Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Jag är uppe…

18 juli 2008 (10:28) | Linnéa, livet, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Solen lyser.

Jag funderade om om jag skulle dra täcket över huvudet idag också eller om jag skulle kunna gå upp. Johan drog mig till en plats på sängen där solen lyste på mig. Han vet att jag tycker mycket om sol. Sedan drog han mig bokstavligen upp ur sängen.

Det är bra. Jag behöver folk som drar mig upp när jag inte orkar själv. Men folk tror ju ATT jag orkar själv… för att jag är så STARK.

Johan gjorde frukost som vi åt ute i solen.

Jag är uppe ur det mörka hålet. Det är bra. Varför trillade jag ned? Vad hände?

Jag fyllde år. Blev fint uppvaktad av mina fina pojkar. Fick besök av min mamma och min faster från Tyskland på eftermiddagen.

Det var bra.

Men… Linnéa kom inte. Hon ringde inte ens. Inte ens ett litet SMS. Det är inte likt henne.

En annan sak som rör sig i mitt huvud är urnsättningen.

Vi har ett problem. Linnéa hade två familjer med syskon i båda familjerna. Hon bodde hos mig i vår stad men besökte sin pappa varannan helg i hans stad. Självklart vill båda att hon finnas hos oss. Detta skär och river i mig. Ser inte någon ljusning. Vill inte att det ska bli en konflikt. Vi har ett år på oss att bestämma, men innan jag har en plats att gå till och hon finns där med en vacker sten på, står jag stilla i min sorg.

Jag tror att det var det som fick mig att rasa då.

Nu ska jag ägna tid åt mina pojkar. Måste vidare. Millimeter för millimeter…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (17:21)

#1 Kommentar från Liz (svar):
Förstår din ångest över var hon ska finnas, men hon bodde ju hos dig större delen av månaderna, antar att hon var skriven hos dig också så då borde hon väl få fortsätta bo i sin hemstad där hon gick i skolan och hade sina vänner. Förstår också att du vill ha urnnedsättningen snart så hon kommer på plats och får sin sista vila med en sten som minne. Att du har ett år på dig är väl bra men själv kommer ni inte få ro någon av er anhöriga tror jag om ni inte ger henne sista platsen.

Stor kram på dig och hoppas hoppas att du kommer få ordentlig ork och se en liten liten ljusning snart.

Skrivet 18 juli 2008, klockan 11:44
#2 Kommentar från Monica (svar):
Hej ..det handlar inte om att vara stark eller svag i din situation ..det gäller att hålla sej uppe och det är jobbigt nog ..håller om dej Kram Monica

Skrivet 18 juli 2008, klockan 12:50
#3 Kommentar från Malin (svar):
Ja jag gör ju detta 😉

Ha en fin helg nu gumman och mina tankar finns hos dig…

Tack för att du varit inne och tänt ljus för mon mamma det värmer otroligt mycket.

Många kramar Malin

Skrivet 18 juli 2008, klockan 13:03
#4 Kommentar från Stella (svar):
Tänk inte på de där orden som stark,svag eller sådant.
tänk på det som kommer upp i huvudet och gör inte det här med styrka eller icke styrka,så du börjar sätta press på dig själv.
de små ljusa stunderna du har ibland,ta vara på dem..det är fint att du har en man som tar dig upp ur sängen. det är sånt bl a ,som sen kommer göra att du orkar fortsätta senare också,för det gör du redan nu också.
kram

Skrivet 18 juli 2008, klockan 13:12
#5 Kommentar från Anna-Lisa (svar):
Det handlar inte om att vara stark eller svag, det handlar om att överleva… Du överlever!

Undrar…, du skriver aldrig om din äldsta dotter…, varför? Läste nyss att er kontakt blivit bättre, men hur illa har den varit och hur är det nu? Dina två döttrar verkar ha haft bra kontakt vad jag förstår av minnessidan…
Du nämner bara din pojkar…

Kram på dig!

Skrivet 18 juli 2008, klockan 14:48
Svar från Ludmilla:
Emelie lever sitt eget liv och har inte bott hemma de senaste 4 åren. Därför träffas vi inte lika mycket!

Skrivet 18 juli 2008, klockan 21:58
#6 Kommentar från Ister (svar):
Du rasar gång på gång, men varje gång kommer du att ta dig upp.

Det är jag säker på.

Skrivet 18 juli 2008, klockan 21:10
#7 Kommentar från Marianne (svar):
Förstår att dert kan vara svårt att bestämma var gravplatsen ska vara, men tycker ändå att valet är ganska självklart. Hon bodde ju faktiskt hos er.
Kram, M

Skrivet 18 juli 2008, klockan 21:26
#8 Kommentar från Zoffe (svar):
I egenskap av mamma så kan jag bara förnimma en bråkdel av den smärta av att förlora ett barn..och på detta tragiska sätt..har läst hela din blogg och tårarna bara rinner..vilken fin tjej hon var..så söt..och så fint du gjorde för dina andra killar..jättebra att de fick ta farväl på sitt vis..

Oj vilken lång resa du har att göra nu..Då min pappa dog för 3 år sedan gick jag med i en sorgegrupp som kyrkan hade..den hjälpte mig förstå sorgen bättre och hjälpte mig igenom sorgearbetet den första tiden..alla är vi olika hur vi förhåller oss till det-men för mig var det en stor hjälp-även fast sorgen i sig var lika stor med eller utan sorgegrupp..

Vill bara ge dig en stor styrkekram,fast jag inte alls känner dig så känner jag MED dig och din familj..
Kramis mamma zoffe

Skrivet 18 juli 2008, klockan 21:53
#9 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Tankar. Värme. Bara det!

Skrivet 19 juli 2008, klockan 13:25
#10 Kommentar från Malin (svar):
Kramar om dig gumman och mina tankar finns hos dig

Skrivet 19 juli 2008, klockan 17:26
#11 Kommentar från jainaba (svar):
Du är så stark Ludmilla! Det är bra. Kram / Jai

Skrivet 19 juli 2008, klockan 17:48
#12 Kommentar från Jai (svar):
Du är så stark Ludmilla, det är bra! Fortsätt så. Kram / Jai

Skrivet 19 juli 2008, klockan 17:50
#13 Kommentar från Ingetora (svar):
Ludilla –
Den ena foten framför den andra, så räcker det att tänka när man inte ser klart i allt det dimgrå. Ett steg i taget, som med allt annat i livet, obegripligt nog.

Jag tänker på dig och är här, även om jag inte kommenterar varje dag.

Skrivet 20 juli 2008, klockan 00:26
#14 Kommentar från Camilla (svar):
Tänker på dig…kram mitt i allt mörker

Skrivet 20 juli 2008, klockan 10:29
#15 Kommentar från Gunilla (svar):
En liten stund i taget min vän…
Det är så det får vara.
En stor styrkekram från Gunilla mamma till Rickard 81-05

Skriv någonting