Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Väntetid mindre än 5 minuter…

4 augusti 2008 (21:07) | acceptans, livet, Mindfulness, sorg&saknad | av: Ludmilla

Hur länge ska jag vänta?

Hur länge ska jag vänta?

Jag väntar på lugnet….
jag väntar på dig…
jag väntar på stödet från dig och dig…
jag väntar på ett tecken…
jag väntar på beslutet…
jag väntar på att det ska kännas bättre…
jag väntar på att livet ska gå vidare…
jag väntar på kraften….
jag väntar på att jag ska kunna leva med att min dotter är död…
jag väntar på att ilskan ska försvinna…
jag väntar på att bitterhet ska förbytas till förtroelighet…
jag väntar på att sjukvården ska förbättras…
jag väntar på att förstå vad som hände…

Men framför allt måste jag sluta vänta.

Jag har livet i min hand. Jag kan inget göra ogjort. Det är som det är.

Mitt samvete är rent. Men det betyder inte att jag inte tycker att jag kunde göra annorlunda. Men under de omständigheter som var, gjorde jag mitt bästa.

Jag har livet nu.

Jag kan inte vänta.

Jag måste leva nu.

Det är mindre än 5 minuter kvar till början av resten av mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (19:31)

#1 Kommentar från AlterEgo (svar):
Du har så rätt i det du skriver…
”Mitt samvete är rent. Men det betyder inte att jag inte tycker att jag kunde göra annorlunda. Men under de omständigheter som var, gjorde jag mitt bästa.
Jag har livet nu.
Jag kan inte vänta.
Jag måste leva nu.
Det är mindre än 5 minuter kvar till början av resten av mitt liv.”

Den krassa sanningen är att Man väntar inte nog förrän man väntat för länge och då kan det vara för sent.

Jag hoppas väntan på de 5 minuterna går fort, det hade nog Linnéa önskat

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 21:52
Svar från Ludmilla:
Tack, ja vi måste leva nu. I nuet. Inte i det förgångna…

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 14:59
#2 Kommentar från Elisabeth (svar):
jisses.. det är min största skräck . man vet aldrig när det är allvar på riktigt. har varit i den sitsen att mitt ena barn gjort demonstrativa försök men det var aldrig allvar menat fick jag veta efteråt… ”Ville bara ha lite uppmärksamhet”..

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 21:55
Svar från Ludmilla:
Mitt råd är: stå på dig, stå på dig, stå på dig!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 15:00
#3 Kommentar från Mizzpekfinger (svar):
”Livet är det som passerar när vi gör vår resa mot ett bestämt mål,så se till att ha de bra på vägen också” smakat på de orden många gånger å gillar dem..Varma kramar tillbaka

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 21:56
Svar från Ludmilla:
Det var väldigt klokt. Det är själva resan som är målet… inte målet i sig. Det är lätt att hela tiden prata om ”sen”…

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 15:01
#4 Kommentar från Leena (svar):
Tyvärr det är så…livet är här och nu. Om det så är utan våra älskade barn…
Enligt en österländsk tanke:”den bästa tiden för att plantera ett träd var 40 år sedan, näst bästa är idag”…
Eller som du skriver: ”jag har livet i min hand”. Kram

Skrivet 4 augusti 2008, klockan 22:13
Svar från Ludmilla:
Låter som ännu en fin beskrivning av mindfulness…

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 15:02
#5 Kommentar från Maria (svar):
Från och med nu har du allting framför dig, Du har möjlighet att göra det bästa du kan med framtiden. oavsett om något ”fel” gjorts tidigare så är det härifrån och framåt som gäller.
Jag brukar tänka så och det är ibland till en liten tröst.
*Kramar om dig*

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 08:29
Svar från Ludmilla:
Tack för dina tankar och kramar! Jag behöver allt jag kan få just nu!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 15:03
#6 Kommentar från Lerissa (svar):
Hej!

Jag har nu läst igenom alla dina inlägg som jag tyvärr inte kunde under min semester. Du är så oerhört stark och jag är imponerad av dig. Ditt sätt att handskas med saker, din råa ärlighet och din kämparanda gör mig alldeles tårögd.

Det du har varit med om är det värsta en människa kan uppleva och jag är så ledsen för din skull. Hon var som en riktig ängel på bilderna och hon har säkert fått sina vingar så att hon nu kan vaka över dig & sin familj.

Jag hoppas att din sorg kan lätta så småningom och att dagarna kan kännas roligare. Det ska du inte ha dåligt samvete över. DU har gjort vad du har kunnat men Linnea mådde inte bra, hon valde att ta sitt liv och det var ett beslut som varken du eller någon annan förmodligen inte kunde ändrat på.

Det måste vara tufft att planera livet utan sin dotter, men hon hade säkert velat att du ska vara lycklig och må bra. JAg tycker du är så stark och jag beundrar ditt mod att konfrontera alla de saker du undrar över. Exempelvis kremeringen. Det är nog ett viktigt steg i sorgeprocessen.

Jag skickar all min energi till dig. Du är en förebild för mig. Att orka vara så stark och modig, det är inte många som gör och det gör dig till en fantastisk människa. Och jag vet att du är en fantastisk mamma också, det lyser igenom dina inlägg.

Sköt nu om dig!! Kram

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 10:47
Svar från Ludmilla:
Oj vad glad jag blir över din kommentar. Jag behöver verkligen allt stöd jag kan få!
Jag blir också glad över att du ger mig ditt stöd vad gäller att jag låtit mina pojkar vara med i processen. Jag är själv övertygad om att det har varit väldigt bra för deras bearbetning. Vi pratade om det nyligen och att det finns de som tycker att det är konstigt att jag har låtit dem. De blev väldigt upprörda och sa att det var väl självklart att de skulle få vara med. Det var ju deras syster! Jag har inte propsat på det men låtit de vara så delaktiga som de har velat. De är väldigt nöjda med det och det känns helt rätt.

Tack!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 17:00
#7 Kommentar från Malin (svar):
Läser och mina tårar rinner ner för mina kinder.
Känner så stralk med dig.

Mina tankar finns hos dig och jag ”kramar om dig”

Kramis Malin

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 13:03
Svar från Ludmilla:
Varma kramar tillbaka!

Skrivet 5 augusti 2008, klockan 17:01

Skriv någonting