Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Vad betyder att vara stark?

17 juli 2008 (20:40) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag har så många gånger fått höra att jag är så ”stark”.

Vad betyder det?

Att jag inte sörjer? Att jag inte gråter så att det blir jobbigt för någon annan? Att jag intellektualiserar? Att jag blottar mig själv?

Nu då? När jag är helt under isen… Är jag svag då? Är jag inte värd lika mycket uppmärksamhet då?

Min dotter tog sitt liv för knappt 7 veckor sedan. Och jag förväntas vara stark?

Man ska inte vara svag…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (17:14)

#1 Kommentar från Anonymian (svar):
man ska väl vara svag när man behöver det och känna styrka när den finns.. omgivningen har kanske svårt att finna ord? ..som jag.. men var svag för det är också en styrka.
Din förlust är outsäglig, du har all rätt till allt du känner
kram

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:48
#2 Kommentar från Ludmilla:
Jag orkar inte känna det jag känner…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:50
#3 Kommentar från kyrksyster (svar):
Styrka och svaghet är så konstiga begrepp.

Ofta något andra talar om för att sätta etiketter.

Strunta i andras krav. Du har all rätt att vara där du är just nu… i alla känslor och all förvirring…

Bloggvärlde
n ger dig stöd…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:55
Svar från Ludmilla:
Jag känner inte krav från andra. Däremot är det lättare för andra att möta mig om jag är ”stark”. När jag visar mig ”svag” blir det väldigt tyst…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 20:57
#4 Kommentar från E (svar):
Vet precis vad Du menar, (inte hur Du känner för Din dotter)med att omgivningen bemöter en på ett annat sätt när man är stark. Varför är vi konstruerade att vara starkare än många andra, andra som bara lägger sig ner och bara är? Jo, för att vi har den styrkan¨, att resa oss, som en ”Rysk docka” eller som en leksak barnen hade när de var små, med en tyngd i botten, den lägger sig åt sidan, för att sedan resa sig igen. Vi jobbar med människor, vi båda, oavsett vad som händer oss själva (jag jämför inte Din förlust av Ditt barn, med förlusten av mina barns pappa)så reser vi oss igen, vad skulle vi annars göra? Lägga oss ner för att försvinna? Du har fler barn, barn som behöver Dig, som behöver sin syster, Du kan ge dem minnen, som kan hålla henne kvar hos Er, fast hon är borta. Det kommer att göra ont, vet det, men det minskar lite, lite, lite, inte mycket! Mina tårar bränner bakom ögonlocken, svårt att skriva, vill gråta med Dig, fast vi inte känner varandra, vill dela Din smärta, fast ingen kan det!
E

Skrivet 17 juli 2008, klockan 21:16
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord!

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:01
#5 Kommentar från Maria (svar):
Jag har ibland upplevt att jag tagit på mig rollen som tröstande och den som sagt dom förståndiga sakerna osv. Jag har kännt det som att jag inte vågat annat. För när känslorna översköljer förnuftet då rasar jag ihop. Du är en fin människa som delar med dig av ditt liv. Stark! Det är ju Bamse. Vi är ju bara mammor.
*Stooor kram*

Skrivet 17 juli 2008, klockan 21:22
Svar från Ludmilla:
Ja, vi är ju bara mammor…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:01
#6 Kommentar från Ister (svar):
Det är omgivningen som känner sig olustig när du visar din smärta. Människor känner sig inte tillfreds när de inte kan trösta.

Då försöker de projicera sina egna känslor på dig – du är stark när du håller din smärta inom dig så att andra slipper känna sig maktlösa, när de är maktlösa känner de sig svaga.

Det är svårt att stå brevid och veta att det finns smärta som man inte kan lindra, det kan vara svårt att stå brevid och inte kunna trösta, att inse att det enda jag kan göra är att lyssna.

Lät det där vettigt? Jag har lite svårt att formulera detta, jag vet vad jag vill säga, men jag får inte till det.

Skrivet 17 juli 2008, klockan 21:24
Svar från Ludmilla:
Jo, precis så. Andra är rädda för de vet inte vad de ska säga… tänk om de råkar påminna en om att Linnéa är död…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:02
#7 Kommentar från Stella (svar):
Du är stark på det sättet att du bearbetar det hela och inte bara blivit helt apatisk,även om man då är svag som nu också,på sitt sätt.
Att visa sina känslor,sin svaghet,sin sorg,är modigt och därmed en styrka.
Klart att ingen kan vara i sitt yttersta och framhäva sin überstyrka vid en sån här situation.
Styrka är att du skriver om det hela här..att du orkar vara med i vardagen,på ditt sätt,med dina barn,din man..
De som inte kan bemöta dig när du är svag,vet bara inte hur de ska bete sig. Ingen ska ställa krav på dig nu,eller be dig ta dig i kragen för att rycka upp sig osv..först behöver man ju just en krage för att kunna gå vidare…
Man är stark ena stunden för att i nästa känna sig väldigt svag. Bara du känner det och därför är det bara du som kan bearbeta dina känslor,på ditt vis och med din tid.

Kram

Skrivet 17 juli 2008, klockan 21:27
Svar från Ludmilla:
Jag har varit helt apatisk idag. Jag har misslyckats med att vara stark också…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:03
#8 Kommentar från Kaprifol 2.0 (svar):
Någon tycks få den där etiketten, ”stark”, när det allra värsta händer. Jag fick den och tänker ibland att det kanske berodde på att jag hela tiden förmådde förstå att jag inte var ensam om sorgen. Jag bar andra på vägen. När jag inte orkade bära längre, när jag vill bli buren, så lämnade de mig där vid vägkanten. Jag var ju så stark.
Jag sökte professionell hjälp och den var värdefull. Men någonstans inom mig bär jag på en sorg över att ingen förstod.

Skrivet 17 juli 2008, klockan 21:41
Svar från Ludmilla:
Jag förstår vad du menar…
Antingen så vågar de inte kontakta för att det är för hemskt att närma sig. Eller så tänker de: skönt hon klarar sig, och skärmar sig.

Det faktum att man klarar sig bra största delen av tiden gör det svårare att visa sig svag…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:05
#9 Kommentar från Irja (svar):
Stark,
vad är det? Allt jag själv inte tror mig om ? Ja, kanske det. Du har gjort mycket, varit engagerad på ett sunt och rationellt sätt i det som har hänt med Linnéa. Jag tror att många människor tror och känner instinktivt att de skulle bli passiva i en sådan här situation…men det vet vi inte förräns vi hamnar där. Du framstår i ditt agerande och i dina tankar, kära Ludmilla, som så stark för många av oss här utanför…självklart känner du inte så. Du gör utefter vad du känner är det du vill och orkar. Det är för dig inte att var stark. Men kanske för oss andra. Det är omöjligt att sätt sig in i din/er situation som utomstående.Även om man vill förstå. Puss och kram

Skrivet 17 juli 2008, klockan 21:42
Svar från Ludmilla:
Älskade vän!
Tack för ditt fina stöd och för ditt fina meddelande på telefonen!

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:06
#10 Kommentar från Ylva (svar):
Jag har också beskrivits som ”stark” både nu (2 månader efter att Gabriel dog) och i samband med min mans cancer för några år sedan (som han överlevde). Har alltid undrat vad man egentligen menar? Jag förstår att dom som säger det gärna vill uppmuntra och ge en komplimang – samtidigt känns det helt oviktigt just nu om jag är stark eller inte! Vad jag gör är att försöka överleva, precis som du Ludmilla. Det är mer som en autopilot som tar över och får min kropp att gå upp, laga mat, äta, ut och springa osv. Själv har jag fullt upp att förstå och acceptera att min son är död, och arbeta mig igenom sorgen för att så småningom kanske kunna leva igen och inte bara överleva. Vet inte än om det går men jag hoppas, för familjens skull! Hoppas för din skull också och sänder dig många tankar ikväll.

Skrivet 17 juli 2008, klockan 21:50
Svar från Ludmilla:
Tack. Du vet vad jag menar och vet vad jag känner. Tack.

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:07
#11 Kommentar från Stella (svar):
och det är helt OK!
styrka,svaghet..det är ord.
handling kan ingen beskriva exakt utan man får ta det för vad det är!
ibland kan man inte välja saker och ting här i livet..speciellt inte en känsla man har i kroppen..både psykiskt och fysiskt.
gäller bara att tillåta sig själv,så som det känns just nu.
nu tänder jag ett till ljus inne hos Linnea(minnessidan)
kram

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:10
#12 Kommentar från Ludmilla:
TACK!

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:11
#13 Kommentar från queenia (svar):
oj vilken fråga… med mina erfarenhet av bottenlös sorg, svaghet och att bli kallad för stark.. skall jag väl säga att första tiden.. där du befinner dig nu…kommer du vara stark.. det är självbevarardriften… o sen kanske du rasar totalt.. o den riktiga styrkan är att resa sig upp igen…

… mitt ex tog sitt liv.. och tog med vår son… sonen överlevde genom ett mirakel… Men resan till Israel – innan jag visste att han klarat sig var hemsk… och tiden efter var jag starkast i världen.. jag skyddade pojken.. o resten av familjen.. samtidigt som jag tog itu med dödsboet och mitt jobb.. jag tillät mig inte sörja…

sju månader senare nådde jag botten… det har gott över ett år nu.. o jag pendlar mellan styrka och svaghet.. men jag vet idag att jag inte kan bevisa något för varken mig eller någon annan… och att jag är som starkast när jag är svagast… det är en paradox… men så sann…

en stor tröstekram…. Queenia // Anna

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:15
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt inlägg…
Det låter både hoppfullt och otroligt jobbigt… När jag läser om andras erfarenheter och att det nog inte blir så mycket bättre utan kanske t o m sämre blir jag kraftlös och förlorar allt hopp…

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:18
#14 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Ja, visst är det så att människor är rädda för ”svaghet”, jag tror det är en av orsakerna till att självmord är tabubelagt. Man anses vara ”svag” om man vill ta sitt liv.

Men. I detta fall så kan jag se dig som stark. Inte starkt för att du inte gråter eller sörjer för det vet jag att du gör. Du är starkt i mina ögon, därför att du inte ger upp livet själv. Som många andra föräldrar rivs mitt inre nästan itu vid tanken på att man kan förlora sitt barn. Som du nämnde någon gång tidigare i din blogg, så skrev du ungefär att man tror att om man mister sitt barn, så skulle man ligga i fosterställning och bara ”ge upp” eller något liknande.

Du sörjer förstås din dotter på ett så obeskrivligt grymt sätt som ingen som inte varit i din situation kan förstå, däremot kan man ana udden av det. En liten, liten föraning. Det gör oss förskräckta. Även om vi vet att du sörjer, gråter, ibland ligger du säkert i fosterställning. Du känner skuld, du känner smärta, alla de där känslor som gör så ont att man blir rädd bara av tanken.

Varför jag ser dig så stark är för att du ibland kliver ur din fosterställning, kliver upp och lagar frukost till dina söner. Går ut en promenad. Skriver en blogg, sakligt och beskrivande, det kräver en styrka bara det. Att fungera, att våga möta en ny morgon, en ny dag, ny smärta. Därför tycker jag du är så stark! Men nej, det betyder inte att du sörjer mindre, eller att du gråter mindre eller att du saknar Linneá mindre. Det betyder att du är stark nog att inte ge upp hela livet, trots att livet just nu gör dig så oerhört ont!

Det är den sortens styrka jag ser i dig!

Här på bloggen ser jag den också på andra sätt.

Du tröstar andra bloggare i sorg, trots att du är mitt uppi din egen. Du skriver konkreta frågeställningar om det som rör sig i ditt inre.

Jag tycker du är oerhört stark, för att du ser till dina närmaste och deras smärta och gör allt du förmår och lite till för att lindra den för dem. Du är stark för att du orkar försöka lindra dina anhörigas smärta, trots att din egen är så stor.

En annan styrka jag sett i dig är att du t.ex. kontaktade oss, för att mina barn skulle kunna bearbeta det de upplevt. Du ville kontakta tågföraren för att h*n skulle kunna bearbeta sina upplevelser. Så, jo Ludmilla, du är väldigt stark och med det menar jag alltså inte att du inte sörjer ditt barn, utan du är stark för att du tar tag i ditt liv så ofta du förmår trots att det gör dig så ont just nu!

Jag förstår dock din frågeställning, om folk kallar dig stark, fast du känner dig liten, svag och oerhört ledsen. Man känner sig inte stark då. Men jag anser ändå att du är det. Du handskas med din sorg väldigt ”väl”, även om det är ett konstigt uttryck. Du är vanligtvis en konstruktiv person som får saker gjorda och nu känner du dig svag när du inte orkar ta tag i de bitarna. Jag tycker du är stark som ibland orkar ta tag i de bitar du känner att du måste ta tag i.

Men även om du är stark, så var inte rädd att visa din s.k. ”svaga sida”. Var inte rädd att ”bryta ihop”, att ligga i fosterställning och skrika om du behöver. Du har så mycket som måste ut. Fortsätt vara stark, när du själv vill och orkar, ibland kan det innebära att kliva ur sängen och klä på sig kläder, ibland kan det innebära att ha en heldag med barnen och fiska, som du skrev om nyligen. Men ibland kan det vara att sträcka ut handen och ta en klunk vatten. Det är bara du som vet vad som är rimligt för dig.

Men de dagar när du inte orkar fungera och de dagar du ”vill” vara svag, låt så vara, låt dig tröstas. Även om det skrämmer din omgivning att du är ”svag”, låt så vara…

Varm kram och många tankar till dig!

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:22
#15 Kommentar från Pluppa (svar):
Okej,här kommer det,må bära eller brista.
Inga ord är till för att göra dig illa.

Försökt ta mitt liv flera ggr.
Haft 4 hjärtstillestånd.
vet inte vad som drev din dotter,men jag vet att man kan vara så bottenlöst
förtvivlad av olika anledningar.

Vet hur man mår,hur jag resonerade,men givetvis inte hur din Linnea tänkte.

Känner med dig,så mycket…………….
Bara det

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:37
#16 Kommentar från L (svar):
Nästan alla har svårt att möta folk som gråter och inte mår bra.
Tror inte att du är svag….du har det jobbigt och mår dåligt det är ok att göra de.
Dom som är dina riktiga vänner kommer att där för dig, hur du än mår!!!
Kram

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:40
#17 Kommentar från Camilla (svar):
Ludmilla jag tycker du är stark för att..du kan verkligen förklara hur du känner och dessutom göra så att andra förstår vad du känner..de är en styrka och att dessutom göra de under sådana omständigheter…att du skriver bloggar som du gör idag känns skönt för mig,du är människa en människa i djup sorg..jag skulle aldrig vika av för att Linnea dog för si eller så länge sedan..vill att du ska veta de..”lång kram”

Skrivet 17 juli 2008, klockan 22:43
#18 Kommentar från Liz (svar):
MÅnga säger att vi är så starka och verkar fungera någorlunda normlalt. Men vad har vi för val

En dam på affären sa när jag hade en jobbig dag att ”Tänk att du kommer in här och handlar du som nyss gått igenom det mest fruktansvärda” jag svarade att jag var ttvungen och handla, fick till svar ”Men du är så stark som orkar komma in här och handla´” blev så fruktansvärt jävla ark och sa att jag är inte stark, jag vet inte om jag fixar det här men lyckas ni ge mig ett annat alternativ tar jag tacksamt emot, för jag har två alternativ, den första är att lägga mig ner och dö själv, det andra alterantivet är att ta sorgen med oss och leva vidare. Vi är inte starka, vi är vanliga människor som försöker överleva något annat alternativ har vi inte.

Kram

Skrivet 18 juli 2008, klockan 00:44
#19 Kommentar från Ninna (svar):
Vill bara du ska veta att jag finns här, och tittar till dig.

Om du känner att människor inte finns där för dig de gånger du känner dig svag så beror det troligen på att de inte riktigt vet hur de ska hantera din smärta och sorg. Det är svårt för utomstående och veta hur de ska trösta på rätt sätt!

Jag tänker på dig!

Kram Ninna

Skrivet 18 juli 2008, klockan 08:18
#20 Kommentar från Anna (svar):
Jag har också fått höra att jag är såå stark och klarar mig igenom detta…vad är det jag ska klara mig igenom,, ett liv utan mitt barn????

Varför är jag stark???? För att jag vill lyssna på andras problem? För att jag vill hjälpa andra???

Jag är inte alls stark ,,jag är den svagaste jag vet…

*Kramar om dig*

Skrivet 18 juli 2008, klockan 09:00
#21 Kommentar från Satungen Kalle (svar):
man får vara hur svag som helst..

Skrivet 18 juli 2008, klockan 09:43
#22 Kommentar från queenia (svar):
Ludmila, det var inte min mening att ge dig hopplöshet i mörkret. Men att säga att saker och ting blir bättre är en lögn.. att tiden läker alla sår är en klyscha… som många tar väldigt illa vid sig, framförallt när man sörjer.

Efer ett år eller två så orkar man vara glad, emellnat iaf.. … man pendlar. Men glädjestunderna är såpass starka att livet tar en vändning.

Du har just förlorat Linnéa, och det är ohyggligt…. och i det mörkret räcker inte ord.. inte tröst,förhoppningar eller tal om en bättre framtid… i det mörkret kanske en kram, en lätt handtryckning kan ge mer tröst…

Det var en expedit, som tog mig i handen, tryckte ner den i disken och höll min blick stadigt.. hon fyllde mig med energi och hopp.. utan ord… jag känner inte henne.. men jag är föralltid sammanlänkad med henne… i minnet…

kram Q.

Skrivet 18 juli 2008, klockan 20:20
#23 Kommentar från Micaela (svar):
Detta kanske låter tämligen kliché.. ”ingen är starkare än den som vågar visa att den är svag”. Du pratar öppet om din sorg, om vad som har hänt. Du talar om din sorg, smärta och KÄRLEK. Du ger oss öppet dina tankar och känslor och det, vill jag säga, är starkt.

Kram!

Skrivet 18 juli 2008, klockan 20:25
#24 Kommentar från Cissi (svar):
Inte jag som har skrivit den, men ett litet svar på din fråga..

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta eller att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller att vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten, slå sig hårt men alltid komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit..

Skrivet 20 juli 2008, klockan 18:28
#25 Kommentar från Gunilla (svar):
Jag minns så irriterad och ledsen jag blev när folk kallade mig stark när jag hade mist mitt barn. Jag var verkligen inte stark, jag var liten och svag och apatisk och gjorde bara det vi var tvingade att göra med begravning, urnsättning, gravsten. blommor på graven mm. Alllt annat glömdes bort och fick inte plats… och att sedan bli kallad stark fick mig bara att spy….

Skickar dig en styrkekram!

Skrivet 20 juli 2008, klockan 23:05

Skriv någonting