Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Svårt att fungera…

14 juli 2008 (10:04) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag sitter här och gör ett allvarligt försök att ta tag i en del jobb som ligger efter. Jag är alltså VD för Linnéas Simskola. Du förstår ju själv varför det heter så. Linnéa har givit namnet till simskolan som jag startade när hon var baby. Sedan dess har tusentals barn lärt sig vattenvett och simning i hennes namn… Linnéa skulle ta över företaget en dag. Och vara doktor. Precis som jag. Det var hon som ville det…

För inte så länge sedan sa hon att hon ville börja vara med i vattnet och undrade vilken instruktör jag tyckte att hon skulle vara med. Hon visste att hon inte skulle få vara instruktör förrän hon blev 20 år men hon tyckte det var bra att börja praktisera i tid. Sådan var hon. Min dotter.

Så här sitter jag och försöker att få en överblick över det jag inte har koll på… Som tur är så har jag ju otroligt duktiga medarbetare: Tack Cia, Stina, Karin och alla instruktörer!! Utan dem hade ju allt fallit samman. Men vad svårt det är att fokusera… Jag är normalt sett en person som är effektiv och får saker hur händerna direkt. Men nu… suck… Hur länge ska jag vara ur funktion? Det är ju tur att det är sommarlov så att det inte händer så mycket. Men sen då? Kommer jag att fungera i augusti? Måste ju det… Då kommer en amerikansk föreläsare och vi ska hålla seminarium med många inbjudna instruktörer. Då måste jag ju fungera.

Jag fyller 40 år i dagarna. Det är faktiskt inte lika hemskt längre. Men festen ska ju fixas. Det är också svårt. Sådant brukar inte vara svårt. Tur att Johans hjärna fungerar fortfarande…

Kaos i hjärnan. Tankar som virvlar fram och tillbaka. Fokusering tack! Ska göra ett nytt allvarligt försök nu.

Jag mår bäst när jag får sitta och skriva. Då sorterar jag liksom mina tankar. Så fort vi åker någonstans blir det kaos. Jag får inte tänka ifred. Det är frustrerande. Igår var vi på utflykt till Brika, en medeltida plats där man byggt upp ett samhälle i den stilen. Pojkarna fick prova att skjuta pil och baka medeltidsbröd och lite annat spännande. Det var jättebra att göra det… men det är ändå svårt…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
4 september, 2008 kl 4 september 2008 (15:51)

#1 Kommentar från Missbeauty (svar):
Det är skönt att få skriva. När jag väl börjar har jag svårt att sluta.
Jag behöver verkligen få skriva av mig allt som är jobbigt och svårt, det tråkiga är att nu för tiden så får jag så många anonyma kommentarer som är rent av elaka så jag försöker att låta bli även fast jag vet att jag inte borde bry mig.
Vill inte älta i mitt mående hela tiden men samtidigt behöver jag få ur mig det.

Kärleksförklaring ja, det kan man ju starkt kalla det..haha…tror mer på att han var trött på att se mig sova. *S*

Skrivet 14 juli 2008, klockan 10:15
#2 Kommentar från DagStjärnan (svar):
Jag återkommer hela tiden till din sida.

Det tar tid innan man hittar tillbaka när man förlorat något. O det MÅSTE få ta den tiden.
Dom säger att tiden läker alla sår.
Fast det håller jag inte med om.
De blir bara lite lättare att leva, för såret finns alltid kvar.
O funderingarna & tankarna kommer man alltid ha.

JO föresten grattis i förskott.

Många tröstande kramar
DagStjärnan

Skrivet 14 juli 2008, klockan 10:21
Svar från Ludmilla:
Tack för dina ord och att du kommer och hälsar på mig. kram!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 10:56
#3 Kommentar från Ninna (svar):
Förstår att det svårt att ta tag det som ”måste” göras. Tiden står inte still även om man tycker att den borde det, då du och de dina går igenom det allra värsta man som förälder kan genomlida.

Men livet går vidare och med tiden kanske ni kan se tillbaka på Linnéa utan en massa om och men. Att minnas och hedra henne för den lilla underbara människa hon var och inte färgas av den smärta som nu ligger närmast i tiden.

Jag tror inte att man någonsin förlikas av det faktum att man mistat någon, men jag tror att med tiden kan man lära sig att hantera saknaden.

Önskar jag kunde göra nått för dig då jag känner så för dig och din familj!

Mvh Ninna

Skrivet 14 juli 2008, klockan 10:28
Svar från Ludmilla:
Tack för dina tankar. Det hjälper!

Skrivet 14 juli 2008, klockan 10:57
#4 Kommentar från Missbeauty (svar):
Tack gumman…jag försöker men det är inte alltid så lätt.

Kramar tillbaka

Skrivet 14 juli 2008, klockan 10:33
#5 Kommentar från marie (svar):
det tar nog en tid innan kropp och själ har läkt färdigt….när jag fick min första och enda depression, hoppas jag för drygt 1 år sedan, jag gick länge med det innan jag sökte hjälp, med depptabletter….ännu har jag svårt, min hjärna är inte med, jag glömmer saker, som jag tänker på, bara att åka att handla var svårt under den tiden, ville bara sitta hemma…fick inte mycket gjort i hushållet….men nu känner jag att jag börjar få energi, att vilja….den kommer till dej med, ska du se.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 13:32
#6 Kommentar från Cikoria . (svar):
hej. jag har läst dig sporadiskt, förstår din sorg även om det är svårt att sätta sig in i det till fullo.
min förstfödda orkade inte leva mer än ett dygn
Nu har jag tre barn, den yngsta en dotter på 16..

Jag kan förstå att det är lättare att fungera om man är sysselsatt, då kan tankarna löpa som de vill.

för mig är min hobby min livlina när det är tungt, blev dumpad av mitt livs kärlek för ett drygt år sedan och jag har fortfarande sorg i hjärtat.

Kram till dig och tack för din kommentar hos mig.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 14:33
#7 Kommentar från Lotta (svar):
Hej Ludmilla! Tänker mycket på dej och din familj. Har följt din blogg och ser att du nu är med på listan ung-i-minne. Sänder mina kramar till dej.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 21:13
#8 Kommentar från Madonnan (svar):
Hej,

Jag kom in här från förstasidan och vill tacka för att du delar med dig. Tror att det kan vara bra för många, att du skriver om det du gör.

Kram

Skrivet 14 juli 2008, klockan 23:02
#9 Kommentar från Pam (svar):
Jag beundrar dig. Du är så konstruktiv. Även om du tycker att du är ”ur funktion”, så har du nu en annan funktion och den fyller du ut till fullo 🙂
Din blogg är ett stöd för så många. Den ger mig styrka och inspiration.

Skrivet 14 juli 2008, klockan 23:15
#10 Kommentar från Erika (svar):
Vännen!
Du kommer tillbaka i den takt du känner att du orkar och klarar av!
Vi finns ju där för dig och Linnéa! Du har ju utbildat oss -så vi har en bra grund att stå på….

Det viktigaste för dig just nu är att ta hand om dig själv, så att du kan må bra!

Varma Kramar

Skrivet 14 juli 2008, klockan 23:42

Skriv någonting