Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Mötet i Röda Havet

29 november 2008 (16:34) | allmänt, barn, Linnéa, Mindfulness, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Snorkelutflykt.

Fantastiska koraller och fiskar. Jag har varit på så många ställen i världen, men detta är absolut ett av de bästa snorkelställena. En brant och hög vägg av koraller. Dykare längst där nere och vi som snorklar här uppe.

Färgerna.

Formerna.

Tystnad.

Rytmen av vågorna som sköljer långsamt fram och tillbaka.

Lugn.

Harmoni.

Jag vill stanna här. Jag vill inte upp till verkligheten igen.

Här kan jag låtsas som att allt är bra. Att inget otäckt har hänt. Att jag fortfarande har min lyckliga familj. Fyra barn. En härlig man som jag älskar. Bra arbete. En möjlighet att välja när och hur mycket jag vill arbeta. Inte behöva oroa mig för ekonomin. Kan man ha det bättre?

Men min verklighet är att min dotter har tagit sitt liv. Hur kunde det hända mig?

Vi simmar tillbaka till båten. Torkar oss och sätter oss på soldäck. Jag försjunker i min spännande bok igen. Åsa Nilsonnes ”Ett liv att dö för”. Jag avbryts av ett SMS från Sverige som upplyser mig om att adventsstjärnorna sätts upp och att det är 3 dm snö.

Hur kan det vara möjligt? Jag tittar mig omkring.

Korallrevet syns tydligt som en kontrast mot det klara turkosa havet. Åt ena hållet tornar en öken-ö upp sig. Rödbruna berg som veckar sig ända fram till havet. Åt andra hållet syns land med hotellen i smakfull, stilren elegans i miniatyr.

Någon ropar till. Jag förstår att det händer nu. Delfinerna är på väg!

Det var det här vi hade hoppats på men inte vågat tro att vi skulle få se. Jag rusar ned från trappan. Rycker tag i ett par simfötter och en snorkel och cyklop. Kastar mig i vattnet och följer de som redan har hoppat i. Där ser jag dem. Ryggfenorna turas om att smeka vattenytan. Jag tittar ned, hjärtat bankar kraftigt. Här kommer massor med delfiner. Jag räknar till arton stycken. Två av dem är barn som mer eller mindre hänger fast på sin mamma. Jag sparkar allt vad jag kan och simmar ovanför dem. Följer dem. De böljar fram. Lugnt och skönt. Vad enkelt det ser ut att vara delfin…

Plötsligt vänder flocken och i samband med detta kommer en delfin emot mig. Jag sträcker ut handen och är endast någon cm från att smeka den längs sidan. Jag vänder själv och simmar mitt bland delfinerna. De är på båda sidorna om mig endast någon meter ifrån och så är de under mig. Jag är en delfin. Jag simmar med dem i flera minuter innan de simmar ifrån mig. Jag lyfter huvudet från vattnet och ser hur de hoppar bredvid båten.

Jag är lycklig en liten stund.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Gunilla
29 november, 2008 kl 29 november 2008 (18:21)

De stunderna är viktiga! Ta vara på dem alla…

Kommentar från Kristin
29 november, 2008 kl 29 november 2008 (19:03)

Kjære Ludmilla,

jeg følger deg på din blogg… din kamp mot hverdagene… din kamp for å holde ut, for å makte å leve, uten din kjære Linnèa…

Det er viktig for dere å ha noen gode stunder… der dere slipper virkeligheten, for en liten stund….. Jeg skjønner at det er vanskelig… Men kan ikke sette meg inn i deres situasjon, hvordan det er å miste sin kjære, kjære datter… hvordan det er å vite at hun valgte bort livet selv…

Jeg er selv der… ønsker å velge bort livet… Ringvirkningene er så store, og gjennom din blogg, får jeg ett større innblikk i hvordan det vil være for min familie å miste meg…… Det er bare så vanskelig å se det, når en er så langt nede…. selv om jeg er glad i dem, og elsker dem, så er det vanskelig å velge livet……. Fryktelig vanskelig……

jeg tenker på dere, hver dag. Jeg tenker på dere, på tross av landegrensene. På tross av at jeg ikke kjenner dere…. Dine ord er så viktige. Så takk for at du skriver…

Kristin.

Kommentar från Lisa Olveby
29 november, 2008 kl 29 november 2008 (20:37)

Vad härligt det låter, jag skulle också få vilja fly undan så där och bara följa med strömmen.

Kram

Kommentar från Ingrid
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (15:52)

Åh delfiner, nu blir jag lite avis 😉

Vilken känsla att kunna fly verkligheten om än bara för en liten stund.

Sanningen är väl den tänker jag, att vem hade kunnat förutse vad som komma skulle, när vi satt med våra nyfödda för ”många” år sedan?

Ibland är känslan att man vill att någon lyfter upp en ur denna scenen och sätter ner en i en annan – fungerande, lycklig, lugn, harmonisk.
Rebelliska tonåringar lär vi ju få leva med, men att det skulle bli så här. Det kunde inte jag föreställa mig i min vildaste fantasi.
Jag har ju inte förlorat min dotter men varje dag är en kamp – för, med och ibland mot min lilla rebell.
Jag kan aldrig förstå din smärta och sorg, men jag kan lyssna. Jag kan nästan höra din röst när jag läser dina ord. Jag kan nästan se dig i en föreläsningssal…

Vilken underbar semester du verkar ha haft. Skönt att kunna hämta styrka i lugnet.
Kram

Kommentar från Rose-Marie
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (20:29)

Åh vad härligt att få simma med delfiner. Du har upplevt en av mina ”drömmar”. Suck, jag är lite avundsjuk – inte bara lite heller.
Kram

Skriv någonting