Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att vara som vanligt…

19 september 2008 (19:48) | acceptans, allmänt, babysim, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag utbildar babysiminstruktörer som kommer från hela Sverige till Uppsala där jag bor. Det har jag gjort sedan 1997. Jag utbildar i Linnéas namn, Linnéas Simskola.

Just nu pågår en sådan utbildning. Den är tre dagar. Det är den första sedan Linnéa dog.

Jag har alltid en personlig presentation av mig och min familj och en berättelse om hur jag började med babysim, 1989, och hur jag startade Linnéas Simskola 1993 när Linnéa föddes.

Linnéa finns också med i bilder i Babysimboken som jag skrivit och på många ställen i mitt utbildningsmateriel.

Jag har varit väldigt orolig inför denna utbildning. Dels för hur jag skulle orka att hålla ihop så många timmar i stöten och dels för hur jag skulle göra angående att berätta vad som hänt eller inte.

Jag vet att många simhallar och babysim redan vet vad som hänt. Så en del av de som kom på utbildningen vet ju säkert. Då skulle det vara konstigt att låtsas som att det inte har hänt. Å andra sidan kan det ju bli lite jobbigt för en del att höra vad som hänt när de vill komma och lära sig om babysim och inte höra hur föreläsarens dotter dött…

Jag fick ett råd av en vän som jag följde. Jag berättade vad som hänt men försökte vända det till något positivt. Ni blir utbildade i hennes namn… en ära att tala i hennes namn… ännu mer viktigt att fortsätta bedriva denna positiva verksamhet…

Det verkar som att det har fallit ok i jord.

Föreläsningarna förs inte så långt ifrån den platsen där Linnéa tog sitt liv…

Jag kör varje dag till hennes skola. Så även i morse. Möter blickarna från hennes lärare. Ser hennes klasskompisar, som nu är 15 år… En del kör moppe till skolan. Jag kör sedan förbi platsen där hon finns nu. Oftast stannar jag till och hälsar på henne. Sedan körde jag idag över järnvägen. Samma spår som hon dog på, fast längre bort. Stannar till vid bommarna. Tåget far förbi med en väldig kraft. Bommarna öppnas.
Jag fortsätter min färd. Kommer fram till platsen där hon tillbringar sin sista kväll. Kör samma väg som hon gjorde efteråt. Mot platsen där hon dog. Men så, precis innan, så svänger jag av mot konferenshotellet. Jag följer hennes väg, men jag väljer en annan väg mot slutet.

Jag tänker igen, på hur hon kände när hon cyklade mot platsen hon hade valt ut, planerat en vecka innan. Hur övertygad hon var. Sannolikt lite upprymd, när hon insåg att hon skulle lyckas den här gången. Att hon hade lurat oss allihop…

Ja, och så står jag där och ska med kraft och energi förmedla den entusiasm och glädje jag känner inför att vara babysiminstruktör och med mina 19 års erfarenhet dela med mig av min kunskap.

På något konstigt sätt går det. Trots allt.

Fick idag ett kort från en familj som jag inte känner igen som också delar sorgen efter Linnéa. Det känns oerhört stort och fint. Både att Linnéas minne finns kvar hos andra och även att de tar sig tid och ork att förmedla det. Det värmer så mycket!

Jag har de senaste dagarna också fått väldigt fint stöd från flera personer i min närhet. Bland annat från Erika, Cia, Zandra och Sara. Tack för att ni finns!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ingrid
19 september, 2008 kl 19 september 2008 (20:41)

Oj, hur ska hon orka, var min första tanke. Men simmet är så positivt och att få all positiv feedback på dina kurser måste stärka dig nu, även om det är motigt bitvis.

Det är så himla kul att gå kurs hos dig och att träffa andra som har samma passion för bebisar och småbarnssimning är så härligt.

Skickar över några extra styrkekramar så du orkar igenom helgen.

Kommentar från Leena
19 september, 2008 kl 19 september 2008 (21:01)

Ja Ludmilla, På något sätt går det…ibland förstår vi inte själv det. det är våra änglabarn som ser till att vi orkar. Och sedan att ha någonting man brinner för…du har simskolan, jag har mina motionärer på spinningen…Det hjälper. Kramar från Skånelandet

Kommentar från Gunilla
19 september, 2008 kl 19 september 2008 (22:29)

Med din styrka så orkar du med Linneas hjälp….
Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05

Gunillas senaste blogginlägg..Endast för damer

Kommentar från helena
20 september, 2008 kl 20 september 2008 (7:02)

Kramar om dig ..hoppas att du får en fin Lördag!

helenas senaste blogginlägg..<fredagskaos…kan inte sova..

Kommentar från Eva
20 september, 2008 kl 20 september 2008 (10:19)

Jag tror att människor är rädda för sorg i allmänhet och för andra människors sorg i synnerhet och hade du inte sagt någonting om Linne så tror jag att det kan ha blivit ännu svårare.
Kanske kändes det som en lättnad, i alla fall för någon i gruppen, att du berättade eftersom många redan visste vad som hänt.

Nu blev det plötsligt så svårt att formulera mina tankar i ord…….det kom så mycket. Jag har deletat flera gånger…………..

Jag ville säga någonting om att jag hoppas och tror att du kan förmedla den entusiasm och glädje som du känner för babysimmet och att du också får styrka och glädje tillbaka från de som du har träffat under helgen.

Värme och omtanke till dig.

Evas senaste blogginlägg..När bebisen skriker …..

Kommentar från helena
20 september, 2008 kl 20 september 2008 (10:59)

Hej ..jag har nu utnämt dig bland 5 bloggar..Hoppas lördagen blir bra! Kramis kalasis!

helenas senaste blogginlägg..Lyckliga Lördag!!

Kommentar från Angela Angy Emanuelsson
20 september, 2008 kl 20 september 2008 (11:09)

Läser bloggen näst intill dagligen, därför är du nominerad på min blogg http://www.shingela.se beundrar dig för din styrka.

Angela Angy Emanuelssons senaste blogginlägg..Shingela har blivit nominerad!

Kommentar från Ludmilla
20 september, 2008 kl 20 september 2008 (19:35)

Jo, det kändes ändå rätt att säga det. Nu är jag fullständigt utpumpad men jag har lyckats genomföra det och det känns ändå bra…

Kommentar från Tonårsmorsa
21 september, 2008 kl 21 september 2008 (16:42)

Vad glad jag är för att du gjorde det och för att du lyckades genomföra det. Jag förstår också att du ville ha något sagt och jag är glad att du klarade den där balansgången. Att nämna något om Linneá, samtidigt som skälet att dessa människor var där, handlade om simning, men på något sätt så hänger allt i hop här på jorden, tror jag. Simma, Ludmilla, Linneá, babysim, att Linneá gjorde det val hon gjorde… Ja, allt hänger ihop som en röd tråd, fast det kan vara svårt att se sambandet när man står för nära…!

Jag vet att du tycker att det kan vara jobbigt att bli kallad för ”stark” i din situation. Det kan jag förstå. Samtidigt så tror jag att det är just detta som är din styrka. Trots att din älskade dotter för bara några månader sedan valde att avsluta ditt liv, så finner du styrka nog att samtidigt som du sörjer, ändå berika andra människors liv, med din simkola, med bloggen, med att bjuda på dig själv. Det är DÄR jag ser din styrka, vilket inte innebär att du aldrig är svag, ledsen och kraftlös, men det betyder just att du har allt det där inom dig. Svaghet, styrka, livsglädje, stor sorg…

Tack för att DU finns! Värme och kramar!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Ingen stress alls

Kommentar från Ludmilla
21 september, 2008 kl 21 september 2008 (17:48)

Oj, vad fint du skriver. Jag blir alldeles generad. Tack för allt ditt stöd. Det är ovärderligt!

Kommentar från Tizzel
22 september, 2008 kl 22 september 2008 (7:53)

Det är fantastiskt att du har orkat ta tag i det här, trots att det inte är längre sedan som Linnéa försvann. Men du är modig! Att du vågar och kan genomföra dina instruktioner, och göra det i din dotters namn är stort och vackert! Och jag kan lova att de människor som får det här berättat för sig kommer aldrig glömma varken dig, Linnéa eller den utbildning du gav dem! Både utbildning i babysim och i liv! Varm kram!

Tizzels senaste blogginlägg..Jag hoppas verkligen för hans skull att han har en minneslucka…

Kommentar från anki/barbakvinna
23 september, 2008 kl 23 september 2008 (0:37)

När min Jossan föddes så åkte vi ända till Uppsala det var 1990 för att gå på babysim. Men när våran Linnea föddes så fanns det även i våran stad så vi behövde inte åka så långt. Däremot känner jag igen bilden som ni använder på sidan…

När Linnea var liten så lekte jag och *P* med henne och hon dök mellan oss. Hon var nog 7 månader gammal och vi var utomlands. En äldre man kom och sa surt.
– Jag tror inte pojken gillar när ni gör så där.

Linnea bara skrattade och ville dyka igen. Inga problem alls. För den delen så hade *Pojken* en väldigt tjejig baddräkt. Han kanske såg illa..

Bra att du kan vända presentationen till nåt positivt.. Jag själv är en mästare för att vända allt positivt i slutändan men ibland så kan det vara svårt vilket jag kan förstå att den här är…
krma anki

anki/barbakvinnas senaste blogginlägg..Jag är stark, tror jag ivarjefall

Kommentar från Sara
17 oktober, 2008 kl 17 oktober 2008 (16:54)

Kära Ludmilla! Jag är ständigt med dig i mina tankar. Inte en dag passerar utan att jag tänker på Linnéa, på dig, på resten av din familj och på allt som hänt. Hittills har jag inte kännt mig stark nog att läsa om Linnéa, men idag när jag skulle kolla på Linnéas simskolas hemsida inför januari då Agnes och jag ska gå på babysim(!) så klickade jag mig vidare… Agnes ligger i mitt knä och jag känner hennes värme. Jag längtar efter att träffa dig igen. Hoppas det blir snart! Kramar! Sara

Skriv någonting