Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att förstå livet…

3 augusti 2008 (21:59) | död, livet, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Livets kringeli-krokar...

Livets kringeli-krokar...

Man trodde att man visste när man var yngre. Om man bara gjorde si, så skulle det bli så. Det perfekta livet… Men så plötsligt tar det sig ett knyck åt ena hållet… eller åt andra hållet… och så helt plötsligt far man ner så att tarmarna vänds utochin… och så går det upp igen… Och så precis när man tror att man ska stanna på toppen… då går det ner igen… och när man vant sig vid att vara nere… ja, då är det dags att åka upp igen…

Livets berg-och-dalbana…

Livet är märkligt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (19:25)

#1 Kommentar från AlterEgo (svar):
Förstår precis hur du menar. Är ständigt i denna jojo-bana och varje gång så ställer jag mig frågan. Vad var meningen med detta, vad skulle jag lära mig?

Jag är nämligen övertygad om att allt har en mening här i livet.

Hoppas du kan njuta lite grann av semestern och att familjen har det bra ( så bra det nu går )

Skrivet 3 augusti 2008, klockan 23:32
#2 Kommentar från Gunilla Karlsson (svar):
Har du läst min dikt Berg-och dalbanan? Den beskriver just den här färden som vi måste åka med i om och om igen….

Kram Gunilla
(kan inte sova, borde sova, ska snart stiga upp)

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 01:11
#3 Kommentar från Blackpanther (svar):
Nä det går aldrig att förbereda sig men som tur är så har man kanske lärt sig lite om föregående nedgång och kunna se tillbaka till det som hände sist om det är något som är sig lika. Om inte annat så hoppas man väl på att man har lyckats få de nya krafterna när man var på toppen för att göra slut på dem i nästa nedgång.

Kramis

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 11:13
#4 Kommentar från Hanna (svar):
Ja, denna evinnerliga berg och dalbana. Det enda som verkar skilja dem åt är situationen och livets vändning. Själv lever jag med man, två ”friska” barn och ett barn som gång på gång ramlar ned för stupet men klättrar upp igen, undrar bara hur länge han orkar?

Hoppas att ni fått en fin sommar trots allt.
Kram Hanna

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 12:07
#5 Kommentar från Eva (svar):
För vissa människor åker berg och dalbanan oavbrutet natt som dag genom hela livet. Känslor finns bara i direkta nuet Om 1 tim kan allt vara annorlunda……inom dem. – Ångest !
Jag funderar mycket efter att ha följt den här bloggen från dag 1
Styrka att klara av chock/händelser kan vara försvar och oförmåga eller rädsla att känna …. Tur att människor ibland har den kraften Hur skulle de klara av sanningen/ verkligheten och sig själva i sin tillvaro annars. Man väljer ju inte smärtor i livet själv utan de kommer till en – Att välja att inte härbärgera smärta utan att lägga ut den är ett annat sätt att överleva…Att få styrka genom en annan som i sin tur kanske inte orkar bära. Hur man nu överlever att sitt underbara barn inte vill leva det är omöjligt att förstå .
Be till Gud om tröst bara han kan förstå detta.
Tragiskt att er dotter inte klarade pressen hon måste ha varit en alldeles ovanligt fantastisk person med oerhört intelligenta känslor.

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 15:30
#6 Kommentar från Irja (svar):
I de värsta berg- och dalbanorna vet man att man kommer ner (oftast..!!) men vad vet man i en total katastrof, livshändelse som inte fick inträffa??
Vad letar vi efter då? Den där platsen i vårt inre som hjälper oss hålla näsan över vattnet..ordet..mantrat..tanken..framtidsvision?
För mig som är uppvuxen i en familj med en personlig gudstro har mantrat blivit ”Jesus” som för mig innebär en person/guddom som är förstående, utgivande och en kontakt som acceterar mig som jag är med alla mina sämsta sidor och det ”mörka” jag bär inom mig och själv producerar…Han för mig är någon som alltid finns där oavsett. Och var jag än befinner mig..ångest i natten för att familjen med två små barn inte håller ihop, ångesten första dagen på ett arbete, ångesten när barnen gråter för att vi ska skiljas, hissen upp i Eiffeltornet när höjdskräcken tar över, en sorglig begravning, your name it så kommer mitt mantra min trygghet..som om någon annan tar över och tar hand om mig, någonting jag får vila i..Jag är så fantastiskt trygg i detta mantra/denna tro, mitt hörn av trygghet som för mig heter Jesus. Utan att jag för den skull i dag är boktrogen kristen och lever efter det. Var har ni er hörna av trygghet, ert halmstrå? Vore intressant att höra!
Ludmilla, tycker så mycket om dig, du är ovärderlig för mig! Kramar Irja

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 19:50

Pingback från Ludmillas Blogg » Orkar inte…
27 oktober, 2008 kl 27 oktober 2008 (14:42)

[…] vet ju att det är en berg-och-dalbana. Men när det är uppåt så tror man ju ändå, man hoppas ändå, att det ska hålla sig. Man […]

Skriv någonting