Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Det är något som fattas…

29 juli 2008 (17:19) | död, sorg&saknad | av: Ludmilla

Två av mina fyra barn

Två av mina fyra barn

Vi har det härligt. Vi njuter av ledigheten och möjligheten av att vara tillsammans med pojkarna. Vi njuter mer än vi någonsin gjort. Av att vi har varandra. Att vi får möjlighet att njuta tillsammans.

Vi saknar Emelie. Men hon har valt att inte vara med oss. Hon har sitt eget liv. Hon är stor.

Hela tiden åker tanken tillbaka till Linnéa.

-Minns ni när…? Var det innan Linnéa dog?

Ett före och ett efter.

En låt hörs på radion. Kom den före eller efter? Har Linnéa hört den?

Om Linnéa varit med, hade hon i så fall tyckt om det här? Det här skulle Linnéa ha gillat.

Hur kan man välja bort livet? Varför har man så bråttom?

Vi ska ju alla dö.

Tids nog.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (19:13)

#1 Kommentar från Monica (svar):
Hej …ja så är det när sorgen drabbar oss en tid före och en efter …tänker på dej och hoppas du kan ha små stunder av glädje och lycka med dina goa pojkar …Kram Monica

Skrivet 29 juli 2008, klockan 18:02
Svar från Ludmilla:
kram till dig!

Skrivet 29 juli 2008, klockan 22:10
#2 Kommentar från ♥ Zombie ♥ (svar):
Ja oj vad man förknippar saker och ting med andra människor.Många gånger med dem som inte finns kvar här på jorden.

*Kram*

Skrivet 29 juli 2008, klockan 18:10
Svar från Ludmilla:
tack för dina rader.

Skrivet 29 juli 2008, klockan 22:09
#3 Kommentar från Mumlans Ränder (svar):
Du skriver så himla bra. Jag har aldrig varit med om vad du har (och eftersom jag inte har barn kommer det aldrig att hända), men du skriver om just de sakerna jag har undrat över när en förälder förlorar sitt barn.

Skrivet 29 juli 2008, klockan 18:16
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina rader…

Skrivet 29 juli 2008, klockan 22:09
#4 Kommentar från Camilla (svar):
Linnea hade bråttom vännen..hon såg inte livet ur den dimension som du gör, så jag förstår att det är svårt att förstå..Var tacksam att du tycker om livet,för det är nämligen inte självklart kan jag lova!Njut av barnen du har hos dig,jaga inte svaren för länge så du missar en massa du inte vill missa..vad Linnea tänkte exakt vet ju bara hon…

Du har verkligen kommit långt Ludmilla,du har skapat ett bra liv för dig och dina barn beundransvärt bra..Linnea hade allt men hon valde bort det för att hon inte kunde tillgodogöra sig det…de är inte och kommer aldrig vara ditt fel att Linnea valde att gå..tänk inte så…Önskar dig själslig ro och många kramar…

Skrivet 29 juli 2008, klockan 20:20
#5 Kommentar från Satungen Kalle (svar):
ge grabbarna allt nu,dem behöver det nog..

Skrivet 29 juli 2008, klockan 21:39
#6 Kommentar från Ludmilla:
Jag lever. Men Emelie mår dåligt. Har svårt att bearbeta det som hänt. Känner mig otillräcklig. Stegen är millimeter stora men känns som att de går framåt i alla fall…

Skrivet 29 juli 2008, klockan 21:47
#7 Kommentar från E (svar):
Lev nu, se framåt, inte bakåt, vi kan bara förändra det vi har framför oss. Att acceptera, är också att gå vidare!
Ge mig sinnesro
”Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden”

E

Skrivet 29 juli 2008, klockan 23:27
#8 Kommentar från Monica (svar):
Vill bara titta in och ge dej en bloggkram …Kram Monica

Skrivet 30 juli 2008, klockan 09:17
#9 Kommentar från Camilla (svar):
Det är mycket som händer när en sådan fruktansvärd händelse skakar om en hel familj..att du känner dig otillräcklig är helt förståeligt,du ska försöka sörja på ditt sätt,samtidigt som du har tre barn till som sörjer på sitt sätt och behöver dig 200% för att kunna förstå det som hänt..man kan inte vara stöttande i alla lägen i sådan sorg..Ludmilla du verkar vara så duktig mamma, så ta hand om dig själv i första hand så orkar du vara ”tillräcklig” så småningom…hoppas Emelie mår bättre snart..kram

Skrivet 30 juli 2008, klockan 10:23
#10 Kommentar från Lilliess (svar):
har läst din blogg, utan att sluta.
du berör verkligen, linnéa berör verkligen! jag har fällt tårar när jag läst din blogg. underbara personer borde inte få lämna oss!
jag hade faktiskt ingen aning om att självmord var så vanligt i sverige. jag menar, regeringen har ju en plan för 0-dödsfall i trafiken, men dödsfall i trafiken är oftast olyckor. självmord är inte olyckor och då borde det vara lättare att förhindra… varför inte 0-självmord?
det känns bara inte som att vården tar det tillräckligt allvarligt att väldigt många i vårat samhälle mår dåligt!
jag tycker verkligen att det är bra att du har kvar alla fina minnen med linnéa, du kommer alltid ha dem! linnéa kommer alltid vara en del av ditt liv, trots att hon inte finns här som person längre.
för det märks verkligen i det du skriver att linnéa var älskad och det märks hur mycket du älskade henne. det kan aldrig någon ta ifrån dig!
hoppas du har en underbar semester! det ska säkert bli väldigt skönt att vila upp dig med dina pojkar och din man!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 13:46
Svar från Ludmilla:
Tack!
Vad snäll du är som läser min blogg. Jag är glad över att den ger andra något.

Nollvision för suicid förslogs i mars av regeringen. http://www.svd.se/nyh

Kram!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 17:35
#11 Kommentar från Lena (svar):
Tänker på dig idag.
Almanackasbladet visar att det är den 30:e!
Känner med dig!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 16:25
Svar från Ludmilla:
Tack för dina tankar!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:09
#12 Kommentar från clangen (svar):
Ludmilla!

Kanske var hennes smärta i livet så stor att döden var den enda befrielse hon kunde få?

Ibland kan familjen göra allt men det hjälper ändå inte.

Min mamma hade 2 syskon som tog livet av sig i ung ålder och trots att hon och övriga familjemedlemmar gjorde allt i sin makt kunde det inte rädda dom.

Min mamma såg när en av hennes bröder sköt sig sittandes vid ett träd.

Dom hann aldrig fram för att ta vapnet ifrån honom…

Hur vi människor än funderar över hur livet ter sig så meningslöst för vissa kan vi nog och kommer nog aldrig kunna förstå varför döden är så mycket mer lockande än livet.

Kan bara önska dig kraft: kraft att klara vardagen med alla dess krav mitt i din stora sorg.

Ger dig och din familj en stor varm kram och hoppas att ni kan finna någon slags ro.

Tack för att jag och andra får läsa din fina och känslosamma blogg, Ludmilla!

Skrivet 30 juli 2008, klockan 21:40
Svar från Ludmilla:
Tack för dina ord. Det är så oförståeligt.
Fruktansvärt hemskt om din mammas syskon. Vad hemskt att känna att man inte hinner fram…

Känner med er!

Skrivet 1 augusti 2008, klockan 13:10

Kommentar från Natalie
4 januari, 2015 kl 4 januari 2015 (2:04)

Jag vet att jag är ett par år efter men jag hittade denna bloggen för ca 1-2 timmar sen och har läst dina inlägg, jag har försökt att förstå den smärta du skrivit om och sorgen du måste känna… Jag hittade ditt inlägg om att tända ett ljus och gjorde det. Jag är själv bara 13 år så det är svårt för mig som person att leva mig in i din situation och faktiskt ännu svårare för mig att förstå hur Linnea tänkte, hur hon kände. Men jag hoppas att du och din familj kan finna ro… Kramar från mig

Skriv någonting