Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Nu borde det väl kännas bättre?

21 november 2008 (20:39) | acceptans, allmänt, barn, död, Linnéa, livet, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

… och du har ju ändå tre barn kvar…

Ja, så kan det låta ibland.

Jag anklagar inte folk för att de är så okunniga, men de som inte är mer inkännande än så hamnar inte så högt på listan av vänner man vill umgås med.

Jag är ju mitt i det.

Och det har inte gått särskilt lång tid.

Men de flesta i omgivningen har gått vidare. Och det kan kännas ensamt.

När man är en framgångsrik kvinna är det många som vill åka med på tåget.
När ens barn har tagit sitt liv är man per definition INTE en framgångsrik person. Tvärtom. Man är en fullständigt misslyckad person.

Det var en del som verkligen ställde upp just när det hade hänt. Men nu är det tyst från desamma. Det är ok. Men det visar vilka som man vågar höra av sig till när ångesten sätter in. Det visar vilka som man överhuvudtaget vill umgås med.

Och de som inte hört av sig alls… ja, de kan faktiskt låta bli…

Men det finns de som verkligen har funnits där hela tiden. Från början till slut. Jag är mycket tacksam över att ha er som vänner. Tack för allt!

Och så finns det de som blivit vänner nu under denna tid. Tack!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sandra
21 november, 2008 kl 21 november 2008 (21:46)

Jag var med om samma sak när jag vid 23 års ålder fick reda på att jag hade en kronisk sjukdom. Folk fanns där en stund, tills de tröttnade och gick vidare. Jag har rensat bort massvis med människor de senaste åren. Och en del är DET RIKTIGT SKÖNT att ha blivit av med. En del har stannat kvar och funnits där hela tiden, underbar människor. Och så har det kommit in en massa nya.
Ett barn kan aldrig ersätta ett annat, precis som en mamma aldrig kan bli ersatt eller en pappa. Varje människa är unik och fyller ett alldeles eget rum i ens hjärta. Att säga till dig att du har ju fortfarande har tre barn kvar, och tro att de ska vara trösterikt..är ju så absurt så jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. men du, var glad att de vännerna försvinner..för de är inget att ha. Nöden prövar vännen. Sen klart så måste man leva vidare ändå…och det gör man. Men glömmer gör man ju aldrig. Hur kan man glömma någon som man har älskat mer än livet själv?.
Skickar styrkekramar !

Sandras senaste blogginlägg..Och så släpper jag taget om det som varit, och går vidare.

Kommentar från Gunilla
21 november, 2008 kl 21 november 2008 (21:57)

Man lär sig att rensa ut och lägga till i sin bekantskapskrets.
Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Stämmer nog ganska väl

Kommentar från BeckaBus
21 november, 2008 kl 21 november 2008 (22:34)

Det är så hemskt när det visar sig vilka som är ens riktiga vänner…
De ska ju finnas där både i de bra stunderna men även, och framförallt, i de svåra och jobbiga stunderna. Även jag vet hur det är att bli sviken av några som kallar sig ens bästa vänner…bara för att jag började må dåligt. Men jag har även hittat många nya på vägen.

Tänker på dig o din familj(Linnéa är ALLTID inräknad i din familj från min sida ska du veta)!

Många styrkekramar till Dig

BeckaBuss senaste blogginlägg..*That´s all I want when christmas comes to town*

Kommentar från tizzelotazzel
22 november, 2008 kl 22 november 2008 (0:26)

Så okunniga och/eller oförståndiga människor! Att du har tre kvar ersätter ju inte Linnéa på något sätt! Hon kommer ju alltid att fattas dig!
Stor kram!

Kommentar från Kurator Pia
22 november, 2008 kl 22 november 2008 (11:41)

Det är tråkig läsning, Ludmilla! Men tyvärr jag hör detta dagligen på mitt arbete. Anhöriga som mist sin älskade anförvant, som känner sig ensamma och förvirrade. Vart tog mina vänner vägen? Mitt i allt det finns det dock flera som också säger att det fått nya vänner och ibland har det varit människor som de minst av allt förväntat sig som ställt upp! Kämpa på och kom ihåg att det är bara du som vet hur det känns för dig!!! Må så gott du kan!

Kurator Pias senaste blogginlägg..Färgen för fredagstemat är…

Kommentar från Erika
22 november, 2008 kl 22 november 2008 (11:49)

Självklart finns det ingen eller inget som kan ersätta eller fylla Linnéas tomrum! -Inget ens ett helt fotbollslag med barn! De som tror det kan inte ha tänkt längre än näsan räcker!
Och kom alltid ihåg att oavsett vad som hänt med Linnéa är DU en lika fantastisk människa.
Stor varm kram till dig vännen!

Kommentar från Ingrid
22 november, 2008 kl 22 november 2008 (14:10)

Tycker att jag har hört det förut. Förundras över hur människor ibland funkar.
Förstår dig, för de som är ens bästa vänner ska bara finnas där när man behöver dem. Pronto och Basta!
Kan ju vara skönt att rensa bort människor från ens liv. Dem som du inte ”behöver”. Men det gör ont att bli tvungen att välja bort vissa vänner.
Styrkekramar

Kommentar från Lisa Olveby
22 november, 2008 kl 22 november 2008 (15:34)

Skickat ett privat mail till dig som kommentar på bloggen. Stor kram.

Kommentar från Camilla
22 november, 2008 kl 22 november 2008 (19:10)

Ja herrejösses…säga att man ju har tre barn kvar…då måste de vara för att trösta sig själv, inte orka ta till sig att det faktiskt är någon som behöver stöd,än mindre kan det kännas så futtigt att bara lyssna tror jag…man tror att det krävs speciella kvalifikationer och då backar folk…så har det varit så otroligt många gånger för mig, ingen har orkat stanna kvar så det är tur att jag haft terapin, inte för att det kan ersätta vänner men ändå…kram

Kommentar från Nina
24 november, 2008 kl 24 november 2008 (16:32)

Sorgen är olika för alla och envar…och alla gör det på sitt bästa sätt!
Sorg tar oxå olika långt tid….
6 månader är ingen lång tid för sorg.
Man kan bara göra så gott man kan och det blir bätte och bättre dag för dag. Det är kanske så man får se det.

Jag hoppas det går framåt och att du gör det på ditt sätt!
Kram Nina

Kommentar från Ludmilla
26 november, 2008 kl 26 november 2008 (13:34)

Tack för alla fina stödjande kommentarer.

Kram!

Kommentar från Cecilia
27 november, 2008 kl 27 november 2008 (16:57)

Det gör så sjukt ont i mig att läsa din blogg. Självmord har blivit en sån vanlig sak nu för tiden. Jag är bara 16 år, men har flera vänner som ofta pratar med mig om självmord. Vad gör man? En gång gick det så långt att jag var tvungen att ringa min väns föräldrar och berätta hur det låg till, för jag var så säker på att hon skulle göra det.
I alla fall, jag hoppas verkligen, verkligen att du inte känner dig skuldbelagd. Även fast föräldrar tror att de känner sina barn ut och in (nu vet inte jag hur nära ni stod varandra) så lovar jag, vi har hemligheter som vi inte berättar för att undvika att ni också ska må dåligt. Och då blir det lätt så att ni inte förstår riktigt hur allvarligt det är, men det är verkligen inte föräldrarnas, eller någon annans fel.

”När man är en framgångsrik kvinna är det många som vill åka med på tåget.
När ens barn har tagit sitt liv är man per definition INTE en framgångsrik person. Tvärtom. Man är en fullständigt misslyckad person.” skrev du. Men vet du vad? Jag skulle vara jättestolt över att ha dig som vän.
Olyckans träsk är bottenlöst, och du sjönk långt. Det som skulle göra mig stolt, är att du tar tag i det och klättrar upp igen. Du kommer att sjunka ner och ta dig upp, det har du säkert märkt, men när du väl har tagit dig upp, så kommer du stå och vingla på kanten. Men vad du än gör, försök att inte falla tillbaka. Fall inte för folks kommentarer som ”du har ju tre barn kvar” osv. De människorna vet inte vad de pratar om, så jag tycker att de ska låta bli att prata över huvud taget.

Jag är säker på att Linnéa ser ner på dig med ett leende på läpparna, och är jättestolt! Hennes mamma tar sig vidare och är stark. Så stark att hon får ner sina känslor till ord, och publicerar det på internet. Hela världen kan se, hur stolt blir man inte över det?

Så ge inte upp. Om du inte gör det för din skull, så gör det för Linnea.

Cecilias senaste blogginlägg..Fulkus

Kommentar från Ludmilla
27 november, 2008 kl 27 november 2008 (20:38)

Cecilia: Vilka fantastiskt fina ord du skriver till mig. TACK!

Kommentar från Cecilia
27 november, 2008 kl 27 november 2008 (21:15)

Du förtjänar de, jag lovar <3

Cecilias senaste blogginlägg..Dagens barn vet inget om julen

Pingback från Ludmillas Blogg » Att sörja – och omgivningens reaktioner
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (13:38)

[…] Andras reaktioner I början efter Linnéas död var det många som hörde av sig. Så länge det fanns en egen förskräckelse, rädsla och direkt sorg efter det som hade hänt var det lättare för omgivningen att bry sig om. men när de vant sig har de inte heller i samma utsträckning hört av sig. Jag har skrivit om det tidigare här… och här… […]

Skriv någonting