Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Linnéa tog sitt liv…

22 juni 2008 (22:53) | psykiatri, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Linnéa som skulle fylla 15 år en vecka efter att hon tagit sitt liv hade väldigt tydligt för oss deklararerat att hon inte skulle fylla 15 år. Den 13 april la vi in henne på barnpsyk eftersom hon var apatisk och frånvarande på ett sätt som var väldigt ovanligt för vår levnadsglada Nea.

Hon var inlagd nästan 8 veckor och blev inte bättre. Hon tog stt liv under en obevakad permission som jag inte hade beviljat.

Hon hade planerat detta i minsta detalj. Och jag hade verkligen gjort allt som stog i min makt att hindra henne. Men vi stog inte på samma sida…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
22 juni, 2008 kl 22 juni 2008 (22:58)

#1 Kommentar från Tribunius (svar):
Fruktansvärt! Tänker på er!
Vet du vad som kan ha utlöst händelsen?

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:13
Svar från Ludmilla:
Linnéa lades in på barnpsyk den 13 april. Hon hade diagnosen depression. Vi tvivlar dock på detta. Det verkar som att det fanns mer därtill. Hon var självmordsbenägen hela tiden. Det var det som var inläggningsorsaken. Tyvärr togs det inte riktigt på allvar.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:17
#2 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Jag försökte få min dotter att bli inlagd för några år sedan, barnpsyk tog det inte heller på allvar.

Fick med mig tösen hem och fick själv sitta och vaka på nätterna och skolan punktmarkerade henne på dagarna.

Skönt att du hittade bloggen så du får skriva av dig lite.

Tusen kramar.

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:27
Svar från Ludmilla:
Jag hoppas verkligen att ni har fått lugn i familjen och att din dotter hittat livslusten igen. Tack för dina tankar!

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:30
#3 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Det har varit många år med mycket kämpa och trauma men idag står hon på benen, inte stabilt men på väg.

Kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:43
Svar från Ludmilla:
Skönt att höra. Mitt råd till dig: Finns vid hennes sida hela tiden: även när hon inte vill!

Kram

Skrivet 22 juni 2008, klockan 23:50

Kommentar från Anna
9 mars, 2009 kl 9 mars 2009 (12:42)

Hamnade på din sida när jag sökte på personlig utveckling. Finner inte ord för det du varit med om, sitter och gråter när jag läser inläggen, samtidigt som jag beundrar din styrka att kämpa mitt i sorgen.
Hoppas så att du känner dig starkare och starkare för varje dag, kommer sorgen nånsin försvinna? Hur tänker man? Det skulle vara som att hamna mitt i en mardröm om min son gick bort, ngt jag ofta kan oroas för trots att han är så liten.
Önskar jag kunde ge dig din fina Linnéa tillbaks. Vet du vad det var som utlöste hennes depression? Hade hon varit med om något innan hon blev deprimerad?
Kram, ska fortsätta läsa din starka blogg!!

Kommentar från Sabrina
12 april, 2010 kl 12 april 2010 (2:40)

Jag hamnade på din sida när jag googlade om ”egen tid”. Jag har varit deprimerad och ångestfylld de senaste dagarna och är väldigt rädd att hamna i en depression som gör att jag vill ta livet av mig. Imorgon ska jag och min mamma ringa vårdcentralen så att jag ska komma i kontakt med en psykolog. Dock har dagarna blivit lättare och lättare sen dag 1 då jag fick min första ångestattack, det finns teorier att detta ”bara” är PMS också. Jag håller tummarna för min egen hälsa och mitt eget liv, jag ville mest säga att jag tycker du är fruktansvärt stark och du inspirerar mig väldigt mycket!

Ta hand om dig! Kram
.-= Sabrina´s last blog ..2 månader =-.

Kommentar från Linn
10 september, 2010 kl 10 september 2010 (14:44)

Det måste varit en mycket svår tid för dig. Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det skulle vara och hur dåligt jag skulle må om jag hade varit i din situation. Du verkar ändå ha varit en mamma som ställt upp för barnen och visat kärlek. Jag har själv varit i din dotters situation lite för ofta för att det skall vara normalt men jag hade en mamma som hatade mig. Min uppväxt präglades av elaka kommentarer om mig som person, misshandel både psykisk och fysisk av min mamma, hon stängde ofta in mig i en mörk garderob med enda förklaringen att jag var så ”besvärlig” jag fick aldrig veta vad jag hade gjort för fel. När jag skulle sova på kvällen höll hon handen för munnen på mig för att grannarna inte skulle höra mina skrik och slog mig med den andra handens knytnäve. Jag fick inte ta hem kompisar och vi firade inte min födelsedag eller jul eftersom vi var Jehovas vittnen. Min räddning var att mamma och pappa flyttade isär och att jag och mina småsyskon bodde hos pappa men fortfarande efter så många år har jag väldigt dåligt självförtroende och jag kan fortfarande höra mammas elaka kommentarer att mina kompisar enbart var kompisar med mig tills de lärde känna mig. Vi flyttade mycket så därför var jag tvungen att skaffa nya kompisar hela tiden. Mina första 9 år flyttade vi 4 gånger och det är ganska mycket under uppväxten. Mitt första självmordsförsök var också vid 14 års ålder p.g.a att mamma då krävde vårdnaden om oss barn för då skulle de äntligen skilja sig. Självmordsförsöket misslyckades och för att komma ifrån mamma utvecklades jag istället till en ”värsting” som drog på stan. Nå det är historia nu. Mina barn mår bra och jag med till viss del. Många kramar tänker på dig!

Kommentar från Lisa
9 november, 2010 kl 9 november 2010 (17:00)

Hej! läste i din blogg och slås av vilken fantastisk mamma du är!!

Kommentar från Danielle
2 januari, 2011 kl 2 januari 2011 (20:10)

Hej! Jag har gått in på din sida några gånger och det jag läser går rakt in i hjärtat på mig av sorg och smärta samtidigt. Jag har själv förlorat min mor i cancer när jag var 12 år gammal,vilket nu har gått 9 år sedan. Jag har kämpat i alla dessa år att fortsätta mitt liv. Detta kanske känns deppremerande för dig att läsa men jag vill förmedla dig att jag vet hur stark vi kan vara som människor i vårat hjärta att orka vidare,trots att man har ett hjärta mitt itu av sorg och saknad. När jag läser om din dotter,så vill jag bara gråta. Jga blir tårögd och så vacker din dotter var också. Jag vet hur det är att sakna någon så stort mycket att det inte går att sätta någon endaste bokstav på det. Jag vill säga att du är stark som orkar vidare, att vi är starka tillsammans 🙂 Där änglar finns, finns dom! mvh Danielle S.

Kommentar från Jennifer
16 januari, 2011 kl 16 januari 2011 (11:59)

Läst din blogg några gånger nu. Varje gång man kollar blir man lika rörd och börjar gråta! Det är hemskt att såna saker ska behöva hända. Men genom den här kommentaren ger jag dig all kraft och kämparglöd jag kan ge! Be strong!

Skriv någonting