Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Är du rädd för döden?

12 oktober 2008 (20:48) | allmänt, död, sorg&saknad | av: Ludmilla

Är du rädd för att dö?
Är du rädd för att någon närstående ska dö?

Vad är värst..?
Om den närstående tar sitt liv?
Om den närstående dör i en olycka?
Om den närstående dör i en sjukdom?

Vet du hur du ska förhålla dig till någon som håller på att dö?
Vet du hur du ska förhålla dig till någon vars anhörig har dött?

Är döden något naturligt för dig eller är det något som du inte tänker tänka på till dess att den står och knackar på din rygg?

Min pappa dog 46 år gammal 1991. Det är alltså snart 17 år sedan.
Min mormor, morfar och farfar har dött medan jag växt upp.
Min dotter dog för 4 mån sedan.

När jag var nyexaminerad läkare kom jag i kontakt med döendet gång på gång eftersom jag arbetade på onkologen. Samtal med döende personer, att se människor dö, att ta hand om anhöriga till döende patienter.

Jag har sett min mormor dö. Jag har sett min morfar död. Jag har sett min pappa död. Jag har sett min dotter död.

Just nu finns det vänner som har anhöriga som håller på att dö. Andra vänner som har fått en dödlig sjukdom.

Men blir man någonsin van? Kan man förbereda sig för det som är det mest naturliga i livet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om

Kommentarer till inlägget

Kommentar från AlterEgo
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (21:09)

Ja jag är rädd för döden, ändå har jag fastnat i någon slags kall stiltje och känner ingenting, mer än att jag är jävligt förbannad. Förbannad på sk bra socialtjänst och sjukvård vi ska ha här i landet.
Den i ilskan driver mig nu framåt och jag ska nog släppa fram en hel del fakta om hur det egentligen ligger till. … Har ju liksom inget att förlora längre.

AlterEgos senaste blogginlägg..AlterEgo Resonerar inför slutet

Kommentar från Titti
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (21:20)

Nej,jag är inte rädd för att dö, däremot är jag väldigt rädd för att någon som står mig nära skall dö. Lever ihop men en manodepressiv man som periodvis är väldigt självmords benägen. Åker hem från jobbet med rädslan att han skall hänga någonstans i huset. Har försökt att prata om denna rädsla med honom. Har upprepade ggr bett honom att den dagen han genomför det så skall det inte behöva vara jag som hittar honom. Vi får hoppas att han lyssnat på min vädjan. Just nu så är han inne i en bra period, får hoppas att han stannar där ett tag.
Psykvården ger jag inget för, duktiga på att skriva ut recept och skicka iväg patienten igen.
/T

Kommentar från Ludmilla
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (21:23)

Alter Ego: Jag känner så mycket med dig. Du har rätt att vara förbannad och jag tror att det är en konstruktiv väg… Skriv!!!
Titti: Vilken skräck du lever med. Vad bra att ni kan prata öppet om detta. Jag hoppas verkligen att din man får hjälp att inte hamna i självmordstankar.

Kommentar från Åsa
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (21:54)

Jag är inte rädd för att dö. Jag är orolig för att anhöriga och vänner ska dö.
Självmord tror jag är värst för de anhöriga, just för skuldkänslorna som kommer med det. Tror t ex sjukdomar, naturkatastrofer är lättare just för att det inte gått att förhindra. Att förlora sitt barn är så stort drabbas så jag kan inte tänka mig att sättet barnet avlider på kan ha någon betydelse, sorgen och overkligheten måste vara enorm vad som än hänt.

Jag har rätt svårt att veta att jag gör rätt både när någon ska dö och inför anhöriga efter ett dödsfall. Rädslan att göra fel är stor. Jag har erbjudit praktisk hjälp med olika saker, olika människor är också olika på vad de vill ha ut. En del vill prata om döden, andra vill hellre ha aktiviteter.

Åsas senaste blogginlägg..Småmysigt tv-program….

Kommentar från Jerry
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (21:55)

Ja, jag vill inte dö ännu, även om jag i perioder har en dödslängtan. Mina barn bär mig och utan dem så vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade varit idag.
Jag försöker (för min egen skull) att se döden som fortsättningen på någonting nytt… …kanske är det ett skydd just för att jag är så rädd att tappa mina relationer jag har idag.

Att läsa din sida gör ont. Kan nog aldrig förstå i djupet och försöker jag relatera till mina egna döttrar så blir jag livrädd och avbryter direkt.

Jerrys senaste blogginlägg..Ordlös, bilderna får tala

Kommentar från Gunilla
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (22:31)

Man blir ju mer van vid döden när man har mist ett barn. På det sätter får man ju lära sig att hela livet bära saknaden efter sitt barn. Hur barnet dör har nog mindre betydelse för just den familjen det drabbar är det en katastrof. Barn ska inte dö före sina föräldrar! Jag är inte längre rädd för att dö. Däremot är jag jätterädd att mista fler barn.

Gunillas senaste blogginlägg..Söndagen går mot sitt slut

Kommentar från S a r a
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (23:03)

Går aldrig vänja sig vid döden!

S a r as senaste blogginlägg..Vilken gillar du mest?

Kommentar från Tonårsmorsa
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (23:47)

Ja, att svara på vilket det värsta sättet att dö på är nog att välja mellan pest och kolera. Men jag tror det är lättare att dö snabbt själv, utan frågor eller svar. Typ i en olycka. Men för anhöriga tror jag det är lite lättare med sjukdom, om det inte drar ut i flera, flera år. På något sätt får man chansen att förbereda sig på vad som komma skall.

Det värsta som anhörig måste dock vara när ens barn dör och framför allt genom självmord (förlåt, Ludmilla), i alla fall tror jag det skulle vara så för mig, för jag skulle aldrig sluta fråga mig ”varför?” även om jag visste att jag inte skulle få något svar…!

Jag är rädd när mina nära står inför döden, för jag vill inte förlora dem, men jag är inte rädd för döden i sig.

Kram till dig och Alter Ego. (som jag inte klarat acceptera faktum för ännu…)

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Att bekräfta ett barn

Kommentar från Erika
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (23:52)

Ja, nog är jag rädd för döden… Den är så overklig och ändå så verklig, så svårgreppbar. Jag är rädd för att förlora mina föräldrar och livrädd för att förlora mina barn. Har ju fått lära mig via dig att inget går att ta för givet…
Är kanske inte rädd för att konfronteras med anhöriga, men definitivt väldigt osäker och otrygg. Tycker att det är hur svårt som helst, svårt att veta när man inte varit där själv.
Mitt närmaste var att förlora min svärmor och henne fickjag på något sätt inte sörja som jag borde gjort…. På vissa sätt har jag nog inte ens sörjt klart. Blir man klar någon gång tro? Sörjer mycket att barnen inte har kvar sin fantastiska farmor!
Kram

Pingback från Tonårsmorsa » När telefonen ringer…
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (1:17)

[…] är arg, förbannad, precis som Alter Ego själv är, när hon kommenterar Ludmilla´s blogg, som handlar om just döden. Alter Ego har under en lång tid sökt hjälp, utan att ha blivit […]

Kommentar från sofia
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (11:40)

Jag är nu rädd för döden, förut var jag inte det. Jag var inne i en svacka där ingenting betydde något längre. Inte min hälsa, min familj, mina vänner, min pojkvän, mitt liv. Jag orkade inte med något längre. Jag tyckte att det skulle vara skönt att dö, komma ifrån denna värld, som jag då tyckte bara hade onda saker med sig. Som tur är fick jag hjälp i tid, mår mycket bättre idag. Blir så himla ledsen när jag läser min blogg, jag tänker på att det lika gärna hade kunnat vara min mamma som skrev det där.
Det är många som tycker att självmord är något egoistiskt, visst det tycker jag med ibland. Men jag, som många andra, vet att det ibland kan kännas och vara den enda utvägen. Det kan vara det som gör slut på ens lidande. Att förvirringen, skuld känslorna, oron och skammen försvinner.
Jag uppskattar verkligen din blogg. Den får mig att känna mig stark, och jag kan tänka mig att den hjälper många andra som varit med om samma förlust som du. Svenska folket måste bli mer medvetna om det här, att vara sjuk har ingenting med att vara svag, egoistisk eller något sådant att göra. Det är en sjukdom, som funnits i alla tider. Det är svårt att bli av med denna sjukdom, vissa blir det aldrig, andra för ett tag, och vissa som har tur blir av med den för resten av livet.

sofias senaste blogginlägg..pussiluuuuussssss

Kommentar från felicias mamma
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (14:59)

Jag är inte rädd för döden ,men jag är rädd för hur jag kommer att möta den.

Just nu har jag fått en överdos av hur unga och barn behandlas .

Många är vandrande apotek! vuxna med för den delen,.

Hur ska alla de här barnen som går på antideprisiva medel samt lugnande kunna försörja sig? hur påverkar det deras barn i framtiden alla de här medecinerna!

Folk proppas i det mesta för att klara av att leva ,Hantera ångest?! Det är en naturlig sak att bli orolig när man ser hur utveklingen går i sverige ,Nu sist de gamla.

För tillfället letar jag själv efter en anledning som skulle kunna göra mig lugn och hittar ingen!

Jag är inte troende.Jag är realist .

Just nu när så många får gå från sina jobb tänker jag på dessa övergödda politiker som tvingar folk att flytta från vänner och familj ,mormor farmor.

Vad händer med dessa barn som får byta skolor,mobbing utanförskap,rötter?

vad händer med barnen när föräldrar är oroliga och inte mår bra? Mer piller?

Piller är det lösningen att hålla folk i ordning?

Att hålla gamla lugna och mindre kostsamma? Man borde tvinga politiker att äta skolbarnens mat i skolan varje dag! När till och med kattmat är nyttigare.

En ung pojke sa så här ….

han var så dum för att han hade drömmar, Han var besviken .Någon frågade om han hade önskat sig ett slott eller något .Nej bara vardagliga småsaker men det blev alldrig som han tänkt sig.Nu viste han bättre han drömde inte längre! Många ungdommar mailar mig och jag tittar på deras bloggar och blir så ledsen.Vill hjälpa, Vill ändra men kan bara se. Fotton på medecinförpakningar och ångest.

Att bespara på liv och hälsa är inte ok. För många barn dör i dag och det är inte OK. Världen är riktigt sjuk i dag och vi kan inte påverka makthavare

lev med detta eller dö? och det är detta som händer

Kommentar från Ingrid
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (17:41)

Nej och/eller ja, vet inte riktigt vad som är värst och jag tror inte att man någonsin kan vänja sig. Men man kan förbereda sig för det som händer under ett sorgearbete genom att läsa, men man kan aldrig förstå känslan förrän man varit där. Jag tror heller inte att känslan är lika vid alla dödsfall. Allt handlar om vilken relation man hade
med den döde.

Tidigare har jag valt bort att se/möta den döde. När min pappa dog för 11 år sedan tvekade jag länge, men tillslut så valde jag att inte se honom död. Han dog 6 mån efter en levertransplantation.
Det är ett beslut jag ångrar än idag. En sista klapp/kram/puss…
Åh vad jag hade behövt det. Jag kommer inte att tveka nästa gång jag funderar på mitt val. Det handlar också om relationen till den döde.

Så här tänker och känner jag ang döden:
Är inte rädd för döden som den avslutande delen av vårt jordeliv. Jag tror att det kommer något efteråt, att våra själar lever vidare runtomkring oss eller på en annan plats/dimension.

Däremot så tycker jag att det är jobbigt när nära och anhöriga dör både vad gäller vid en plötslig död eller vid långvarig sjukdom. Smärtan som kan finnas med för den sjuke både fysiskt och själsligt, men också den själsliga smärtan för alla och envar runtomkring, som bär på den fysiska saknaden (aldrigheten i alltidheten).
Sorgearbeten är jobbiga och ofta har omgivningen så svårt med känslor av negativ art.

Proffs inom vården har ju ofta ett proffessionellt förhållningssätt till ett dödsfall, men vi runtomkring hur gör vi? Finns det någon mall för det egentligen? Är vi inte olika här också? Handlar det inte om relationer? Hur nära vi står den döde och den sörjande?

Vår generation och alla efterföljande har blivit bättre på att visa sorg och uttrycka den på ett bra sätt.

Har varit på nära anhörigas begravningar där jag blivit ombedd att titta på kyrkans vägg- och takmålningar och takkronor och jag vet inte vad. Allt för att inte gråta. Men är vi inte där för att få släppa på ventilen till sorgen? Det är ofta skönt att sörja tillsammans under en minnescermoni.

Kommentar från Rose-Marie
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (18:14)

Jag är inte rädd för att själv dö, men håller på att gå sönder vid tanken att något skulle hända våra barn. Har följt din blogg nu ett tag och är så ledsen över er förlust, som liksom blev lite min förlust oxå när jag varit en av dina instuktörselever. För under kursen berättade du ju mycket om dina barn och hur viktiga de är. Mitt hjärta har en liten ”klump” som är din plats med allt vad det innebär. Att vara rädd om varje dag för man vet aldrig hur morgondagen ser ut, aldrig sluta att bry sig, fasan för att nått skulle kunna hända…… det går att fortsätta hur länge som helst, men jag ville att du skulle få veta att jag tänker på dig och skickar styrkekramar. KRAM från Rose-Marie

Kommentar från Fulica Atra
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (19:00)

Det gör inget om jag dör, men jag är inte längre suicidal.
En bra broschyr för att möta människor i psykisk nöd är ”Psykisk livräddning” finns bl.a på suicidprev.com

Kommentar från Titti
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (21:24)

Hej
De första åren var jobbiga, idag har jag vant mig vid situationen. Och dessutom blivit såpass stark att jag kan förklara att det hjälper inte situationen ifall jag oxså mår dåligt.
/titti

Kommentar från Lisa Olveby
13 oktober, 2008 kl 13 oktober 2008 (23:07)

Jag har varit livrädd för döden, ända sedan jag var liten har jag varit rädd att dö, att jag inte ska finnas mer och ingen kommer sakna mig för allas liv fortsätter ju efter ett tag. Idag är jag inte rädd för döden gentemot mig själv, kan faktiskt se fram emot den dagen det är dags för då kommer jag till Jessica. Däremot är jag livrädd att döden ska knacka på dörren igen och hämta någon annan som står mig nära. Har mist så många i min närhet att det får räcka nu. Kram

Kommentar från Nikki
3 mars, 2010 kl 3 mars 2010 (23:28)

Hej! Jag vet inte angående mig själv men angående mina föräldrar. Jag känner ångest att när jag var 20 till 25 spenderat tiden med människor som inte betydde någonting för mig. Att jag flyttat till studentrum. Okay, det var en kort tid, men mina föräldrar var alltid där för mig. Nu är jag 29 och jag börjar tänka annorlunda. Jag har de sista åren träffat mina föräldrar ofta. Bor med de. Jag vill spendera varenda sekund. Jag ser att de åldras och då blir jag rädd…Ja jag har stark ångest…När jag var yngre, tänkte jag: De är typ bara 40, det finns tid,,,men nu känns det typ…oj…den ena är 55 och den andra är 63. Nu får jag panik och vill hinna göra alla grejer. Jag känner att jag var mer självisk och gick och festade och surfade på internet och tänkte ej på de…tänkte: Detta kommer att vara för evigt…men nu förstår jag att det kommer det inte..Jag är mer rädd nu.
Alltså, jag vet, de kan kanske leva till 90, 100 men det är inte det, utan att utnyttja deras unga tid med dig. Spendera tid, göra saker. Man kan inte komma typ när de är 90 och säga: Ja, jag har inte spenderat mycket tid med de..nu måste jag resa och så…Jag kände att jag missade några år med de…men aldrig mer.
Alltså känns att jag spenderat tiden med fel människor…Okay om jag spenderat min tid på de rätta människor…men jag letade efter en partner och hittade bara misshandlare, borde istället varit med mina föräldrar. Jag är inte gift och har inte egna barn och tänker:Jag kanske borde ge de barnbarn, jag är ju 29…mamma har barnbarn eftersom hon har barn fr tidigare äktenskap men min pappa har inte eftersom han har bara mig…
Men jag har inte hittat den rätte…Vilken jobbig situation jag befinner mig i, jag tänkte inte så mycket på deras åldrande..
Så därför känner jag ångest…eftersom de levde ju för mig alltid..alltid i varje situation…Nu börjar jag gråta…Jag var så omogen…

Kommentar från Ludmilla
4 mars, 2010 kl 4 mars 2010 (11:43)

Nikki: Den insikt du har fått nu är mycket moget. Det är få i din ålder som har kommit så långt. Var stolt över det istället för att ångra det som du tycker att du borde ha gjort tidigare.
.-= Ludmilla´s last blog ..Att tappa nuet… =-.

Skriv någonting