ungdomar i årskurs 8 på Gluntens Montessoriskola får utmärkelsen pga av att de anses vara goda kamrater. I år var det Josefine Westander och Melker Hedman som röstats fram som stipendiater. Det är med stor stolthet som jag delar ut stipendiet i Linnéas namn.

Jag heter Ludmilla Rosengren och står här för att lämna över ett stipendium till två elever, en tjej och en kille, i årskurs åtta. Vi grundade detta stipendium efter att vår dotter Linnéa Göller tog sitt liv för nio år sedan. Linnéa gick då i årskurs åtta i Gluntens Montessoriskola. Sedan dess har två personer i 8an fått stipendiet varje år.

1500 personer tar sitt liv varje år i Sverige. Helt i onödan. För självmord är onödigt och kan förhindras. 9 av 10 som försöker ta sina liv dör inte i självmord utan av helt andra orsaker senare. När en person som försökt ta sitt liv kommit ut ur sitt mörker är denne glad och tacksam över att den lever.

Ett barn eller ungdom tar sitt liv varje vecka i Sverige. Tyvärr mår ungdomar i Sverige inte så bra. En del i detta är att man lär sig att allt ska vara så lyckat och att man ska vara lyckad. Inte minst sociala medier bidrar till att hålla upp denna illusion. För livet ser ju inte ut så att man går omkring och skuttar på rosa moln hela tiden. Livet går upp och ner, för oss alla, och oftast så är det så där mittemellan.

Linnéa var en som många ansåg var en god kamrat. Linnéa var alltid glad och positiv och brydde sig om de hon hade runt omkring sig. Linnéa var en som gärna stöttade de som mådde dåligt. Samtidigt fanns en annan sida som hon inte visade utåt. Hon höll upp en fasad och det är viktigt att ni alla tänker på att det inte håller i längden. Berätta hur du mår och att dela med dig till andra är läkande. Riktig nära vänskap bygger på just sådana förtroliga samtal.

Att stå upp för sig själv och inte ge upp sitt jag för att andra ska vara nöjda är också väldigt viktigt.

Linneastipendiet delas ut till elever som har visat prov på gott kamratskap. Eleverna i årskurs åtta har fått nominera de som de tycker representerar gott kamratskap. Beslutet har därefter tagits av skolledningen. Detta är en del i värdegrundsarbetet på Gluntens Montessoriskola.

kommentarer: 3

Nedräkningen igen

18 maj 2017 (8:22) | Linnéa, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Nu är det maj. Nu är det nedräkning igen. Den 30 maj tog Linnéa sitt liv. Hon var 14 år då. Hon ville inte fylla 15.

För nionde gången.

Häromdagen var det den 15 maj igen. Jag minns det som igår och jag har berättat om det ett flertal gånger här i bloggen.

Linnéa hade varit inlagd i nästan en månad. Hon övertalade personalen att få permission ensam hemma. Jag tyckte det verkade märkligt men de hade en skriftlig överenskommelse. Jag hade inte mycket att säga till om. Jag berättade för Linnéa på vägen hem i bilen hur jag kände. Att jag ville vara kvar hemma. Att jag var orolig. Hon sa att hon mått bättre: -Det har du väl ändå märkt?

-Jo jag har märkt det Linnéa. Jag har märkt att du har VERKAT må bättre. Men jag vet också att du är bra på att hålla upp en fasad.

-I know… that’s my speciality…, svarade hon.

Linnéa fortsatte att argumentera för varför hon skulle få vara ensam hemma en stund och jag kunde inte förstå varför jag inte kunde vara hemma i huset samtidigt. Men hon hade fått lov att vara ensam. Att spela på flygeln, ensam i huset.

Så jag åkte till jobbet.

Kort efter att jag kommit fram så ringer min mamma. Hon har kontakt med min syster som pratat med Linnéa. Linnéa var väldigt konstig i telefonen och min syster fick dra ur henne ord för ord vad hennes ärende var. Det stod sen klart att Linnéa låg på badrumsgolvet och hade skurit sig i halsen med en kniv. Kökskniven.

Min mamma som bor nära åkte direkt dit och ringde mig. Jag kastade mig i bilen, livrädd och frustrerad. Väl hemma 5 min senare ser jag min älskade dotter ligga blodig på golvet. Hon kändes helt frånvarande och svårt att få kontakt med. Inte för att hon tappat så mycket blod utan för att hon var ”någon annanstans”.

Jag kontaktade BUP och berättade vad som hänt och fick beskedet att ”fortsätta enligt plan” dvs att köpa sushi och äta lunch tillsammans och sen skulle hon till skolan. Vi har chockade och skulle nu låtsas som att inget hade hänt. Jag känner hur uppgivenheten sprider sig när jag återupplever känslan av att inte mina instinkter som mamma fick lyssnas på. Att jag tänkte fel. Att jag skulle lyssna på de som visste hur min dotter skulle bli frisk.

Ingen uppföljning av detta traumatiska hände. Man såg det som ett självskadebeteende som inte skulle fokuseras på. Självskadebeteende… Mitt barn ville dö och försökte på alla sätt. Hon var dessutom ”borta” på ett sätt som oroade mig. Men jag var bara en jobbig mamma. Som dessutom sågs som en av anledningarna till att Linnéa mådde dåligt.

9 år senare är jag där igen. Inte med samma kraft och inte lika djupt. Men jag känner det jag kände då. Jag blir så ledsen, så arg, så besviken, så frustrerad och så uppgiven.

Tyvärr möter jag många som upplever detsamma. Att inte bli trodd på och att känna sig förbisedd och till och med motarbetad av de som ska hjälpa barnet som mår så dåligt att det inte vill leva längre.

Den 12-13 sep är den Suicidpreventiva konferensen på Mässan i Göteborg. Då kommer jag att prata om anhörigas roll i suicidpreventionen. Anhöriga måste ses som en tillgång som både har och kan ge värdefull information. Här finns mycket vi kan göra annorlunda inom vården, skolan, behandlingshem och andra ställen där vi möter suicidala personer.

kommentarer: 5