Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hur mår du?

16 december 2008 (22:28) | acceptans, barn, död, Linnéa, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Det kan tyckas vara en trivial fråga. Kanske förväntar sig folk inte ens något svar när de ställer den.
För mig blir det i alla fall ett: ? Samtidigt blir jag väldigt glad när någon frågar. När någon VÅGAR fråga.

Hur mår jag? Hur vet jag hur jag mår?

Jag kan säga att JUST NU så känns det ok. Eller JUST NU så klarar jag inte av känslorna som svämmar över…

Det känns som att jag går på en smal väg… jag ser det faktiskt som randen till en flaska… fast mer långsmal…

Jag ser mig för noga när jag sätter ner mina föttter, för jag vill inte trilla ned. Om jag skulle trilla ned så hamnar jag på botten av flaskan. Där nere finns det någon form av geggamojja som gör att jag inte ser vad som är upp, och vad som är ned. Det är svårt, mycket svårt att hitta upp igen. Insidan av flaskan är dessutom mycket svår att ta sig upp för.

När man går och är vaksam på sina steg, ramlar man inte ned. Men, efter ett tag så blir man lite säkrare i sina steg och tänker inte lika mycket på detta. Det börjar kännas tillvant på något sätt. Jaha, nu är det så här… Och då… då faller man… och då faller man djupt ned. Djupt ned i mörkret där man inte vet vad som är upp och ned…

Min dotter är död. Hon verkar tänka vara död länge till.

Det är fördjävligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sandra
16 december, 2008 kl 16 december 2008 (23:12)

Jag känner igen den balansgången. Men det är okej att trilla ner ibland…
Kramkram

Sandras senaste blogginlägg..Jag rider på guldvågen

Kommentar från Gunilla
16 december, 2008 kl 16 december 2008 (23:40)

Själv blev jag ledsen då i början när någon frågade mig hur jag mådde. Det blev oftast svaret skit, eller om det var en någotlunda dag så sa jag så där. Något positivare svar kunde jag inte ge på säkert över ett år.

Gunillas senaste blogginlägg..Ingen bra dag

Kommentar från Leena
17 december, 2008 kl 17 december 2008 (11:35)

En fråga som jag alla mina år i Sverige har hatat? Det är inte många som egentligen vill veta… Men jag vet att det är ännu värre i Usa.
Jag är uppvuxen med att om man frågar vill man ju veta, inte bara ställa frågan och redan vara på väg till något annat, eller tankarna är någon annanstans redan…!
Idag får jag inte den frågan ofta, kanske för att så många är rädda för svaret…
Kram

Leenas senaste blogginlägg..Puffa…eller luffa

Kommentar från Marina
17 december, 2008 kl 17 december 2008 (17:19)

Jag gillar inte den frågan för det är så sällan någon vill veta på riktigt. Folk vill höra att vi mår bra, men det gör vi ju inte. Just för stunden kanske vi mår okej, men ”bra”…

Marinas senaste blogginlägg..Att göra allt

Kommentar från Cecilia
17 december, 2008 kl 17 december 2008 (22:42)

Ofta frågar folk saker i stil med ”hur äre?” på ett vardagligt sett. Man gör det som en vänlighetsfras liksom… Även fast det är en så trevlig fråga, så kan det vara den jobbigaste i världen enligt mig.
För det är just när folk ser på en att man inte mår bra, och sedan frågar ”hur mår du egentligen?”, som man inte karar av att dölja någonting.
Allt brister, för några så små ord..

Stå på dig!

Cecilias senaste blogginlägg..det är inte okej

Kommentar från storasyster
18 december, 2008 kl 18 december 2008 (15:45)

Ja…när någon VÅGAR fråga…det är oändligt många runt mig som aldrig frågar. När de ändå VET. Jag blir så ledsen. Jag känner mig så ensam i det. Att det inte frågar…

Andra som frågar orkar jag inte säga hur det egentligen är till(det är de som mest ändå pratar på om sig själva….). Jag orkar inte. Det är som att om jag fortfarande talar om HUR ONT det gör ännu så tittar de på mig bara….tänker nog ”hur kan man vara ledsen så länge? En bror? JA! Det har jag hört omvägar, att några på mitt jobb anser att jag vid det här laget borde vara glad igen…

KRAMAR till dig.

storasysters senaste blogginlägg..Det äter upp mig inifrån…

Kommentar från Mats Svensson
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (3:20)

ja, det är för jävligt.

Skriv någonting