Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Kan man prata om självmord?

11 september 2008 (21:24) | självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag är glad över att märka att det bloggas en del om självmord idag.
Precis som Tonårsmorsan skriver är man ofta rädd för att ”väcka den björn som sover”. Man tror att man får dem att få idén av att prata om det.

Det vet man att det inte gör. Tvärtom så är det oerhört jobbigt att ha dessa tankar om man dessutom känner att man inte borde och man inte kan prata om det. Vi måste prata om det mer och ta bort alla tabun.

Precis som Tonårsmorsan så uppriktigt berättar gör även Lisa från Göteborg. De båda är exempel på personer som har försökt att ta sina liv men inte lyckats och är väldigt lyckliga över det idag. Som ungdom har man ju oftast inte upplevt att livet går ned men sedan upp igen och då är det lätt att tro att livet kommer fortsätta att vara nattsvart.

Även Therese från Lund skriver om gårdagens reportage om självmord på SVT. Hon är liksom jag chockad över att se hur känslokall Makarow var över att han faktiskt kunde ha något med Bijans död att göra.

Ms Mybell tycker dock att det är slöseri på sändningstid att visa ett program där TV tipsar om att det finns självmordsguider.

Jag håller med AlterEgo att skolk är ett tecken på att något inte är bra. Faktum är att frånvaro från skolan ofta är ett första tecken på att ett barn eller en ungdom mår dåligt och är en riskfaktor för självmord.

För mig själv är det ”ta en minut i taget principen” som gäller. Jag väljer att inte dras under isen idag. Jag försöker att fokusera på det konstruktiva. Samtidigt som jag inser att jag fortfarande inte har förstått att det faktiskt har hänt.

Jag får minnesbilder hela tiden av vad som hände sista veckan. Lägger ihop en sak med en annan och försöker få bilden klar för mig.

Smärtan- Kommer den någonsin att försvinna?

Läsa även andra intressanta bloggar om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Mrs Mulatt
11 september, 2008 kl 11 september 2008 (22:05)

BS: Det är tragiskt när människor rycks från detta liv. Hoppas du mår ok, och att du tar dig vidare en liten bit för var dag. Kan inte ens förställa mig hur ont det måste göra i dig..

*kramar om*

Kommentar från Thérèse
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (0:50)

Hej Ludmilla!
Hittade din blogg när jag upptäckte att du länkat till mej. Har inte hunnit läsa igenom allt här men måste säga att jag är djupt berörd av den historia du har att berätta. Det gör mej så ont att se föräldrar och familj lämnade kvar, ofta som offer för en psykvård i kris. Än mer ont gör det när jag inser att mina föräldrar var en hårsmån från att vara en av dem. Jag vill mest lämna all min respekt och medkänsla till dej, för att du orkar driva debatten, för att du orkar skriva om det och inte ger upp allt. Det är fantastiskt.

Thérèses senaste blogginlägg..Uppdrag granskning

Kommentar från Ludmilla
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (7:15)

Mrs Mulatt: Ja många rycks bort i för tid och alldeles i onödan. Det är precis så smärtsamt som man kan tro.

Thérèse: Jag är så glad över att du överlevde! Du har besparat många anhöriga ofantligt stort lidande. Tack för dina uppmuntrande ord.

Kommentar från Nenne
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (10:21)

Jag missade allt på TV, visste inte ens om att det fanns en speciell dag om suicid. Ska kolla på det i efterhand.
Det är skrämmande vad många som försvinner från oss varje dag. Och dom vill det själva. Och ännu mer skrämmande är att vården inte funkar.

Heder åt alla er starka änglaföräldrar som kämpar. Och heder åt alla unga som lever vidare. Jag är ju ”bara” ängladotter men visst känns det.

Jag kommer ALDRIG att skämmas för att Pappa tog sitt beslut. Det var hans. Men jag och min familj talar om det öppet. Det får aldrig bli fult.

Styrkekramar till den som vill ta emot den!

Kommentar från Ludmilla
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (11:51)

Vad skönt att höra att ni pratar öppet om det. Det är så viktigt!

Kommentar från Mr Kritisk
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (12:07)

Det var jag som skrev inlägget som du skriver om. Jag är kritisk till att dom visar HUR man ska hitta just den sidan, att dom pratar om att det finns sådana sidor är någon annat. Men att dom visar just den sidan istället för att säga något i stil med ”det finns flera olika sidor på nätet där man kan få hjälp med tips om hur man ska ta sitt liv” tycker jag är lite dumt. Det gör att många som inte annars skulle ha vetat om sidan nu hittar den direkt.

Dom som vill hitta den här typen av sidor får, enligt mig, gärna leta en stund själva.

Mr Kritisks senaste blogginlägg..Sexrådgivare?

Kommentar från Ludmilla
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (13:05)

Jag håller med om detta. Blev också förvånad över att de visade så att man kunde se vilken site det var. Jag tror dock att det är bra att folk blir medvetna om detta också så att man kan komma med andra sidor som är mer tilltalande som hjälper istället precis som man också sa i inlägget.

Kommentar från felicias mamma
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (13:58)

Ja man blir trött på hur saker sköts överallt.tex arboga mamman och bilder,osv osv det finns allt för många fall.

Tecken på skolk -ja absolut ska det kollas upp.Kunde räddat Bobby

Det viktigaste av allt kommuner ska lyssna och ta sitt ansvar om det visar sig att föräldrar har rätt. Detta är svårt då kommuner alldrig begår fel, heter det

Pågår ett fall i halland igen om en 16 årig flicka som sitter inlåst på akuten sedan januari -Varbergs kommun säger nej till den behandling läkare och familj vill ha.

På grund av ekonomi och prestige.

Går att läsa i HN eller HP fred 5.9

Detta kostade min familj felicias död och familjen ett lidande som inte kan beskrivas.

Kommuner skövlar liv och slipper ta ansvar.Detta hänger i hop med många sjävmord både bland unga och ÄLDRE

vem glömmer bilden av Rulatorn vid vattenkanten…

Bilden av vårat samhälle är verkligen inte vacker och man kan inte titta för mycket åt sidorna i dag utan att bli illa mående. Hur ska då våra barn ta det ?

Reportage på nyheterna om döds skjutningar- intervjuv med ungdommar- VI ÄR VANA,,,Det händer så mycket. ??????!!!!!!

Lycka till alla barn som ska växa upp med detta

Kommentar från felicias mamma
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (14:06)

Tillägga att på min gästbok på http://www.feliciasliv.se ligger en flicka som försökte hoppa framför ett tåg Läs och begrunda.

Vi har ingen bakrund med myndigheter eller soc, Detta var en värld vi inte kände till.

Nu kämpar jag för dessa barn Som inte har någon röst

för de har inte bett om att komma till denna värld och plågas på detta vis.

Kommentar från Matilda
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (16:16)

Såg också programmet..
Jag förstår inte varför han håller på så, vad tjänar han på att hjälpa andra att avsluta sina liv? Han kan inte må bra (använder detta som ett sätt att lindra sin egen ångest), men det är verkligen ingen ursäkt för det han sysslar med.

Matildas senaste blogginlägg..Updrag granskning, SVT 1

Kommentar från Peter PC Carlsson
12 september, 2008 kl 12 september 2008 (18:33)

Det är första men inte sista gången jag besöker dig. Det finns inget jag kan säga, inget som kan vara tröst. Inget annat möjligen än att dina ord, hur tunga och jobbiga de än må vara, är till tröst och stöd. De ger oss möjlighet att skaffa en viss liten förståelse för det vi fruktar som mest.

Tack för att du orkar skriva och berätta.

Peter PC Carlssons senaste blogginlägg..080912 Enbart Jämförelse

Kommentar från Tonårsmorsa
13 september, 2008 kl 13 september 2008 (13:07)

Ja, du är verkligen inte ensam om att ha upprörts av denna Makarow. Att han verkligen inte verkade ha insett konsekvenserna. Han hade ju inte direkt något vettigt att säga till sitt försvar heller. Han fortsatte bara mala på om att han ”avsade sig allt ansvar”. Det är klart att våra handlingar får konsekvenser!! Det är också bra att detta belyses, anser jag! Kramar och värme till dig!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Kulturnatten i Uppsala 20 år

Kommentar från Klas
20 oktober, 2008 kl 20 oktober 2008 (1:35)

En god vän dog i september av hennes borderline. Jag vill bara säga att det gjör ont för de kvarvarande
och det är inte lätt när nån dör. Man är ju ”vän” just för att sådant inte ska hända.
Därför känns det alltid som det fanns nåt man kunde ha gjort och det kanske det fanns. All man kan gjöra är att lysa upp mörkret med minnen och försöka lära sig något för att hjälpa andra.

Kommentar från C
23 december, 2008 kl 23 december 2008 (20:27)

Jag har borderline och har b.la en mycket svår depression bakom mig. JAg ville dö varje dag och har ett misslyckat försök bakom mig. Nu får jag mediciner (antipsykotika) som hjälper mig rätt bra. De trubbar mina tankar. Dessutom går jag i intensiv psykoterapi.
Självmord utlöser sån rädsla hos folk, kanske är det förståeligt. Men det gör det inte lätt för mig. Jag har ju ingen jag kan prata med om detta, förutom mina läkare. Fast dom vill oftast lägga in mig på sluten avdelning om jag nämner att tankarna kommer tillbaka.
Nu är julen här. För tillfället skär jag mig inte, däremot är min bulemi värre än någonsin. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva…

Kommentar från Claes
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (14:28)

Jag läste om din smärta, för egen del har den inte tagit slut….den bara maler på hela tiden, trotts 17 år sedan.
Man får leva med det, men det är svårt…mycket.
Du skriver minnesbilder, och det stämmer, den sista vecken, eller de sista dagarna spelas upp i repris inom mig o stort varje dag…

Kram o lycka sänder jag dig

Skriv någonting