Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Släktträff

6 oktober 2008 (8:01) | acceptans, allmänt, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

För ett och ett halvt år sedan blev vår familj inbjuden till en släktträff i Tyskland. Min pappa kom ursprungligen från Tyskland så det är den sidan av släkten som finns där nere.

Linnéa såg fram emot träffen. Hon höll kontakt med ett par av sina sysslingar sedan förra träffen för 6 år sedan och såg fram emot att träffas igen.

Emelie och Stoffe var också med och det var härligt att göra en resa tillsammans igen.

Vi har rest väldigt mycket med barnen. Jag inser nu att de är otroligt beresta. Men, Emelie har inte varit med de senaste åren och pojkarna har ju varit ganska små till helt nyligen. Så den som minns våra resor mest är Linnéa…

Nu i helgen skulle vi iväg utan Linnéa. Vi gick fram till incheckningsdisken och berättade att vi ville sitta alla tillsammans. Det fixades och vi fick våra boarding cards. Kvinnan bakom disken blev förvirrad och sa att Emelie verkade heta Linnéa i deras system. Sedan upptäcktes det att det var ett boarding card för mycket. Linnéa hade fått ett eget…

Jag kände hur verkligheten slog emot mig som en hård vägg, igen. Linnéa är död. Och datasystemet har inte fixat det trots att vi avbokat hennes biljett. Hon har fått en plats på flyget precis som det skulle vara, men hon kommer inte att använda den. Kvinnan bakom disken förstod situationen och gjorde det hon kunde för att rätta till, och vi kunde åka iväg. Utan Linnéa.

Resan blev fin med kärt återseende av platser och personer. Linnéa var inte med och det var tydligt att det var så. Men det är ju det som är det jag måste leva med. Alla dessa situationer där Linnéa inte är med. Att förstå att hon aldrig mer kommer att vara med. Men det är svårt. Mycket svårt.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Katrin
6 oktober, 2008 kl 6 oktober 2008 (8:56)

Usch, det är ju såna misstag som inte får hända. Det river ju bara upp en massa.
Skönt att ni fick en bra helg trots den dåliga början.

Katrins senaste blogginlägg..Jag kunde ha varit död nu

Kommentar från Leena
6 oktober, 2008 kl 6 oktober 2008 (9:21)

Ludmilla, Det där med ”aldrigheten” får vi leva våra nya liv med…och det hugger till i hjärtat varje gång…Kram

Leenas senaste blogginlägg..Höstmörkret…

Kommentar från Ingrid
6 oktober, 2008 kl 6 oktober 2008 (9:34)

Usch så jobbigt.
Jag tror ändå att Linnéa var med er på resan, på sitt sätt.

Kul att Emelie var med. Nya minnen med grabbarna, som dem kan bära med sig.
Skönt att helgen blev bra trots en jobbig start.

Styrkekramar

Kommentar från kochana
6 oktober, 2008 kl 6 oktober 2008 (21:09)

Har läst din blogg i någon månad nu, sedan tonårsmorsa länkade dig. Jag tycker verkligen det du går igenom är hemskt. Beklagar verkligen det som har hänt. Förstår att det är tungt och svårt, men kan nog inte ens föreställa mig den känslan som du måste känna. Jag hoppas verkligen att du kommer att må bättre snart.

Jag har hela tiden trott att du är från Ryssland med tanke på ditt namn. Men du är alltså halvtysk/halvsvensk eller?

kochanas senaste blogginlägg..Sammanfattning.

Kommentar från Ylva
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (0:11)

Något mycket liknande hände oss i juni, när vi åkte till Italien som vi gör varje år. Men denna gång utan Gabriel (det var bara en månad efter hans död). Gabriel var inbokad och vi hade inte orkat med att ordna med avbokning. Jag var jätteledsen på vägen ner, så himla konstigt att åka utan honom, så påtagligt. När vi checkade in i Rom för hemresan (efter en efter omständigheterna bra resa) kom alla våra namn upp på datorn och incheckningspersonen tog våra 4 pass och sa: ”One person is missing, right?” Jag kunde bara nicka medan det i huvudet malde: ”du skulle bara veta hur fruktansvärt saknad han är”. Kan säga att tårarna rann hela hemresan också…
Kram Ylva

Kommentar från Gunilla
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (6:02)

Oftast kommer den där aldrigheten över en, när man minst anar det.
Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Tack till alla mina bloggläsare som följer mig på min färd…

Kommentar från Tonårsmorsa
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (10:36)

Aldrig mer. Det där definitiva. Det där som gör att man inte kan fortsätta hoppas. Det är det som gör så ont. Verkligheten är hård och banal och vi försöker bara flyta med och hålla oss vid liv…

Den där styrkan som finns längst där inne, men som inte alltid blir påtaglig eller går att nå…!

Kramar till dig Ludmilla och hela familjen. Skönt att Emelie kunde vara med!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Inte ett dugg politiskt korrekt…

Kommentar från Ludmilla
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (18:07)

Kochana: Jag är halvtysk och halvsvensk. Född i Sverige, bodde i Tyskland mina första år och flyttade sedan till Sverige.
Ylva: Det verkar som en liknande upplevelse.
Tonårsmorsa: Ja, aldrigheten… Acceptans…

Kommentar från Tove
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (19:06)

Hej Ludmilla!
Jag vill börja med att beklaga den ofantliga sorgen. Jag har själv tråkiga erfarenheter när det gäller psykvården i Uppsala. Och jag vet att vi är många som upplevt det brisfälliga bemötandet man kan få där.

Nu är jag journaliststudent och jobbar för tillfället på ett reportage om socialstyrelsens verksamhetstillsyn på psykiatridivisionen i Uppsala och de åtgärder som gjorts alternativt inte gjorts.

Om du har ork, lust, möjlighet och tid maila mig gärna för en kommentar. Eller om du har något speciellt du tycker jag borde ta med.

Vänliga hälsningar

Tove Lundin

Kommentar från Ludmilla
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (19:37)

Hej Tove,
Jag vill gärna maila dig men hittar ingen mailadress till dig!

Kommentar från Lisa I
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (21:38)

Alla de där oväntade situationerna som påminner måste vara hemska. Jag märker dem av andra skäl, och sorger kan plötsligt bubbla upp som om man pillar bort en sårskorpa från ett oläkt sår. Och vissa sår läker nog aldrig helt även om de slutar göra lika ont hela tiden.
Vad starkt av dig och andra att dela med er och hjälpa andra att förstå.
Kram!

Lisa Is senaste blogginlägg..Dagbok: 17 januari 1997

Skriv någonting