Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Obduktionsprotokoll och annan post…

7 augusti 2008 (0:01) | livet, sorg&saknad | av: Ludmilla

Vi är hemma igen efter ”semestern”. Den första semestern utan Linnéa. Den första semestern där jag packade för 4…

Att vara hemma igen innebär återigen ny smärta. Komma hem till vårt hem. Hennes rum. Hennes saker. Hennes kläder. Hennes lukt.

Obduktionsprotokollet hade kommit med posten. Beskrivningen av min dotters kropp gjorde att jag föll handlöst i golvet. Det är så oförståeligt att den här underbara människan gjorde sig själv så illa…

Jag ligger. Jag är slagen. Men, vi är en familj. Vi som är kvar. Vi håller om varandra. Vi tänker framåt. Vi ser att det finns hopp. Vi måste sträva framåt. Millimeter för millimeter. Men vi kan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (20:20)

1 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Ni kan, och ni kommer klara det, även om vägen är lång att gå.

Kramar i massor.

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:03
Svar från Ludmilla:
Tack för dina kramar. Om du bara visste vad de behövs just nu!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:10
#2 Kommentar från Monika (svar):
*kramar om*
Så outhärdligt sorgligt!

Du är en klok mamma som ser resten av dig familj. I en sorg som din är det lätt att glömma de som finns kvar.

Kramar i massor

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:04
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt stöd och dina kramar!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 00:10
#3 Kommentar från Blackpanther (svar):
🙁 Hur länge var ni på semester?

Tack för ditt svar vännen. Här är mitt svar:

Hihihihi… ja du vet jag har dyselexi och sånt märker jag inte ibland. Att det kan stå käpprakt fel. Men kul att det gav ett litet skratt i alla fall 🙂

Hm… jo jag har hört att det är en del som äter sånt men det är så fashinerande. Jag hade nog inte ens tänkt tanken att ens våga prova smaka. Jag är nog lite för klen utav mig. och appropå det där att skriva det öppet är så härligt för det är sånt man behöver höra. Jag har fått många gånger av folk som inte berättar saker men ändå har de samma problem som mig. Jag behöver höra att jag inte är ensam så det är jätte bra att skriva det öppet för det tröstar alltid någon 🙂 Så sluta inte att skriva om saker som vissa kanske vill dölja för ibland har jag nästan suttit och gråtit av glädje och känt att Yes… någon som känner som mig och tycker och har samma problem som mig. Oj nu upprepade jag mig nog 🙂

Kramis

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 08:11
#4 Kommentar från Ludmilla:
Vi har varit hemifrån sedan i slutet av juni. Olika hållplatser… Det har varit bra… Nya intryck. Det är bra. Nu gäller det att försöka komma tillbaka till verkligheten igen. Vardagen. Utan Linnéa.

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 09:37
#5 Kommentar från leeker (svar):
Mina varmaste kramar till dig…
Vandrar själv i en likadan vardag, en vardag utan mitt barn…
”Så när morgondagen börjar utan mig,
tro inte att vi är långt ifrån varandra,
Utan varje gång du tänker på mig,
är jag här i ditt hjärta…”
-okänd författare

(och det där med obduktionsprotokoll- det är värsta ”skräckläsning” för en mamma…)

Kram

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 11:47
Svar från Ludmilla:
Tack för de orden… Kram!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 13:14
#6 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Tänk vad brutal verkligheten och vardagen kan vara ibland…! Jag är verkligen ledsen för din skull!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 15:09
#7 Kommentar från Lotta (svar):
Kramar till dej Ludmilla och till din familj. Vi fick också Charlies obduktionsprotokoll hemskickat när vi var i Thailand. Resan var planerad sedan länge och vi åkte fem veckor efter Charlie omkom. Polisen ringde mig när jag stod i Thailand och jag formligen bröt ihop där nere. När man sedan läser det på papper förstår man ingenting. Stå på dej med bloggandet och med folk i din närhet. Tyvärr är inte alla snälla med sina kommentarer och vi får uppleva det på nära håll efter våra barn. Kram Lotta

Skrivet 8 augusti 2008, klockan 16:10

Skriv någonting