Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Är jag tillbaka? Har det vänt? Lite..?

18 augusti 2008 (22:36) | allmänt, livet, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag är otroligt förvånad, imponerad, smickrad, glad, generad… över allt stöd som jag får av er som läser det jag skriver.

Tänk att det är så otroligt många som läser det jag skriver. För mig hjälper det att dela. Och om det jag skriver dessutom hjälper någon annan, så är det ju otroligt bra.

Jag vet att jag varit dålig på att skriva den senaste tiden.

Jag har mått väldigt dåligt… Jag har inte haft ork, kraft… Jag kämpar med att orka varje timme, varje dag. Jag ger alla min tid till mina barn. Och min man. Det käraste jag har. Familjen har alltid varit det viktigaste jag har haft.

Jag har dåligt samvete för att jag i omgångar jobbat för mycket. Tidvis har jag behövt jobba nästan dygnet runt. Dock mest hemifrån och mest när barnen sovit. Men ändå.

Jag gav upp min ”karriär” som läkare för att jag ville ha mer tid med min familj än vad yrket kunde ge.

Om man tänker efter… Vad är viktigast? Jo – familjen! Allt annat är ju sekundärt, eller hur? Jag har funnits hemma för mina barn åtminstone de senaste 10 åren. Ända till dess att Linnéa var 10 år så fanns jag hemma hela dagarna och alltid när hon kom hem från skolan. De senaste åren så har jag varit borta på dagarna men nästan alltid haft kortare dagar och alltid varit flexibel i och med att jag varit egen företagare. Jag har alltid kunnat priortera barnen och t ex sällan haft problem med att vara hemma när de varit sjuka. Har de glöm t matsäck eller liknande – aldrig ett problem. Jag har varit såpass flexibel nästan jämt att det fungerat. Jag har i omgångar jobbat mycket, men oftast hemifrån. Barnen har också fått vara delaktiga i företaget på olika sätt och t ex känt sig stora när de fått jobba med ”viktiga papper” (=vika papper och stoppa i kuvert). I och med mitt företag har barnen samtidigt haft möjlighet att resa mycket. De har varit runt hela världen… flera gånger… I och med att jag varit anlitad som föreläsare så har vi passat på att ta semester i anslutning till uppdraget. (Jag har väldigt sällan tackat ja till ett uppdrag utan att familjen följt med. ) Linnéa är den som fått resa mest; Gran Canaria, Cypern, Turkiet, Frankrike, Italien, Hawaii, Australien, Florida, Västindien… Varje år en ny långresa. Resorna har bundit oss samman och givit oss minnen som är väldigt mycket värda.

Många kommentarer som jag fått tidigare på bloggen är att jag är så stark… Vad är stark? Ja, nu är jag i alla fall inte stark… Jag är svag… Otroligt svag… Jag orkar ingenting. Jag som är den mest effektiva människa man kan tänka sig, normalt… är totalt ineffektiv och svag… Kan inte koncentrera mig. Orkar inget. Dagarna bara flyter på och jag flyter med dem…

Jag är väldigt noga med att sköta mina rutiner så att jag inte faller ur totalt. Gå upp på morgonen (trots att nätterna är så härliga… där är allt bra… Linnéa finns där… inget är otäckt… allt känns bra…), äter frukost, gör saker hela dagen, äter lunch, tränar fysiskt, äter middag, somnar i hyfsad tid.

Jag fyller mina dagar med meningsfulla saker. Jag får tiden att gå. Tiden. Den nya tideräkningen. Efter Linnéa. E.L.

Nu är det 11 veckor och 3 dagar och 23 minuter E.L.

Det känns som evigt lång tid. Samtidigt som det känns som att det var nyss.

Tack alla ni som följer min blogg och stöttar den.

Det betyder väldigt mycket för mig.

Tack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (20:52)

#1 Kommentar från alberta (svar):
Helvetet finns på jorden!
Sköt om Dig!!

Skrivet 18 augusti 2008, klockan 22:51
Svar från Ludmilla:
Tack!

Skrivet 18 augusti 2008, klockan 22:57
#2 Kommentar från imsy (svar):
Linnéa föddes bara några dagar innan ett av mina barnbarn. Jag förstår inte hur det måste vara att förlora ett barn i den åldern. Och på det hemska sättet. Min son dog när han var vuxen. Jag tror inte jag klarat av att mista honom som tonåring. Vad jag lider med dig och de dina!

Skrivet 18 augusti 2008, klockan 23:13
Svar från Ludmilla:
Hur förlorade du din son?

Kram!

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 00:15
#3 Kommentar från Katrin (svar):
Även om man är en stark person så måste man få vara svag och orkelös ibland också. Annars orkar man inte med. Man är inte mer än människa. Men så länge man kämpar vidare så kommer man upp igen och orkar mer igen.

*Skickar en stöttande kram*

Skrivet 18 augusti 2008, klockan 23:41
Svar från Ludmilla:
Nä… så är det nog…

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 00:16
#4 Kommentar från Starsign (svar):
Hej!

Ville bara säga tack för din kommentar hos mig.

Att vara stark har jag ofta funderat över. Folk säger ofta till mig att jag är stark, men har aldrig känt mig särskilt stark. Förrens nu. Och det inbillar jag mig bero på att jag bestämde mig för att jag ät styrkan hitta mig istället för att jag letade upp styrkan….om du förstår vad jag menar…

Skrivet 18 augusti 2008, klockan 23:42
Svar från Ludmilla:
Låter klokt. Ska försöka med det.

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 00:17
#5 Kommentar från Tizzel (svar):
Kan man kanske uttrycka det som att det är starkt att jobba med sin sorg? Att inte stänga den inne?
Att du skriver om det du känner och tänker är en enorm självhjälp för dig!
Att vi andra sedan får ta del av dina skriverier är ett privilegium. Att möta andra människor och deras upplevelser, är att lära.
Tack för att du är här!

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 07:38
Svar från Ludmilla:
Stort tack!

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 09:55
#6 Kommentar från Camilla (svar):
Tack Ludmilla för en fantastisk blogg…va skönt de måste vara att simma ovanför vattenytan ibland.Att få ta del av ditt livsöde har hjälpt gigantiskt mycket för mig…så pass att jag förmodligen aldrig mer kommer känna att självmord är en utväg och uppskatta livet istället!Tänk så livet kan förändras…

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 09:25
Svar från Ludmilla:
Tack för väldigt fina ord. Och svindlande att jag har kunnat påverka ditt liv på det sättet… KRAM!

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 09:56
#7 Kommentar från Nenne (svar):
Det låter verkligen som att du INTE behöver tvivla på dig själv i din roll som mamma eller fru eller företagare!
Du verkar göra och har alltid gjort allt.
Hoppas verkligen inte du letar efter fel hos dig för att förklara det som hänt.Det finns inte!

Att vara stark är så mycket. Har oxå alltid hört att jag är så stark. Har rest mig upp efter så mycket själv. Och nu får jag resa mig upp igen.

Men som tidigare personer som kommenterat sagt är det väl just styrkan att kunna resa sig upp som gör att det ibland känns rätt bra att inte orka va som vanligt ibland. Att unna sig att inte orka allt man brukar.

Jag har blivit rätt trött på mig själv när jag inte vill/känner för/orkar allt man är van vid. Men då har jag en underbar sambo som säger att ”det är inte konstigt om du inte orkar alltid, med tanke på vad som hänt”. Helt rätt.

Två steg bakåt, tre framåt osv…
Gäller ju lite för orken med, inte bara tårarna och längtan!

Massor av kramar

Skrivet 19 augusti 2008, klockan 13:37

Kommentar från Linda
4 september, 2009 kl 4 september 2009 (9:46)

Varför känner du att du måste försvara vad du gjort för dina barn, allt du ställt upp med och erbjudit. Känner du skuld på något sätt för att du måste rada upp allt du gett dina barn? Att du offrat din karriär för dom. Ska dom vara tacksamma för det? Kravlöshet!

Skriv någonting