Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Den onödigaste döden…

29 september 2008 (16:58) | allmänt, depression, död, psykiatri, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag läser en bok ”Den onödigaste döden” av Stefan L Holm.

Den handlar om hans dotter Amanda, om hur hon lyckades ta sitt liv trots inläggning på psykiatrisk klinik och hur dåligt den svenska psykvården fungerar. Jag känner igen väldigt mycket i det han skriver. Han skriver otroligt känslofyllt och kärleksfullt om sin dotter. Jag kände att jag gärna ville komma i kontakt med honom och ge feed-back på hans bok och berätta min historia för honom.

När jag sökte på internet hittade jag hemsidan och så förstod jag att han inte lever längre. Han dog den 5 juni. Av de kommentarer jag ser i gästboken är jag rädd att han tog sitt liv. Jag känner honom inte. Jag har inte läst något av honom tidigare. Jag läste och sökte och fick veta att han inte finns längre. Det smärtar mig. Och jag tänker på hans fru och barn.

I min sökning efter hans kontaktuppgifter fann jag också en debattartikeln i SvD Brännpunkt om hur sjukskrivning i anslutning till ett barns död fungerar. Det var många kommentarer på den och häftiga reaktioner. Flera föräldrar går ut med sin historia.

En utredning tillsattes för att reda i frågan.

Jag reagerade mot detta själv i förra veckan då jag besökte min husläkare för just sjukskrivningen. Han berättade hur svårt det var att få igenom sjukskrivning pga av ”krisreaktion”. Han fiskade därför efter depressionsymptom hos mig. Men jag är inte deprimerad. Men jag är inte arbetsför i samma omfattning som jag brukar vara. Jag hatar verkligen att jag inte är det. Jag är en supereffektiv person som får saker gjorda. Jag vill jobba! Jag måste jobba eftersom jag delvis är egen företagare. Men jag kan inte som jag brukar…

-Jag är väldigt trött (behöver sova mycket)
-Jag har svårt att hålla tråden
-Jag kan inte koncentrera mig mer än kortare stunder i taget
-Jag gråter mycket (kan komma plötsligt utan förvarning)
-Tappar plötsligt orken efter att ha känt ork och lust
-Tänker väldigt långsamt
-Och tidvis smärta… ont… oro

Tidvis är jag ”som vanligt” och kan fungera väldigt bra, men det är ojämnt. Och opålitligt.

Detta är ingen depression utan det beror på den kris som min dotters självmord har utlöst. Det är en ”normal” reaktion på det som har hänt, även om det som har hänt inte är normalt på något sätt.

Min egen och min läkares bedömning av min arbetsförmåga är 50%. Halva dagar. Jag försöker ”boxa” mina dagar så att jag inte bokar in saker hela dagen utan antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Då fungerar det ganska bra. Jag jobbar en dag i veckan som läkare och resten med mitt företag. Det fungerar bra. Detta handlar inte om att jag inte vill jobba. För det vill jag. Men jag kan inte. Inte mer än så här just nu.

Om inte min sjukskrivning blir godkänd kommer jag att vara tvungen att jobba som läkare utan att min arbetsförmåga är ok. Det är väl inga patienter som vill?

En sorgereaktion tar ju tid. Bearbetningen pågår under lång, lång tid. Det är ju en stressreaktion i sig. En berg-och-dalbana. Här pratar vi om år. När arbetsförmågan kommer tillbaka är svårt att säga och är synnerligen individuell.

Det ska bli intressant att se vad utredaren Anna Hedborg kommer fram till.

Här finns en namninsamling som man kan skriva under på att man ska ha rätt till två månaders sjukskrivning efter ett barns död.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ingrid
29 september, 2008 kl 29 september 2008 (17:49)

När jag var yngre så pratade de äldre i min omgivning om att ha ett sorgeår. Det tror jag är bra för den som behöver det. Vi är ju så olika.

Upplever att försäkringskassan har fått direktiv från ”högre ort” hur länge människor med olika problem skall vara sjukskrivna. Undrar vad de går på när de fastställer riktlinjerna? Kan inte vara normen iaf.

Må så gott
Kram

Kommentar från Leena
29 september, 2008 kl 29 september 2008 (21:27)

Varför skall det vara så svårt att förstå…att det inte finns ork att jobba heltid, det handlar inte om viljan…
Du gör så gott du kan, just nu…i ditt nya liv…
”Sorg är stillhet, ihågkommen under sinnesrörelse ” (Dorothy parker)
Tack för dina fina inlägg…Kram till dig

Leenas senaste blogginlägg..God natt…

Kommentar från Camilla
29 september, 2008 kl 29 september 2008 (21:41)

Det är den bästa boken jag någonsin har läst. Den berör verkligen på djupet…

Camillas senaste blogginlägg..29 September – så nära men ändå inte

Kommentar från Gunilla
29 september, 2008 kl 29 september 2008 (22:01)

Läkarintygen är snart inget värda för det är ändå FK som har sista ordet, tyvärr… De borde gå i våra skor en tid och veta vad de pratar om.
Jag hörde en mamma på en föreläsning en gång som sa att fem – åtta år tar sorgen efter ett barn innan man kan se ljuset igen. Ligger nog mycket sanning i det.
Kram och god natt från Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Nu börjar det dra i ögonlocken…

Kommentar från Lisa Olveby
29 september, 2008 kl 29 september 2008 (22:06)

Ojojoj, de symtom du radar upp stämmer så väl in på mig, känner igen varje stavelse och ändå får detta inte klassas som sjuk. Men det är vad vi är sjuk av sorg och försäkringskassan säger att sorg är ingen sjukdom. Jag skulle definitivt inte vilja bli behandlad av dig i det tillstånd du befinner dig i nu om du skulle jobba heltid och det är inte menat som illa mot dig. Men de som bestämmer vet inte vad det handlar om, de har inte varit med om något så djävligt som vi änglamammor har. Själv började jag halvtid efter 6 veckor och heltid efter 3 månader. Så från 1/1-08 till 28/5-08 jobbade jag heltid som läkarsekreterare innan kroppen sa stopp. Nu jobbar jag 50% och är sjuksriven för recediverande cyklisk depression och då har han tryckt på min dotters självmord extra hårt.

Kram min vän

Kommentar från Ludmilla
30 september, 2008 kl 30 september 2008 (7:31)

Lisa: Ja, det är vad jag tänker kan hända om man pressar sig självt för hårt från början. Det måste få ta tid annars slår det hårt tillbaka.

Kommentar från Ludmilla
30 september, 2008 kl 30 september 2008 (7:32)

Gunilla: 8 år är väldigt lång tid… Jag hoppas verkligen att det kommer att gå fortare… Jag har redan åldrats mycket på kort tid.

Kommentar från Tizzel
30 september, 2008 kl 30 september 2008 (7:43)

Kris är ingen sjukdom, men det är en normal reaktion efter ett barns (eller annan närståendes) död. För mig låter det helt logiskt att ens arbetsförmåga inte är densamma som innan dödsfallet, det borde det även göra för beslutsfattare! Det finns de som dessutom sitter i en väldigt snärjd ekonomisk situation redan innan. Skulle de inte få sin ”kris” godkänd för sjukskrivning/ersättning, kan det betyda att de står på ruinens brant. Att behöva oroa sig för sin ekonomiska överlevnad är inte precis något som underlättar för ”tillfrisknandet” (dvs tiden som behövs för att ta sig igenom krisens alla faser).

Kommentar från Ledsen mamma
30 september, 2008 kl 30 september 2008 (8:29)

Men gud! Jag blir livrädd! Som jag skrev till dig(fick du mitt mejl?) så miste jag min son för två veckor sen. Skulle man inte ens få vara sjukskriven två månader!? Efter att man mist sitt barn!? Hemskt..Hur ska man fungera är det tänkt…
Kram Minna

Kommentar från Matilda
30 september, 2008 kl 30 september 2008 (11:40)

Konstigt, alltså min mamma fick sjukskrivning i flera månader utan problem när jag var inlagd. Tycker att det borde vara en självklarhet att få vara sjukskriver om någon i ens omgivning har det svårt/försvinner, speciellt ens barn. Men det kanske funkar olika i olika län?

Stå på dig!

Matildas senaste blogginlägg..tvång och oförstående längtan till försvinnandet.

Kommentar från Anonym
1 oktober, 2008 kl 1 oktober 2008 (18:55)

Hm…svår fråga. Kanske det kan vara bra att inte folusera för mkt på sin egen sorg. Risken kan ju finnas att man sjunker in djupare och bara blir ett offer..Jag tycker du visar prov på att kunna vara ”effektiv” bara genom att orka skriva så frekvent och ingående. Kanske det kan vara bra att stänga av ”sorgflödet” som din terapeut en gång tog upp? Ibland kanske en allt för långvarig och djup sorg rent av är skadlig och riskerar att du blir deprimerad på ”riktigt”? Jag tror helt enkelt att vi människor inte orkar allt för mkt sorg…måste tillåta oss att få stänga av dess kanaler likaväl som vi tillåter oss att få sörja….Beträffande ditt val att arbeta som läkare har du stort ansvar själv…är det ex realistiskt att du tvingar dig själv till detta stora ansvar för andra? Finns det inte andra lösningar som att ex endast fokusera på ditt företag på halvtid…hur ser ex familjens ekonomi ut i sin helhet: Måste du arbeta för att klara försörjning? Det är intressant hur du reflekterar över din roll som läkare…men är det inte även en fråga om att se realistiskt på längre sikt, kommer du trots att du anser dig själv som olämplig tvinga dig själv att ev fatta fel beslut gällande vård av en annan människa? Detta beslut kanske även vilar på dig och inte bara försäkringskassan?

Kommentar från Ludmilla
1 oktober, 2008 kl 1 oktober 2008 (19:34)

Anonym: Tack för din kommentar. Jag håller med dig i ditt resonemang. Självklart gör jag hela tiden avväganden om hur mycket jag ska arbeta som läkare. Nu har jag ju förmånen att ha två jobb som jag kan välja mellan och mitt företagsjobb är mer flexibelt än läkarjobbet. Det är avvägningar som jag gjort för att hitta en bra balans.

Jag vill verkligen inte fastna i min sorg. Det är det sista jag vill. Däremot är det så att jag inte har tillräckligt mycket ork för att jobba heltid ännu, men hoppas att det blir så inom kort.

Kommentar från Ylva
1 oktober, 2008 kl 1 oktober 2008 (21:52)

Hej Ludmilla, längesen jag skrev kommentar hos dig nu. Gabriel har varit död i 4,5 månader och i måndags var det hans födelsedag, han skulle fyllt 17 år. (Bered dig på att födelsedag kan bli riktigt sorgligt/jobbigt!) Jag jobbar också 50% och alla dina ”symptom” stämmer in på mig också. På mitt läkarintyg står det som behandling: ”Psykologsamtal och regelbunden motion”. Så det gör jag när jag inte jobbar och för det behövs den här extra tiden. Har kommit överens med F-kassan om att vårt mål är att trappa upp till 75% efter nyår och sedan heltid efter ytterligare en tid. Det känns rimligt nu men hur det känns/funkar vid nyår har jag ingen aning om! Och inte Försäkringskassan heller! Tänker på er – kram, Ylva
PS. tycker inte om ordet ”änglamammor” , papporna då??

Ylvas senaste blogginlägg..Gabriel och Hanna i Beijing, april 2008

Kommentar från AlterEgo
3 oktober, 2008 kl 3 oktober 2008 (0:45)

Har inte läst boken eller hängt med i debatten du hänvisar till. Jag vet att Markus Birro skrivit enhel del kring sjukskrivning när barn dör. Det är så mycket som är sjukt i samhället, och bland de sjukaste är nog Försäkringskassans (regeringens) klappjakt på sjukskrivna. Hur var det nu deras slogan gick, vi frågar inte hur sjuk du är utan vad din arbetsförmåga är.
Hela tankesättet är ju helt snett. Människor är inte kollektivt stöpta i en kopieringsmaskin a la regeringens önsketänkande. Människor är olika. Men såväl människovärde som begreppet individ tycks ha fallit bort i de styrandes ordförråd.

Hur som helst när det gäller din sjukskrivning så ger jag dig tipset att hänvisa läkare mfl. till försäkringskassans egna publikationer. Själv har jag tillbringat senaste åren med tusensantals timmars att läsa hundratusentals sidor om allt möjligt märkligt de har för sig bakom kulliserna och just dessa råd (Vägledning) är på 424 sidor och det var sanneligen inte lätt att hitta eftersom det står (o)lämpligt under 2004:2 men i revidering 10 som är gjord i år.
http://www.fk.se/filer/publikationer/pdf/vgl0402.pdf

I övrigt när det gäller din sjukskrivning, så vore det väl fanken om den inte skulle gå igenom oavsett vilken diagnos det står, ska visst vara minst 3 ICD-10 numera 😉
Här gäller det ju inte BARA faktum att din dotter begått självmord, hon har dessutom gjort det när hon var inskriven under vård, utsläppt utan ert medgivande eller vetskap.

AlterEgos senaste blogginlägg..Kärlek utan framtid – Bloggstaffetten

Pingback från Ludmillas Blogg » Sorg är ingen sjukdom
1 maj, 2010 kl 1 maj 2010 (10:45)

[…] mig som varit, och är, i sorg är det fullständigt uppenbart hur fysisk sorgen är. (Jag har skrivit om det här…) Dessutom ger den upphov till en mängd symptom som kan passa in på många olika diagnoser om man […]

Skriv någonting