Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Många tunga dagar…

15 augusti 2008 (8:09) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Det är svårt att hitta ljuset.

Så många tankar.

Så mycket som gör så fruktansvärt ont.

Ångesten ligger som en klump i magen, som fräter och fräter.

Tungt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (20:46)

1 Kommentar från Camilla (svar):
Ta en sekund i taget, ett andetag i taget…*kramar om länge* och andas med dig….

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 08:21
Svar från Ludmilla:
djupa andetag ner i magen…

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:06
#2 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Lilla lilla du. Tänk om man kunde ta över din smärta för en stund, så du får vila lite.

Tänker på dig dagligen.

Många varma kramar till dig och din familj.

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 08:34
Svar från Ludmilla:
Så fint av dig att vilja ta en del av min smärta…

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:06
#3 Kommentar från Lerissa (svar):
Jag hoppas att du snart kan må bättre. Jag hoppas att du snart kan känna glädje och komma ifrån ångesten. För jag är säker på att Linnéa inte vill att du ska må dåligt.

Leta efter ljuset i alla de underbara minnen du har med din dotter. Hon levde i 14 underbara år. Försök att fokusera på de 14 år vid de svåra stunderna, och inte på den 30 maj. Det är så hemskt, det som du har fått vara med om, och jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan läka någon gång. Att du kan hitta det där ljuset och vara lycklig.

Jag skickar energi till dig, för det har jag gått om just idag. Du ska veta att du inte är ensam, och det är många som bryr sig om dig och tänker på dig. Din historia har gjort så starka intryck på mig att jag berättar om den för alla jag älskar. Och jag tänker ofta på dig och på hur du har det.

Jag hoppas innerligt att du snart kan må bättre och att du får en bra helg, fylld av ett inre lugn som jag tror du behöver just nu. Sköt om dig. Kram, Lerissa

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 08:36
Svar från Ludmilla:
Tack för att du sprider minnet av Linnéa så att det blir en del av något större…

Det enda jag vill är att hennes död inte ska vara förgäves…

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:07
#4 Kommentar från Nina (svar):
Hej Ludmilla,
Vad är det som händer med dina inlägg…?
Tas de bort av moderatorn?

Är så ledsen över att du tvingas gå igenom ALLT detta, som om det inte vore nog ändå..! =(
Har så svårt att förstå att någon kan vara så grym..går liksom inte in i mitt huvud.

Jag följer din blogg och hoppas att detta snart får ett slut för alla inblandades skull!

Tänker på dig ofta!
Varma kramar
Nina

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 10:01
Svar från Ludmilla:
Ja, mina inlägg tas bort.

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:08
#5 Kommentar från Lena (svar):
Jag har läst hans blogg och ärligt talat mår jag illa över hans berättelse. Hur kan han? Men Ludmilla, det får stå för honom. Hans ord ger mer en bild av en omogen mans kränkande känslor, och inte av en stabil, trygg pappa som befinner sig i sorg. Hans ord har inget med Linnea att göra. Men han har gjort sitt val, det är ju ingen annan som tryckt på tangenterna. Man kan faktiskt välja! Jag undrar vad Linnea skulle sagt om hon läst vad han har skrivit. Usch, det är inte snällt det han gör!

Lägg inte på dig mer, Ludmilla. Det är nog så tungt som det redan är. Använd din blogg till det du tänkt att den skulle vara. Jag tror vi är många som behöver dina ord.

Jag tänker inte lämna den bloggen och jag tänker väldigt mycket på dig.

Många, varma hälsningar fyllda med styrkekramar ifrån mig!

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 10:45
Svar från Ludmilla:
Tack snälla för dina fina ord och ditt stöd. Jag ska göra vad jag kan för att uppbringa kraft…

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:10
#6 Kommentar från Nenne (svar):
Du fixar det!
Det fräter och det gör ont. Men det lindrar efter ett tag.

Två steg fram o tre tillbaka. Sen två framåt och ett bakåt. Sakta sakta går det framåt.

Det märkligaste är att jorden snurrar på som vanligt. Som om inget hänt. Som om det som hände, inte berörde världsordningen. Men det gjorde ju det!
Din värld.

Så kände jag.

Var på bio häromkvällen och såg Mamma Mia. Grät stilla tårar när dom sjöng ”Our last summer”. Vissa rader som är översatta gjorde så ont. Vad gjorde vi förra sommaren? Och att hela filmen handlar om hur den här tjejen har bjudit tre potentiella pappor till sitt bröllop.. Helt plötsligt slog det mig: Pappa kommer inte på mitt. För han valde att kliva av den här underbara världen. Kunde inte riktigt koncentrera mig på filmen sen. Så det blev ett par steg tillbaka, jag som tagit så många steg framåt!!! Då blev jag arg!

Är det fel att känna sig övergiven och lämnad?

Styrkekramar

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 11:00
Svar från Ludmilla:
Jag känner mig också övergiven och lämnad. Jag tror att det är normalt.

Tiden. Ja, den går väldigt långsamt. Och fort. Samtidigt.

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:09
#7 Kommentar från Leena (svar):
Många kramar…mina tankar finns hos dig
Bifogar en dikt till dig idag Ludmilla…

Kärleken är

Dom tunga molnen drev
iväg med vindarna
Inga tårar ifrån himlen
blir till regn
Vi hör orden i en sång, som
finns kvar här i våra hjärtan
Nu, i lugnet efter storm

Ängel flög förbi
mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende
på vår jord
Som en sol som värmer oss
Och som himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets
skeende – med en tro:
Kärleken är…
Ingela Pling Forsman

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 12:57
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du… en fjäril flög förbi…

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:11
#8 Kommentar från Malin (svar):
Kramar om dig gumman

Önskar att jag kunde ta över din smärta lite så du fick vilat ifrån den en stund.

Kramisar

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 15:31
#9 Kommentar från Ulrika (svar):
Kan bara hålla med de tidigare inläggen. Försök ta dag för dag, det blir lite, lite bättre. Pappans blogg vill man inte ens kommentera, smaklöst är vad det är. Vi är många som lider med dig och jag säger som Maria, tänk om man kunde ta över din smärta ett tag.

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 16:27
#10 Kommentar från pega (svar):
Beklagar sorgen verkligen..Tårar bara rann…Hittar knappt ord..
Jag vart rädd,detta fick mig att verkligen backa ifrån att ta mitt liv..Jag har haft ett hemsklt uppväxt och är halv iranier,som din dotter är..
läs gärna min blogg..
http://www.pegas.blogg.se
koden och användarnamn är : pega

Jag kämpar för att överleva mitt liv,men det är inte lätt…det som gör ont att din dotter verkligen ville dö,och inte gav chans att försöka längre…Men hon hade en familj som Älskade henne om hon visste det och det tror jag hon gör..

Jag har ingen familj som skulle sakna mig eller Älska mig så mycket som jag ser ni gör för linnea…

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 18:19
#11 Kommentar från Maria (svar):
Det är tungt. Men det blir lättare ibland. Vill hålla om dig.
* kraaam *
Maria

Skrivet 15 augusti 2008, klockan 20:02
Svar från Ludmilla:
*kram* tillbaka!

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:12
#12 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Kommer in och ger dig en kram med värme.

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 10:27
Svar från Ludmilla:
Tack igen! Betyder mycket!

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:13
#13 Kommentar från Pega (svar):
Tackk för dina underbara varma ord..
Det betydde mycket för mig ska du veta,och jag ska kämpa för att överleva..
Men när jag såg att din dotter tog sitt liv,det gjorde så jävla ont,Jag kunde se mig själv i henne..Jag kan bara ana hennes känslor inom henne,men hon finns vid din sida och vakar över dig kom ihåg det…
Som jag sa,önskar jag kunde ha tagit hennes plats,för hon har föräldrar som ÄLSKAR henne och saknar henne enormt mycket,medans jag inte har någon som finsn vid min sida eller Älskar mig..aldrig känt mig älskad…Önskar jag kunde tagit hennes smärta och fått byta plats med henne…

Mångaa varma styrke kramar /pega

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 15:59
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt stöd som du orkar ge trots den höpplöshet du känner. Det visar ännu en gång vilken kraft som finns i dig! Styrkekramar tillbaka!

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:12
#14 Kommentar från *ME* (svar):
Har också en i min närhet som valde att ta sitt liv. Varför? Jo hon var sjuk. Det är en sjukdom.

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:16
Svar från Ludmilla:
Ja, många gånger är det nog det…

Skrivet 16 augusti 2008, klockan 23:33

Kommentar från dr dre beats
19 januari, 2012 kl 19 januari 2012 (7:03)

och jag ska kämpa för att överleva..
Men när jag såg att din dotter tog sitt liv,det gjorde så jävla ont,Jag kunde se mig själv i henne..Jag kan bara ana hennes känslor inom henne,men hon finns vid din sida och vakar över dig kom ihåg det…
Som jag sa,önskar jag kunde ha tagit hennes plats,för hon har föräldrar som ÄLSKAR henne och saknar henne enormt mycket,medans jag inte har någon som finsn vid min sida eller Älskar mig..aldrig känt mig älskad…Önskar jag kunde tagit hennes smärta och fått byta plats med henne…

Skriv någonting