Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

På botten…

17 juli 2008 (14:06) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag vet att jag drog mig själv i håret för att resa mig upp… men det gick inte. Jag föll i stället handlöst ned på botten… Nu är jag här.

Det är mörkt. Tomt.

Jag är tom.

Jag vet att det finns så många som bryr sig om mig. Men… ändå…

Hur hittar jag upp? Jag ser inte vad som är upp och vad som är ner.

Det bara gör så ont.

Nu har jag i alla fall lyckats ta mig upp ur sängen. Det är ju bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (20:53)

#1 Kommentar från Anti-tanten (svar):
*kramar om*
Säkert inte vad du vill höra, men såna här dagar kommer det att bli många.

Men du har din familj och ni behöver varandra. Tillåt dig sörja, tillåt dig nå botten för att sedan klättra uppåt igen. För varje gång du lyckas resa dig faller du en aning mindre nästa gång.

Kram

Skrivet 17 juli 2008, klockan 14:09
Svar från Ludmilla:
nej… jag vill inte höra det. Orkar inte. Men tack… det värmer ändå…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:52
#2 Kommentar från just_mary (svar):
Du behöver inte ta dig upp just nu, bara var om du kan.
Kram

Skrivet 17 juli 2008, klockan 14:10
Svar från Ludmilla:
Jag orkar inte vara här nere heller…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:53
#3 Kommentar från Tess (svar):
Det absolut värsta som kan hända är att ett barn dör. Något som måste kännas än värre är att ett barn väljer att dö. jag kan inte sätta mig in i din situation överhuvuvdtaget men jag vill att du ska veta att jag läser din blogg och känner med dig. Jag skänker dig tankar när jag ser min egen dotter, försöker förstå hur man går vidare vilket du har lyckats med, försöker tänka mig hur mitt liv skulle bli utan henne, men det går inte, man är så invaggad i skerheten av att ”Det händer aldrig mig…”. Mitt x blev allvarligt sjuk för en tid sedan, han låg på dödsbädden men överlevde, något som jag lärde mig av det var att ”Det händer även mig!”. Något jag lovade mig själv var att ta andra människors sorg på allvar för det kunde lika gärna varit jag…
Ludmilla, vill du så finns jag här, öppen för tankar och med en öppen famn…mina tankar finns hos dig, jag ser på min dotter med Linnea i tanken…det kan hända vem som helst, ingen går ”säker”…
Tess…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 14:14
Svar från Ludmilla:
När jag tänker på vad man tänkte om den här situationen innan den hände… Jag hade nog tänkt att det var något fel i miljön, barnet inte kände sig sedd osv…

Jag tycker att jag har tillräckligt mycket kunskap och erfarenhet för att kunna bedöma om ett barn mår bra eller dåligt.

Trots detta har det här hänt mig.

Mitt älskade barn har valt att lämna mig. Hur kan jag någonsin kunna orka vidare…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 14:24
#4 Kommentar från Missbeauty (svar):
Tillåt dig att vara där nere, du har ju dagar då du känner dig bättre, tänk på de och bara var i det tomma just idag.
I morgon är en annan dag hur vi än vrider och vänder på det.
Vi vet aldrig hur vi kommer att må nästa dag eller nästa.

Dessa dagar kommer att komma, ofta eller mer sällan till slut men de kommer att finnas där.
Tror man, trots att det är jobbigt, får acceptera att man hamnar där och inte försöka kämpa just de dagarna för det tar bara mer energi än vad det skulle ge.

Tror det är kroppens eget sätt att spara på energin, lagra det som är kvar för att nästa dag kunna använda sig av den igen.

Svamlar jag nu igen? Kanske…hoppas du förstår lite hur jag tänker.

Varm kram

Skrivet 17 juli 2008, klockan 14:49
Svar från Ludmilla:
Jag förstår hur du tänker men jag VILL INTE ändå…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:53
#5 Kommentar från Ister (svar):
Det finns inte så mycket att säga, du lider och ingen kan ta smärtan ifrån dig.

Men vi finns här, vi finns här och lyssnar.

*sätter mig brevid och håller om*

Skrivet 17 juli 2008, klockan 14:50
Svar från Ludmilla:
Det är bra…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:58
#6 Kommentar från Monica (svar):
Hej min vän …så här är det nu har du haft fullt upp med begravning kremering och mycket annat runt omkring dej …du har varit duktig och kämpat ..men nu är det så här det blir du faller ner i hålet och kommer att kravla dej upp många gånger och falla igen du är mitt i en process som kostar på din krafter ..önskar jag kunde varit bredvid dej och hållit om dej och tröstat utan ord …men det är bara du som känner saknaden så djupt efter din dotter och vi andra kan bara läsa vad du skriver och lämna kommentarer så du vet att vi varit här och läst …Ord finns inte men jag kramar om dej min vän Monica

Skrivet 17 juli 2008, klockan 15:30
Svar från Ludmilla:
Jag har dessutom urnsättningen kvar och det är inte bestämt var hon ska vara…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:54
#7 Kommentar från Stina (svar):
*Håller om*
Mina tankar är hos dig och Linnea, ofta. Så ofta.

Skrivet 17 juli 2008, klockan 15:38
Svar från Ludmilla:
Tack…!

Skrivet 17 juli 2008, klockan

Kommentar från dr dre beats
19 januari, 2012 kl 19 januari 2012 (7:04)

bra initiativ. Bra tankar om att utbilda lärare och skolanställda.
Reflekterar bara över hur lågkonjungturen påverkar skolornas val att lägga sina pengar. Tyvärr. Funderar också på hur Ann Zacharias och SPES ska kunna få med elever på 4-6 timmars ökad skolnärvaro?
Sist men inte minst så måste jag reflektera över val av försöksort, varför Stockholm och enbart Stockholm? Varför inte passa på att jämföra olika skolor i olika landsändar, både vad gäller hur många som mår dåligt, men också hur bra materialet funkar på olika platser i landet beroende på hur skolmiljön ser ut och invånarantal på orten där skolan är lokaliserad. För det går liksom inte att komma undan när det gäller hur det ser ut på olika orter/städer i hela landet.

Lycka till med projektet!!!

Skriv någonting