Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Men hon är ju i alla fall död…

4 juli 2008 (21:38) | psykiatri, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Hon var väldigt sjuk.

-men hon är ändå borta…

Hon hade planerat det noga och ville det verkligen. Tvekade inte.

-men hon är ändå borta…

Det var BUP som gjorde en felbedömning. De har tagit på sig skulden.

-men hon är ändå borta…

Hon led väldigt och nu har hon fått ro.

-men hon är fortfarande borta…

Det gör så ont och tårarna kan inte sluta rinna. Det har gått 5 veckor sedan jag såg henne sist, och då var hon arg på mig.

Det är så tomt. Tomt. Tomt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (17:56)

#1 Kommentar från Missbeauty (svar):
Kramar om dig hårt….

Skrivet 4 juli 2008, klockan 21:41
#2 Kommentar från Ajram (svar):
:o((

Skrivet 4 juli 2008, klockan 21:43
#3 Kommentar från Liz (svar):
Lilla vän, jag önskar jag kunde få bort smärtan för dig men det enda jag kan göra är att finnas till hands. Vi kommer rida ut stormen men det ska göra ont en tid innan stormen avtar om den någonsin avtar men saktar av lite.

Kramar i massor.

Skrivet 4 juli 2008, klockan 21:44
#4 Kommentar från Anna (svar):
Beklagar din sorg. Men om det är till någon tröst så mår hon säkert bra där hon är nu. Och hon kommer alltid finnas med dig i hjärtat.

Skrivet 4 juli 2008, klockan 21:44
#5 Kommentar från lilla m (svar):
vart inne o tittat på din dotters minnes-sida. vilken vacker dotter. vilken vacker dikt. kram

Skrivet 4 juli 2008, klockan 21:50
#6 Kommentar från Ingetora (svar):
Ja. Jag tänkte precis samma tankar idag när jag var och vattnade på min mammas grav.

Att hon säkert har det bra. Att hon valde själv. Att det inte fanns någon annan väg för henne att gå.

Men hon är ändå borta.

Jag tänker på dig, Ludmilla. Och känner med dig. Du är inte ensam. Trots att hon är borta.

Skrivet 4 juli 2008, klockan 22:45
#7 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Vad kan jag säga för att lindra? Vad kan jag göra för att trösta? Antagligen ingenting, så jag sätter mig bara ner här och håller din hand i min. Du får gråta. Du får skrika. Eller bara sitta tyst med din hand i min om du vill…

Skrivet 4 juli 2008, klockan 22:59
Svar från Ludmilla:
Jag gråter stilla och kramar din hand.

Skrivet 5 juli 2008, klockan 09:05
#8 Kommentar från Gunilla (svar):
Kramar om…

Skrivet 4 juli 2008, klockan 23:18
#9 Kommentar från Emma (svar):
Styrkekramar!!!

Skrivet 4 juli 2008, klockan 23:29

Skriv någonting