Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att hitta balansen…

23 september 2008 (22:11) | psykiatri, självmord, sjukvård, tröst&hopp | av: Ludmilla

Det känns ändå som att smärtan är något mindre skarp just nu. Lite mindre brännande, skärande, intensiv. En skön paus i själen. Just nu.

Jag tror att en del av anledningen till att det känns lite lättare är att jag förstår lite mer. Frågan Varför börjar få svar. Pusslet är mer helt. Varför tar en glad, vacker, positiv, hjälpsam, ”duktig” tjej med många vänner och oerhört uppskattad av alla – sitt liv? Det går inte ihop. Varför går det inte ihop? För att det inte är hela bilden. Det finns så mycket mer. Så mycket mer som jag inte visste. Som ingen visste. När man får fler pusselbitar blir det mer förståeligt. Bilden klarnar.

Livet går sakta framåt. Jag letar efter balansen.
Balansen mellan att få tid att tänka mina tankar och att tänka andra tankar.
Balansen mellan att ägna min tid åt Linnéa och det som inte är och tiden åt mina barn i livet.
Balansen mellan aktivitet och vila.

Att se till att inte Linnéas död är helt i onödan är, som jag skrivit förut, min stora drivkraft.

Någon i min närhet var tvungen att söka psykakuten igår. De fick efter lång väntan träffa en psykiater som nästan inte kunde prata svenska.

Det är faktiskt pinsamt att det gått så långt att psykiatrin inte har läkare som kan kommunicera på svenska. Kommunikationen är ju redskapet en psykiater har för att hjälpa. Att inge förtroende, hopp om förändring och leda patienten framåt i tankarna. Det är ju omöjligt om man inte kan förstå vad patienten säger och än mindre formulera sig själv.

Av psykiaterna som bor i vår stad är det 30 st som inte arbetar där utan på annan ort. Vad säger det?

Nu kan man läsa att den nya regeringen ska satsa mer på psykiatrin. Det är bra. Om det blir så.

Så alla ni som ska bli läkare. Se en lovande framtidsbranch! Svenska läkaresällskapet har tagit ett initiativ för att uppmuntra blivande läkare att välja psykiatri har En landsomfattande föreläsningsturné, “Psykiatrins Ansikten”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Lisa I
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (9:26)

Tack för din kommentar, och för att du orkar och vågar dela din smärta och dina erfarenheter. Vilket mod du visar genom att våga hitta fler pusselbitar och sätta ihop dem!
Självmord är obegripligt, hur en ung, klok människa med så mycket ljus som din Linnéa verkade ha inom sig, kan sjunka så djupt ned i det nattsvarta mörkret att hon inte orkar se någon utväg. Svaret på frågan Varför? finns nog inte, inte ett heltäckande svar, inte ett tillfredsställande svar som förklarar. Det finns bara pusselbitar, fragment, spår.
En stor, varm kram till dig för att du delar med dig och på så sätt ger andra tröst och gör tragedin mer begriplig.
Lisa

Lisa Is senaste blogginlägg..Mellanspel – sommar/höst 1996

Kommentar från Tizzel
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (10:48)

Jag är glad för att du kan känna nyanserna och uppleva en bättre dag i förhållande till en sämre. Att du försöker finna sammanhang och balans i det som är ditt liv just nu.
Kram!!

Tizzels senaste blogginlägg..Det värmde mitt hjärta så…

Kommentar från Gunilla
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (11:46)

Jag kan bara hålla med dig om att det är pinsamt att den som söker hjälp ska behöva bemötas av en som inte ens kan tala vårt språk. Vad ger det för signaler till den behövande? Tragiskt att det ska få lov att vara på detta viset!

Gunillas senaste blogginlägg..Ensamma mamman

Kommentar från Ingrid
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (13:48)

Jodå, så är det. För 7 år sedan sökte vi till bup för utvärdering för vidare remiss till neuropsykiatriska enheten för utredning… Vi blev kallade till en spansk kvinna som är barnpsykolog. Min dotter mötte henne vid två samtal, sedan vägrade hon att gå dit något mera, eftersom hon uttryckligen talade om att hon inte förstod henne.
2 år senare fick fi träffa en psykologstudent och det efter mycket påtryckningar från både oss och skolan.

Även om ord kan vara svåra att förstå så kan det ju också vara svårt att läsa kroppsspråket när den legitimerade behandlaren kommer från en annan kultur, speciellt för ett barn med just dessa problem.
Nu har vi på nytt fått problem här hemma med tonårsdottern och sökt upp bup på nytt och uttryckligen sagt ifrån ang denna barnspsykolog. Gissa vem vi blev kallad till? Ska man skratta eller gråta?

Kommentar från Ludmilla
24 september, 2008 kl 24 september 2008 (19:11)

Lisa och Tizzel: Tack för dina fina ord. Det värmer.
Gunilla och Ingrid: Man skäms…

Skriv någonting