Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Lucia – någon fattades…

11 december 2008 (20:44) | acceptans, allmänt, barn, död, Linnéa, livet, Mindfulness, sorg&saknad, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Mor och dotter i vått och torrt

Mor och dotter i vått och torrt

Idag var det Luciauppträdande med skolkören. Jonas och Oscar skulle vara med, men Oscar är sjuk så det blev bara Jonas.

Vi åkte till Eriksbergskyrkan och tittade på det fina uppträdandet som skolans duktiga musiklärare arrangerat.

In kommer först de äldsta barnen. Flickorna i nian. De ställer sig längst bak och så kommer det yngre och yngre barn och ställer sig framför. Stämningsfullt. Sången de sjunger är ”En liten låga”.

Med ens händer det en massa saker med mig…

”En liten låga” sjöngs här i samma kyrka på den minnesstund som skolan anordnade 10 dagar efter att Linnéa dog. Det var också delar av skolkören som sjöng då. Och samma personer är med nu. Det är Linnéas kompisar. De står där bredvid varandra och sjunger sången som även Linnéa skulle ha sjungit på skolavslutningen. Jag ser framför mig att Linnéa skulle ha stått bredvid hennes bästa kompis.

Flera av de som jag nu såg framför mig var även med på begravningen. Flera av dem var med och sjöng på begravningen. Vi var utomhus. Det var oerhört vackert. Trots att regnet föll mellan solstrålarna. Sorg och glada minnen omvartannat.

Nu står de framför mig. De går i nian. Linnéa har aldrig gått i nian. Hon dog när det var två veckor kvar av åttan… Vad tänker de när de ser mig? Är det smärtsamt att se mig? Påminner jag dem om det oerhörda som har hänt. Blir saknaden tydligare?

Jag böjer mig fram för att se vem det är som sitter vid pianot. Det brukar vara Linnéa. Nu är det hennes kompis. Precis som på begravningen.

Tårarna rinner. Så mycket minnen som väller upp som en kraftig våg. Johan tar min hand och smeker den sakta. Han förstår. Han finns där. Hela tiden.

Resten av stunden kan jag njuta av föreställningen. Jag är där och nu och inser att sorgen har förändrats under dessa månader. Jag är faktiskt inte lika arg längre. Ilskan och besvikelsen gentemot Linnéa är mycket svagare. Istället är saknaden och tomheten större. Jag saknar Linnéa. Jag saknar hennes lukt. Jag saknar hennes hår. Jag saknar hennes närvaro. Jag saknar våra samtal. Jag saknar våra skämt. Jag saknar våra pianospel. Jag saknar våra diskussioner.

Kloka, fina, underbara dotter vad jag saknar dig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Gunilla
11 december, 2008 kl 11 december 2008 (21:09)

Kramar om…

Gunillas senaste blogginlägg..Om idag

Kommentar från Sandra
11 december, 2008 kl 11 december 2008 (22:38)

Det gör så ont i mig när jag läser…jag förstår inte heller..hur kunde livet bli så? Hur, vad, varför??

Skickar en kram!

Sandras senaste blogginlägg..Slut på ord…

Kommentar från Ylva
11 december, 2008 kl 11 december 2008 (23:18)

Hej Ludmilla, Vad fint att du var med på luciaföreställningen. I morgon bitti tänker jag gå och se Gabriels klass som är luciatåg i deras gymnasieskola. Det är en sam/estet klass så många är jätteduktiga på musik. Klassen sjöng även fantastiskt vackert och starkt på begravningen (Only the good die young, av Queen). Så det blir lite som din upplevelse – samma kompisar som sjunger på såväl begravning som Lucia. Jag kommer säkert att gråta precis som du men vill ändå jättegärna se och träffa hans kompisar. Håller också med dig om att sorgen förändras på ett halvår. Man tror att allt står still men det gör det ju aldrig. Livet pågår. Hoppas ni får en hyfsad jul. Kram!

Ylvas senaste blogginlägg..En helg i Paris

Kommentar från Leena
12 december, 2008 kl 12 december 2008 (15:32)

Ludmilla, jag kramar om dig…
Det som är så svårt att samtidigt det finns viljan att göra dom här sakerna, se på Luciatåget och att inte orka det. På söndag skall jag med och se Luciatåget på Lunds ridhus…Aino var med under 14 år, först med en ponnyhäst och senare med sin egen. Och hon var så glad att vi kom och titta på. Nu är det kompisarna sedan många år tillbaka som finns med…vill gå och inte vill!
Men det kanske gör det lättare att orka när man möter sin sorg i sådana här tillfällen också.

Leenas senaste blogginlägg..Tänkvärda ord…

Kommentar från Camilla
12 december, 2008 kl 12 december 2008 (16:53)

När jag gick i nian körde en tjej i klassen ihjäl sig på moped 1986….än idag när jag möter hennes mamma så tänker jag på vad hon tänker när hon ser mig, att hennes dotter skulle varit i den ålder jag är i nu. De var fruktansvärt att gå på den begravningen för precis som du själv sagt så många gånger Ludmilla…de är så fel….kram

Kommentar från Sandra
13 december, 2008 kl 13 december 2008 (18:13)

Du finns väldigt mycket i mina tankar just nu. Jag vet hur jobbig första julen är..önskar jag kunde ge dig lite av min styrka. Göra det mindre smärtsamt.

Kram!

Sandras senaste blogginlägg..Tankar om julen

Kommentar från Hanna
22 december, 2008 kl 22 december 2008 (17:56)

usch känner hur jag vill gråta när jag läser det du skriver ! du är hemskt att inte veta det finns så mycket frågor men inga svar. din sorg, jag känner den ! önskar dig all lycka i världen, ingen ska igentligen få gå igenom det du gör just nu. 🙁

Skriv någonting