Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Min älskade dotter

5 november 2008 (17:50) | barn, död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa maj 2006

Linnéa maj 2006

När man ser den här bilden är det så svårt att förstå.
Svårt att förstå att hon är död.
Svårt att förstå att hon ville dö.

Hur kan livet vara så grymt?

Älskade Linnéa.

Min söta, vackra, fina, underbara dotter… vad jag saknar dig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tonårsmorsa
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (18:32)

Så levande och vacker. Det är svårt att förstå även för oss som lever utanför familjen och de närmaste. Det är grymt och orättvist!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Efter Begravningen

Kommentar från linn
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (19:09)

Jag har läst din blogg och känner verkligen med dig. Jag har levt med en suicidproblematik under en lång period och genomlevt flera suicidförsök. Det första i tonåren. Inte någon gång skulle jag säga att jag valde döden. I det suicidala tillståndet försvinner förnuftet (förnuftet som hjälper oss att hantera vår vilja). Jag tror att det snarare är en brist på förnuft just i den förvirrade stunden och med all smärta som leder till att någon ”väljer” döden, när världen och det inre kaos inte längre går att hantera. Det är svårt att förstå varför det händer. Det är svårt att leva vidare även för mig med frågan VARFÖR?

Kommentar från Camilla
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (20:00)

Ja jösses Ludmilla…jag är så ledsen för din skull..kram på dig

Kommentar från Linda
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (20:21)

Ja Herregud…. så tungt att vara utan sitt barn. Jag vet ju att sorgen kan man inte gå runt, sorgen måste man gå igenom och vägen är lång och tung att gå men alla mörka nätter har en gryning även om den känns så oändligt långt bort.
Jag skickar styrkekramar till dej och vet att tiden är det enda som helar ett sorgset hjärta och en gråtande själ.
från änlamamma till Anna
http://www.vildangel.dk

Kommentar från Linda
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (20:38)

Denna fina berättelse har jag på min sida
och vill gärna ge den till dej Ludmilla som en liten tröst.
Du har kanske läst den förut..

EN GAMMAL SJÄL

Det var en gång en gammal, gammal själ som hade levt många,
många människoliv på jorden
och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också.
Ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av
den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam
där den satt i tomrummet mellan det senaste männsikolivet
och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade
redan gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere
på jorden, hur de uppfyllde varsin männsika med iver,
förundran och tankar av alla de slag.

-Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar.
Jag vill dit och ge dem den. -Men din tid till sammansmältningen är så kort,
varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid,
ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
-Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå.
Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
-Så låt det bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.

Då fick ett människopar på Jorden ett barn som
de så länge önskat. Det var den raraste
unge som strödde glädje över den från den dag hon föddes,
den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar
träffas och med förtjusning känner igen varandra från evigheten.

-Men har du inte väldigt kort tid kvar?
viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
-Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal,
väckte viskningarna en anande oro hos henne,
en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden,
inte varandra, inte oss själva ens.
Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss,
slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar.
Och pappan var hos dem och gladdes, han också.Ja, den gamla, gamla själen
fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort,
och stunden kom då sammansmältningen skulle ske.
Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål
infinna sign till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg var oerhörd,
just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje
och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid
i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora
glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen,
den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda
och så småningom vända till något gott

// Änglamamma till Anna//

Kommentar från m00ns
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (21:03)

Varje liv är det vackraste som finns!

Ingen kan göra allt men alla kan göra lite
och tillsmmans kan de bli lite bättre.

http://m00nster.blogspot.com/2008/11/barn-av-vr-tid-liv.html

mvh

m00ns

m00nss senaste blogginlägg..Barn av vår tid – Liv

Kommentar från tizzelotazzel
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (21:44)

Jag kan inte heller förstå! Vacker som en dag och ögon som man kan drunkna i. Så sorgligt att hon inte ville vara kvar! Som ni måste sakna henne! Som hon måste fattas er!!!!

tizzelotazzels senaste blogginlägg..Bete dig…

Kommentar från Helena
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (21:44)

Jag vill mest smyga in och ge dig en stor och varm kram! Jag tror att du behöver en!
Styrkekramar //Helena

Helenas senaste blogginlägg..Avslut

Kommentar från Erika
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (21:48)

Vilken underbar bild på Linnéa! Lika vacker som alltid!

Stor värmande kram Erika

Kommentar från Leena
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (21:53)

Ludmilla, Så vacker var hon, din älskade Linnea…Vad kunde det vara som gjorde så ont i hennes liv att hon inte ville vara kvar? Skickar dig en kram…

Leenas senaste blogginlägg..Saknad…

Kommentar från Ingrid
6 november, 2008 kl 6 november 2008 (0:49)

Vacker som en dag med djup klokskap i de vackra mörka ögonen.

Styrkekramar

Kommentar från Maria
6 november, 2008 kl 6 november 2008 (5:01)

Vilken otroligt vacker tjej hon var. Din Linnea. Vilken fantastisk mor du är Ludmilla. Jag beundrar din styrka så mycket. Har lusläst din blogg. Kan inte sluta läsa. Det är så generöst av dig att dela med dig av dina tankar. Det är svårt att förstå känslan som du känner när man inte har upplevt det själv. Men jag har mått dåligt själv och känner igen mig själv i hur du beskriver Linnea.

Linnea finns med er i familjen hela tiden. Som den vackra ängeln hon är.

Kommentar från Gunilla
6 november, 2008 kl 6 november 2008 (9:42)

En sådan skönhet! Jag tänker ofta när jag ser på foton att ögonen ofta tittar rakt på en och nästan vill säga något…. Kan inte du också känna det så?
Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Ord för ord

Kommentar från Matilda
6 november, 2008 kl 6 november 2008 (15:05)

Din dotter är så vacker!

Matildas senaste blogginlägg..nämen är doktorn orolig?

Kommentar från Syster Eva
6 november, 2008 kl 6 november 2008 (16:41)

Jag finner inga ord,men vill du skall veta att mina tankar går till dig! Det är oerhört gripande att läsa om din sorg!

Må så gott!

Kommentar från Lisa Olveby
6 november, 2008 kl 6 november 2008 (23:43)

Så fin hon är Linnea, när man ser bilden är det så svårt att fatta att hon gjort det hon gjorde. Tänker på dig mycket. Kram

Kommentar från Tina
6 november, 2008 kl 6 november 2008 (23:52)

Usch, jag sitter här och gråter…hon är ju så oerhört vacker din älskade
Linnea..:( Ska tända ett ljus här hemma för er..

Jag klippte just idag ut ett Ord på vägen, som jag tyckte var såå bra:
”Den som älskar mycket får sörja mycket”.
Min yngsta dotter försökte ta sitt liv 2 ggr förra hösten, hon mår bra nu, men jag har alltid ”koll” på henne..”ler hon så konstigt igen?…varför får jag inte ge henne en kram…hon ser trött ut..Guud, varför svarar hon inte…hon hatar mej…nej, idag visade hon att hon älskar mej…har hon skärsår på handleden, är det därför hon har långärmat…du tar väl din medicin?…tänk om jag hastigt skulle dö, det är ju bara jag som ser om hon går in i en psykos…” Bläää, åhh vad man håller på!!!!

Tårarna rinner än…lider med dej så Ludmilla. Men du hade/har den vackraste av döttrar:), och hon var bara din!
Många , många kramar!!!

Kommentar från monica
9 november, 2008 kl 9 november 2008 (22:43)

Kom in på denna sidan av en slump. Det känns som att sitta och leta information och sitta vid datan är min livlina.
Otroligt bra skrvet och allt stämmer på mig och vår familj.’
Vi förlorade vår älskade dotter Sara 18 novembr 2007, 21 år ganmal. Helt ofattbart. Sorgen saknaden och tomheten är oerhörd och man förstår egentligen inte hur man överlever. Sara var den omtänksamma, glada, energiska, positiva tjejen med många många vänner och en familj som älskade henne. Precis som du skriver, det är ju ofta det händer denna typ av personer. Det är precis som de ger så mycket så att de glömmer sig själva. Det sa vi ibland, Sara det är bra att du bryr dig så mycket om andra men du får inte glömma dig själv.
Hon läste till sjuksköterska och hade flyttat till Lund. Hade bott där i 1 !/2 år. Sista året började hon fundera på om det var rätt utbildning. Några ggr kom hon hem till Borås och hon ville prata om det. Det slutade dessa gånger att hon ville åka tillbaka och fortätta. Detta plus att hon var ledsen ett antal ggr var ngt som vi inte kände igen på henne men hon fortsatte på som vanligt. Vi sa dessa ggr Sara kom hem om du vill, din säng finns alltid här.
Sista veckan hörde hon inte av sig lika mycket, vi som alltid hade så bra kontakt,man funderar ofta på om det var ngt som hände då. Men vi prata i alla fall några ggr den veckan och på fredagen ringde hon som vanligt. På söndagen tar hon sitt liv genom att hoppa framför ett tåg, helt ofattbart och frågegetecknen och pusselbitarna får vi aldrig tag i, Man ger sig själv skuldkänslor men vi vet att vi har gjort allt vi har kunnat för våra barn och det hjälper ju inte när ngn blir sjuk,
Nu har det snart gått ett år sedan det hände och man förstår inte att hon varit död så länge. Idag är det farsdag och alla dagar är så jobbiga,man vet ju precis hur det var. Man tar en dag i taget men det är så fruktansvärt krävande och man orkar inte ibland. Men vad har man att välja på överleva eller inte överleva. Man har inte mycket att välja på,
Tack för att ni finns, Så otroligt fint du skriver Ludmila. Här kommer jag att gå in många ggr.
Du får gärna maila mig om du har lus.
Kramar i massor¨
Monica

Kommentar från monica
9 november, 2008 kl 9 november 2008 (22:49)

Ursäkta många stavfel det är nog dags att gå och lägga sig
Monica’

Skriv någonting