Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ska jag skämmas för att mitt barn har tagit sitt liv?

16 oktober 2008 (8:27) | barn, Linnéa, psykos, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Vad är det som är skamligt med att någon tar sitt liv? Uppenbarligen är det fortfarande tabu med självmord. Det är naturligt att man ställer sig frågan varför. Vad var det för mörka hemligheter som den här familjen hade?

Svaret är: Inga.
Precis som i de allra flesta fall av självmord.

Leenas dotter Aino.
Lisas dotter Jessica.
Pernillas son Christian.
Lottas dotter Madde.
Harriets son Johan.
Berits son Philip.
Lisas son Niklas.
Sofies son Sebastian.
Lillans son Charlie.

Och många, många fler…

Vi är helt vanliga familjer.

För det är inte det det handlar om.

Vi som har förlorat anhöriga i självmord är vanliga föräldrar. Vi har älskat vårt barn oändligt mycket precis som andra föräldrar. Vi har gjort allt som stått i vår makt för att barnet ska bli lyckligt, som andra föräldrar. Vi har dessutom i många fall inte sett processen fram till det som lett till självmordet utan det kommer som en total överraskning.

Det som leder till självmord en mycket komplex process som inte förklaras av en enda sak. I vårt fall är det lätt att se vad det var, efteråt. Men, just när vi var inne i det förstod ingen. Vi hade 2 mån innan Linnéa lades in, och 2 mån under tiden på BUP. Men ingen såg vad det egentligen handlade om.

När olika saker har kommit fram om min dotter som förklarar varför hon kände sig tvungen att ta sitt liv, har jag fått frågan om jag skäms för det hon har gjort.

Nej, jag skäms inte!

  • För det första så är hon min dotter och jag älskar henne – oavsett vad hon gjort eller sagt. Detta var dessutom något väldigt uttalat hemma – att kärleken inte är kopplad till handlingar utan till person.
  • För det andra är det inte jag som gjort de olika handlingarna. Jag och Linnéa var olika personer. Hon hade en stark och egen vilja.
  • För det tredje så var hon sjuk. Hon kunde inte själv rå för en hel del av sina handlingar.

Linnéa lämnade avtryck hos alla. Linnéa fick alla att känna att just de hade en särskild relation. Linnéa var väldigt duktig på att anpassa sig till den hon pratade med just då. Hon var extremt inkännande och intelligent. Hon var en social begåvning.

Var hon falsk då? Jag tror att hon kände sig falsk, och att det var en del av den kamp som pågick inom henne. Men, nej – jag tror att hon i de flesta fall menade det hon sa och gjorde i den stunden. Jag tror inte att vi behöver börja ifrågasätta den relation vi upplevde att vi hade med henne.

Jag älskar Linnéa oändligt mycket och kommer alltid att göra det. Jag är stolt över min dotter. Jag är stolt över de åren jag fick med henne. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att hon skulle växa upp till en lycklig person.

Jag är stolt över att vara Linnéas mamma.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från ~Maria~
16 oktober, 2008 kl 16 oktober 2008 (9:16)

Du ska verkligen vara stolt över att vara Linnéas mamma. Av det man ”lärt känna” Linnéa så verkade hon vara en underbar dotter 🙂

Linda och jag va på promenad igår. Hon började prata om sina antidepressiva tabletter hon äter nu. Hon har börjat känna sig gladare och hon hoppas att hon kommer må som innan hon blev sjuk. Men hon fick en liten skräck i ögonen och sa ”men mamma, tänk när jag mår som innan jag blev sjuk, tänk om jag då inte kommer tycka om Erik (pojkvännen) längre.

Det snurrar så mycket tankar i dessa ungdomars hjärnor.

Kram

~Maria~s senaste blogginlägg..Jag behöver massage / ~Maria~

Kommentar från Ingrid
16 oktober, 2008 kl 16 oktober 2008 (11:09)

Skämmas?
hmm, funderar en stund. Kan det inte komma ifrån en gammal syn på självmord? Att den som tog sitt liv var ”sinnessvag” och det var ju psykisk sjukdom förr. Förr trodde gemene man att psykisk sjukdom var ärflig och sånt var ju inte bra, det skulle man skämmas för.

Idag vet vi så mycket mer. Idag behöver vi inte skämmas.

Klart du inte ska skämmas!
Klart man älskar sina barn vad som än händer!

Styrkekramar

Kommentar från Maddo
16 oktober, 2008 kl 16 oktober 2008 (11:12)

Klart du inte ska skämmas!

Kommentar från Marlene
16 oktober, 2008 kl 16 oktober 2008 (12:20)

Har du läst Deborah Spungens bok om Nancy Spungen? Den heter ”Inte som andra döttrar”.
Den sjuke bär mycket skam. Det verkar vara sjukdomen som är den stora skammen här. Ingen vill ta på sig det sjuka. Det sjuka förpassas bort på sig själv och läggs på den sjukes axlar.

Själv har jag fått lära mig att det finns något sådant som att barn kan bära sina föräldrars symtom, om de inte själva tar tag i dem. Till slut orkar inte barnet mer och blir sjuk. Sedan är det barnet som ska skämmas, medans föräldrarna är de ”friska” medans de i själva verket kan vara tvärtom.
Det sägs att var sjätte generation bryter ihop i ett sådant här symtombärande. Och att när denne gör det bryter den själv det destruktiva mönstret.

Det pratas mycket om skam när det handlar om psykisk ohälsa- skam för föräldrar och skam för barnet. Det är en skam att reagera då är man sjuk, medans den som drabbas kanske försöker att göra allt den kan för att försöka att förstå varför man mår dåligt, att det inte är någonting som man har fötts med, som vore man ondskan själv.

När den som drabbas sitter i terapistolen kan denna lika gärna låta precis som sin mamma, det kan ta tid att hitta igen sin egen röst, hitta den som är verkligen jag i allt. Och då kan det kännas oerhört befriande att höra att det är sunt att reagera på en sjuk miljö eller en sjuk uppväxt. Vad ska vi tro på om vi kan inte kan se orsak och verkan? För att finna bot måste man använda sig av förståelse och kärlek. Se anledningarna.

Det sägs att i disfunktionella familjer kan man inte prata om problemen, och där i ligger den stora skulden och skammen.

Marlenes senaste blogginlägg..Ibland lyckas vården

Kommentar från Joanna
16 oktober, 2008 kl 16 oktober 2008 (12:34)

Hittade din blogg igår av en slump, jag läste hela bloggen och jag var helt tagen efter, jag grät faktiskt när jag läste, för några år sen hade jag det väldigt jobbigt, självmordstankar, panikångest, rättegångar, spring till åklagare, in på psykakuten, spring till psykologen med mera, På toppen av moset så var min syster sjuk i anorexi/bulimi och den enda hon ville prata med var mig. Hur kunde jag neka det även fast jag hade det så jobbigt själv? När hon började bli frisk och mina egna bekymmer hade börjat lägga sig lite så ringer hon mig en natt och bara skriker i telefon, jag hör inte vad hon säger, det enda jag hör är att hon gråter, till slut lägger hon på. Efter en halvtimme får jag ett meddelande av henne där det stod ”hejdå!”, jag förstod på en gång vad hon hade i görningen. Jag blev så arg att jag vägrade åka till henne, min sambo fick slita upp mig ur och sätta mig i bilen.
Vi hittade henne liggandes på hallgolvet, hon var medvetslös, ambulansen kom och jag var så arg att jag kunde inte ens åka med henne. På sjukhuset tog jag alla hennes saker och åkte hem. Som tur var överlevde hon, hon hade svalt 60 sömntabletter med en flaska gin, läkaren sa att sömntabletterna var inte så starka att hon hade kunnat dö av det, hön höll på att dö för att tungan hade svullnat och höll på att blockera hennes luftvägar.

Det jag vill komma till i denna förvirrade kommentar är att dagen efter så skrev läkaren ut henne, hon sa till dem att hon var trött och ville sova därför hade hon tagit alla tabletter!!!!
De blev väl bara glada att bli av med henne, men hallå min syster försökte ta livet av sig och dem skriver ut henne knappt ett dygn senare när hon vaknat upp.
Helt sanslöst, hade dem tänkt att jag skulle sitta vakt hos henne eller ännu värre jag var ju så arg på henne för att hon utsatte mig för detta, när inte ens våra föräldrar är i Sverige så att jag har något stöd från dem (de var i Kina och firade sin bröllopsdag och jag ville inte ringa och berätta detta för dem och förstöra deras resa), jag var som sagt så arg att jag hade kunnat strypa henne själv.

Skamligt hur vården behandlar självmordsbenägna människor, en person som vill ta livet av sig gör det tyvärr förr eller senare, en psykolog kanske lyckas skjuta fram det ett tag men så småningom händer det!!

Jag känner verkligen med dig och det du har varit med om är inget man kan önska sin närmsta fiende!!

Varma hälsningar Joanna

Kommentar från Tobias Struck
9 december, 2008 kl 9 december 2008 (13:51)

Hej Ludmilla. Att uppmana till individualism istället för att uppfostra barnen att dra sitt strå till stacken. Att fokusera prestationer istället för energin i relationen. Att byta ut Gud mot Penningen som religion. Att ställa krav på känslor: ”Så här MÅSTE du känna nu”. Att lämna för mycket social och fysisk frihet, för litet konfrontation och passion. Sådant dödar barns hopp och livslust. Därefter dödar de sina kroppar. Jag förstår att du älskar ditt barn. Jag tror dig om att du har gjort ditt bästa. Men ingen är utan synd. Inte jag – inte du. När synden har blivit ideal, såsom den har blivit i vår globalkapitalistiska sionistkultur, då står vi alla i farozonen att förlora våra barn till mörkret. Jag hoppas att du kan läka och hittar Gud.

Tobias Strucks senaste blogginlägg..Joseph Smith och Frimurarna

Skriv någonting