Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om ett barn dör är det 80% risk för skilsmässa

28 juli 2008 (21:45) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Risk för skilsmässa?

Risk för skilsmässa?

Det är ju inte så konstigt att tänka sig…

Tänk dig själv: Om omständigheterna skulle vara sådana att man kan anklaga den andre för att på något sätt ha påverkat utgången…? Hur kan man då fortsätta tillsammans…?

Skuld är sorgebearbetningens största fiende…

Jag tror att det är mycket viktigt att ha en öppen dialog med varandra. Man måste ha en öppen inställning och inte skuldbelägga varandra. Att kunna prata med varandra om det som man tänker och känner är nog grunden för att kunna fortsätta. Risken blir annars att man slutar sig i sin egen sorg och att det inte blir den gemensamma sorgen. Att man utvecklas åt olika håll efter den stora livskrisen.

Om man inte klarar att fortsätta tillsammans på den väg som förlusten har tagit en måste man få hjälp med detta. Det är orimligt att tro att man skulle klara det utan att få hjälp med bearbetningen.

Har du någon egen erfarenhet av detta?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (19:10)

#1 Kommentar från Missbeauty (svar):
Att ha en öppen dialog är jätteviktigt i alla förhållanden och när en sorg kommer så är det ännu viktigare att man inte stänger sig och slutar prata.

Tack för din kommentar…

Kram

Skrivet 28 juli 2008, klockan 22:05
#2 Kommentar från Ludmilla:
Att stänga sig som en mussla leder bara en väg…

Skrivet 28 juli 2008, klockan 22:26
#3 Kommentar från Henrik (svar):
Jag tror att du har koll på läget, då du i ditt inlägg skriver det viktiga att ha en öppen dialog och försöka verkligen PRATA med varandra, att få hjälp med detta är nog ett klok val =)

En av mina bästa kompisar förlorade ett barn pga hjärn cancer vid ett ålder av 5 år. De är gifta än idag (4 år senare)

Jag tror att en sån här händelse KOMMER att förändra alla inblandade oavsett om de vill eller inte

Hemligheten är nog at vara observat att detta kommer att ske samt att se till att man förändrats samt bearbetar detta tillsammans

Abrazos!!
//Henrik

Skrivet 29 juli 2008, klockan 09:19
Svar från Ludmilla:
Det är helt klart ett före och ett efter…

Skrivet 29 juli 2008, klockan 17:07
#4 Kommentar från Stella (svar):
Precis vad min R gör än så länge..Även om det är om hans pappa..
Men vi är trots allt tillsammans
Nu har det gått rätt kort tid som vi varit ihop. 5 mån bara..
och det där hände ju för två månader sen..
jag är den som ringer mest o kollar läget etc..och då kan han prata om hur han känner sig..men jag fick inte bli så delaktig som jag önskade att jag fick bli från början.
själv skulle jag velat ha honom nära mig direkt om nåt sånt hade hänt mig,men han funkar tydligen inte så.
däremot så behöver inte det heller betyda slutet i förhållande..det kanske bara måste ges tid och senare kan förhållande t o m bli starkare pga det hela..att man gått igenom och stannat kvar i den andres kris,fast i detta fall så är ju ni gifta och har gemensamma barn,så det är en skillnad där..
men som sagt,att vara öppen,visa sina känslor och att vara ärlig,hjälper.

många kramar till dig idag*

Skrivet 29 juli 2008, klockan 10:55
Svar från Ludmilla:
Så viktigt att ni är öppna med känslorna. Som jag sagt tidigare så tycker jag att det verkar som att du gör allt du kan i frågan.

Jag minns när jag väntade Emelie, 18 år gammal, och hennes pappa förlorade sin lillebror (också 18 år). Jag kände inte alls att jag fick delta i hans sorg. Det var väldigt tungt. Man vill ju dela allt… både glädje och sorg…

Skrivet 29 juli 2008, klockan 17:11
#5 Kommentar från Anna (svar):
Hje!
Vi har förlorat ett barn i ja förra året,,han somnade in 6 månader gammal hemme i vår säng på natten, han var hjärtsjuk….

Vi har pratat , gråtit ,,och pratat igen…vi har kommit varandra mycket mer närmre efter detta…vi är starkare. Vi har samma erfarenhet för det var vårt barn…det är mycket viktigt att man pratar om et som hänt med varandra och gråter tillsammman och inte sluter sig. Man måste få ut det, annars lagras det och kan komma med en smäll och då kan det bli fel

titta gärna in hos mig…

Varma hjäretkramar Anna

Skrivet 29 juli 2008, klockan 22:09
Svar från Ludmilla:
Hej!
Vad sorligt att Hugo inte orkade mer… Tack för dina fina ord!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 14:00
#6 Kommentar från Stella (svar):
Ja,då har jag dig som förstår mig i det jag själv går igenom..Samma sak är det med mig nu. Gravid,och ingen delaktighet.

Inte lätt,men vägrar ge upp allt nu när det gäller min R.

Känns som att det vore bortkastat.Jag lämnar honom den dagen han själv säger att han verkligen inte vill.

Men han är samtidigt fullt medveten och säger själv,att hans frånvaro inte har nåt med oss som par,att göra,och det är skönt att han säger så..
Men,tiden visar allt .

Önskar dig allt gott,det vet du…Tittar in här varje dag,för det känns bra..och vill även veta vad du har för tankar och känslor för dagen.

Många kramar till dig.

Skrivet 30 juli 2008, klockan 00:59
Svar från Ludmilla:
Det måste kännas jättesvårt. När man är gravid är man så otroligt sårbar. Man behöver verkligen beskydd och engagemang. Vad skönt att han kan hålla isär känslorna och förmedla det till dig. Det bådar gott.

Stor kram!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 13:54
#7 Kommentar från Linda Bunn (svar):
Jag tror också att det är erhört viktigt att förstå att sorg ter sig olika för olika människor, att acceptera att ens partner sörjer på sitt vis och att det nödvändigtvis inte går hand i hand med din egen sorg. Att ni för en dialog och inte en monolog, kommunikation är a och o. Läste tidigare kommentarer om delaktighet och förstår dilemmat. Tror mestadels att det handlar om en rädsla. Rädsla att åter älska, för genom kärlek kommer sårbarhet och rädsla att förlora den du älskar.
Våga älska igen!

Styrkekramar

Linda & Ian Bunn

Föräldrar till Christoffer, Carolina, Cevin, Cameron, Caitlin & Angel Cieran

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 09:27

Skriv någonting