Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ny månad… ny strategi

2 juli 2008 (9:40) | Linnéa, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Nu är det Juli. Vi har vänt på fotoalmanackan så att Linnéas bild (hon fyllde år i juni) har ersatts av min bild (jag fyller år i juli).

Jag ser tillbaka på juni som en extremt jobbig period. Passiv period. Förlamande. Nu ska jag aktivera mig mer. Inte bara sitta. Göra saker. Började dagen idag med en härlig promenad i skogen. Vägde mig. Har gått ned 3 kg på en månad. Inte bra. Få igång kroppen igen. Bli fysiskt stark. Borde väl vara bra…?

Idag ska jag gå till en psykolog. Det är första gången. Ja, inte i livet, men nu för detta. Jag gick 20 ggr i terapi som avslutades i mars, men det var som del av en utbildning. Det var en givande och intressant resa. Det har nog förändrat synen på mig själv och på min omgivning på ett avgörande sätt. Pyskologen Anna Kåver (som också skrivit många böcker) är en fantastisk person. Jag är säkert mycket bättre rustad för det som händer nu genom att jag fick den terapin.

Idag ska jag träffa en helt ny person. Ingen aning om vem det är. Krisbearbetning borde dock inte vara så individbundet tänker jag. Vi får väl se. Undrar vad det är jag ska prata med henne om. Skuld? Gå igenom händelseförloppet? Det blir intressant att se hur hon tycker att man ska lägga upp det.

Jag känner mig också väldigt frustrerad över mötet med BUP i fredags. Jag tycker inte alls att de gick igenom tillräckligt noga vad de har gjort fel. Underlaget vi fick var ett hastverk med tanke på vilket underlag de har haft att grunda det på. Tyvärr handlar det mycket om att bekräfta och ta på sig skuld i detta läge. När de inte gör det blir jag arg och frustrerad. Jag har inte varit arg på BUP även om jag tycker att det är fruktansvärt när det har begåtts så många fel. Jag har tänkt att det är ju ingen som har velat att detta ska hända och att det till och med har varit synd om personalen som ju också lärt känna Linnéa och säkert tyckt väldigt mycket om henne…

Det är bara en av de personer som jobbade på avdelningen med Linnéa som har hört av sig till oss efteråt. Skäms de? Är de rädda för en utskällning? För mig hade det känts väldigt bra om det var fler som hörde av sig och berättade om deras tankar och känslor. Det var ju trots allt de som var Linnéas vardag de sista 2 månaderna.

Jag har börjat skriva en bok. Om det här. Det är nog bra terapi.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (17:15)

#1 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Att skriva en bok tror jag är jättebra terapi.
Min dotter gör det efter våldtäkten hon blev utsatt för.

Önskar dig en bra dag, så gott det går.

Kram.

Skrivet 2 juli 2008, klockan 10:16
#2 Kommentar från Marie-anne Thörnström (svar):
Hej Ludmilla kommer in med en kram , har du fått min bok Till minne av Marcus?
Tycker det är bra att du skriver, då får man ut känslorna
kram från marie-anne mamma till Marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad

Skrivet 2 juli 2008, klockan 12:14
#3 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Jag tror det är en toppen idé att skriva en bok om dina tankar och känslor, dels för att du är väldigt duktig på att skriva, men också duktig på att sätta ord på dina tankar och känslor! Dessutom tror jag, som du att det är ett bra sätt att bearbeta det du går igenom!

När det gäller BUP så tycker jag inte du ska sticka under stol med vad du känner, även om det inte är de som tagit din dotters liv, så har de ändå gjort fel och det måste de erkänna till fullo. Ta på sig ansvaret! Det har du rätt att kräva, tycker jag. Jag tycker för övrigt att du verkar handskas bra med din smärta och dina känslor och jag beundrar dig som person! Kram!

Skrivet 2 juli 2008, klockan 21:28

Skriv någonting