Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hur man mår när ens tonårsbarn tagit sitt liv

3 december 2008 (22:38) | barn, psykiatri, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Jag har läst en studie i BMC Psychiatry 2008, 8:26 In the aftermath of teenage suicide: A qualitative study of the psychosocial consequences for surviving family members där man har tittat på hur efterlevande vid tonårssuicid mår. Jag känner igen väldigt mycket.

Här kommer en sammanfattning (fritt översatt) på svenska:

Att en tonåring tar sitt liv upplevs som det ultimata straffet av familjemedlemmar, vänner och andra närstående personer. Familjen söker efter alla spår och tecken för att få tragedin att bli förståelig. Självanklagelser för att man varit en dålig förälder och borde ha kunnat förhindra det som har hänt är regel och tragedin kompliceras ytterligare genom det sociala stigmata som man drabbas av som närstående.

Sorgeprocessen efter suicid skiljer sig ordentligt från andra typer av förluster på flera sätt med förlängda sorgereaktioner och ensamhet, större skuldkänslor och kanske viktigast; det långa letandet efter orsaken till självmordet. Man har dock föreslagit att likheterna mellan sorg efter suicid och sorg efter att tonåringen dött i en olycka liknar varandra mer än skiljer. Båda inträffar plötsligt och man fick inte tillfälle att säga adjö.

Den här studien är baserad på 88 tonårssuicid som inträffade 1981-2000 i Sverige. Syftet med studien är att genom intervjuer få ökad förståelse för vad dessa familjer går igenom och på så sätt veta vilka frågor som man ska fokusera på i kommande studier. Medeltiden mellan intervjun och suicidet var 17 månader.

Resultat:
Det mest utmärkande som kom fram vid intervjun var sökandet efter ”varför?” vilket alla föräldrar fortfarande sysselsatte sig med. Det var extra tydligt när självmordet, som i åtta av dessa fall, kom som en ”blixt från en klar himmel”.

Nästan alla föräldrar uttryckte ilska för att de blivit lurade och berövade möjligheten att ge sitt stöd som förälder. Samtidigt hade de skuldkänslor för att de var så arga på någon som uppenbarligen mådde så dåligt. Den ”förbjudna” ilskan var ett stort problem.

I de två fall där man varit medveten om att självmord var en stor risk och levt med detta en tid, upplevde man lättnad eftersom man inte längre behövde vara orolig. Denna lättnad var dock svår att erkänna.

Många av de tonåringarna i studien levde i mycket stabila familjer vilket ökade förvirringen. Flera av de avlidna hade varit mycket sociala och presterade väl eller mycket väl i skolan. ”En stolthet för vilken förälder som helst”. Ofta kunde man se viss emotionell turbulens tiden innan som direkt före suicidet förvandlades till ett lugn som gjorde att föräldrarna vaggades i trygghet.

Familjerna tyckte att det var svårt att förstå varför helt normala tonårsproblem hade förvandlats till en fråga om liv och död. I backspegeln anklagar de sig för att inte ha sett det men kunde samtidigt se svårigheten i att vara tonårsförälder där man ska finna den optimala balansen mellan att ta aktiva beslut och samtidigt respektera barnet egna sätt att göra saker på. En vanlig kommentar var: ”Hur skulle vi kunna veta?”

6 av tonåringarna hade skrivit avskedsbrev men inget av dem gav någon närmare förklaring till orsaken. Vanliga meddelanden var ”Jag älskar er”, ”Förlåt mig”, ”Jag kan inte fortsätta leva”, ”Var inte arg på mig”, ”Försök att förlåta mig”. Två av breven innehöll instruktioner om hur saker skulle fördelas till syskon vilket många gånger upplevdes som obehagligt för dessa.

Påverkan på det dagliga livet
Även om lång tid hade gått sedan självmordet kämpade familjerna med att orka fortsätta. De som hade förlorat sitt enda barn hade största svårigheterna. Alla hade återgått till vardagen med mycket oro och ångest. Nästan alla föräldrar uttryckte att det skulle vara omöjligt att fortsätta sitt liv och reducerade målet till att överleva en dag i taget. Ingen hade haft en hel dag utan att tänka på den som dött. Somliga föräldrar funderade på att ta sitt liv själva, men bestämde sig för att låta bli med tanke på konsekvenserna för övriga familjemedlemmar. Faktum är dock att risken för ytterligare suicid i drabbade familjer är dubbelt så hög som i icke drabbade familjer.

Alla familjer var relativt oberörda av vad andra tyckte. Deras egna skuld-, skam- och självanklagande känslor överskuggade allt annat.

Stöd från omgivningen
De som fått stöd från sin släkt och vänner var väldigt tacksamma gentemot dem. Organisationen SPES hade för många en viktig roll. Men väldigt många familjer upplevde sig för snart blivit ensamna med sin sorg. De upplevde inte att stödet från omgivningen varit tillräckligt stort efter att chockfasen gått över. De kände att omgivningen förväntade sig av dem att glömma och gå vidare vilket ju är en omöjlighet. För att inte belasta omgivningen var det vanligt att familjerna isolerade sig från släkt och vänner varvid ännu större ensamhet upplevdes.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Cecilia
4 december, 2008 kl 4 december 2008 (0:18)

jag är så förbannad. läs min blogg och håll med? jag är så upprörd att jag inte vet var jag ska ta vägen..

Cecilias senaste blogginlägg..FYFAN

Kommentar från Ludmilla
4 december, 2008 kl 4 december 2008 (9:19)

Det är väldigt upprörande som ju tidigare också har uppmärksammats.
http://ludmilla.se/2008/09/10/tv-om-sjalvmord/
Jag tycker att det är otroligt viktigt att det finns hjälpsiter som kommer högre upp än de siter som hjälper folk att ta sitt liv.

Kommentar från Tonårsmorsa
4 december, 2008 kl 4 december 2008 (12:33)

Ja, den där studien känns ju som den har ”prickat rätt” och man kan förstå att det är så här man kan känna, samtidigt säger förnuftet något annat, men det är ju som vanligt att förnuft och känsla sällan går ihop…! Kram! ♥♥♥

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Julgran till advent eller julafton?

Kommentar från Sandra
4 december, 2008 kl 4 december 2008 (13:15)

Kikar in igen och läser. Skickar en kram!

Sandras senaste blogginlägg..Ett liv, flera insikter

Kommentar från Matilda
4 december, 2008 kl 4 december 2008 (15:55)

sv; Jag vill så gärna kunna berätta. Men jag känner mig så patetisk och sorlig. Hela tiden ger jag skenet av att allting är under kontroll, och om jag nu kommer dit och bara pratar på om hur dåligt allting är kommer de kanske inte tro mig?

tänk om hon bara skrattar åt mig, ber mig att tänka positivt för att sen skicka hem mig med en ny tid om tre månader?
”Dom” kommer vara så arga, så förbannade för att jag berättat och om hon sen bara skrattar kommer lilla jag sjunka ihop på marken bara.

Vet inte alls hur jag ska hantera någonting. Allt detta är nytt för mig, aldrig varit såhär innan..

/Matilda

Matildas senaste blogginlägg..’Cause now I’m using like I bleed

Kommentar från Berit
5 december, 2008 kl 5 december 2008 (16:56)

Visst känner man igen sig i det som står i studien. Tyvärr är det väl mest vi som är drabbade av suicid som läser såna här uppsatser. Det är bra att du skriver om det eftersom du har många läsare i din blogg. Önskar att försäkringskassan också kunde ta till sig detta om hur efterlevande mår och inte ifrågasätta långa sjukskrivningar efter barns död.
Kram till dig!

Skriv någonting