Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Är det mitt fel…?

5 januari 2009 (17:19) | allmänt, barn, död, Linnéa, psykos, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Idag är en sådan där dag där jag ältar…
Det gör ont i magen och jag tänker fram och tillbaka på allt. Igen…
Jag tänker på att Linnéa nog såg på tillvaron på ett annat sätt än vad hon gav sken av. Hon hade så höga krav på sig själv hela tiden. Vi bara tyckte att hon var fantastisk. Men det är nog också svårt…
Att alla alltid tycker att man är fantastisk…
När jag var i samma ålder tyckte man inte att jag var fantastisk… och det var ju inte heller så kul…

Vad är rätt och vad är fel…

I journalen kan man läsa om att hon tyckte att det var jobbigt i relationen till mig. Det är tungt att läsa. Det är inget som hon framförde till mig. Jag upplevde att vi hade en mycket bra relation. Sedan var hon lite mer avståndstagande under ungefär det sista året. Men ändå så var hon väldigt go och som jag uppfattade det så hade vi nära och fina samtal.

Å andra sidan är det ju inte så konstigt att man är irriterad på sin mamma när man är 14 år. Däremot så tror jag att Linnéa hade svårt att acceptera att det var ok att vara det. Det ingick nog inte i hennes bild om hur man skulle vara.

Det är svårt att se vad det var som gick fel…

Känslorna drar iväg med mig och jag känner mig misslyckad som mamma. Att jag inte räckte till. Det är oerhört tungt. Jag kunde inte hjälpa mitt barn. Jag FICK inte hjälpa mitt barn. Linnéa ville inte ha min hjälp. Hon ville inte ha någons hjälp. Hon ville klara sig självt. Annars fick hon dåligt samvete.

Förnuftet försöker påminna mig om allt annat som har kommit upp till ytan. Som visar att hon var sjuk. Som visar att hon hade helt andra sidor än vad jag visste.

Min man tycker att jag ska skriva en lista på de sakerna så att jag kan ta fram den när jag känner så här.

Det sliter så i mig.
Jag faller…
Igen…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jessica
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (17:36)

Hej! Jag har läst din blogg ett tag men aldrig skrivit till dig. Du har absolut inte misslyckats som mamma. Min dotter är nu 17, när hon var 14 hatade hon mig lika mycket, hon skar sig o mådde så dåligt. Bup gav henne hela Fass registret känns det som. Hon mår bättre idag men är fortfarande i obalans. Idag kan hon säga att hon menade inte allt hon sa till Bup om mig. Den man älskas kan man hata för man vet juh att mamma alltid finns kvar-oavsett man säger och gör. Är helt övertygad om att du har gjort vad du har kunnat. Är även helt övertygad om att hon älskade dig mer än något annat, men du vet juh också hur tonåringar kan bli, speciellt flickor. Försök ta hand om er, den här dagen är snart över och imorgon ser du det med andra ögon. Att läsa psyk Bup journalen är väldigt jobbigt. Jag hoppas du förstår att varje ord inte är som det är i verkligheten.
Kram Jessica

Kommentar från Soulsister
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (18:14)

Kan inget annat än erbjuda dig en kram, en stor varm kram. Känns inte som att ord om att du är en bra mamma hjälper just nu.
Jag håller med Jessica här ovan, du ser på detta lite annorlunda imorgon

kram

Soulsisters senaste blogginlägg..Bajslappar

Kommentar från mymlan
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (18:17)

Kram.
Du vet innerst inne att det inte var ditt fel. Du kunde inte veta. Och du gjorde ditt bästa.
Men jag förstår att det känns så. Den satans skulden.
Var rädd om dig. Du kommer att resa dig. Och falla igen. Förhoppningsvis blir det glesare mellan gångerna, och fallet blir lite mindre långt för varje gång.

Kommentar från Trebarnsmamman
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (18:21)

Du kommer nog alltid undra och fundera, precis som du gjorde när hon levde, precis som du gör med dina andra barn. Jag tror var mamma ställer sig frågan allt som oftast – Är jag en bra mamma? Och allt som oftast ger man sig själv svaret -Kanske, kanske inte!
Att Linnéa blev sjuk och valde att avsluta sitt liv är hemsk, tragiskt och fruktansvärt. Och jag förstår att du ändå mera kritiskt granskar dig själv som mamma. Men var inte för hård! Du sökte hjälp, du kämpade för ditt barn, du älskade och älskar henne över allt annat. Du fanns där för henne. Men just då var hon inte kapabel att ta emot. Att må riktigt, riktigt dåligt innebär ju tyvärr att man inte för sitt liv förstår hur någon kan älska en. Och man kan inte ta emot omsorg och omtanke. Kanske var det så för Linnéa, att oavsätt hur mycket ni alla älskade henne var hon inte kapabel att förstå att hon var värd att älska (vilket hon ju såklart vart!). Det är inte ditt fel att du inte nådde fram! Det var sjukdomens fel!
Ta hand om dig!!!!!! KRAM

Trebarnsmammans senaste blogginlägg..Utan ord – v2

Kommentar från Kristin
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (18:31)

Kjære Ludmilla,
det gjør ekstra vondt å lese din blogg i dag.. vondt å vite at du har så vondt, og vondt å vite at du føler skyld, kanskje ekstra mye i dag… Livet er ikke helt enkelt, det har vi vel alle erfart… 🙁 Eg skulle ønske eg var nært deg nå, holdt rundt deg, gitt deg en klem, og fortalt at du ikke har gjort noe galt, at det ikke er din skyld. At du er en flott mamma, for alle dine barn. eg skulle ønske de ordene ville synke inn og slå rot i deg… For det er du. Du er fantastisk, rett og slett. Ta vare! Stoor klem fra Norge og lille meg.

Kommentar från Louise
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (18:50)

Hej Ludmilla. När jag läser det du har skrivit, så är det precis som att jag skulle ha skrivit det själv. Känner igen mig så i det du skriver. Emelie tog sitt liv 17 april 2007, och det går upp och ner hela tiden. Den där klumpen i magen den har jag också just nu. Man kämpar och kämpar varje dag. Kram på dig/ Änglamamman Louise.

Kommentar från Zandra
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (19:10)

Först av allt vill jag beklaga sorgen för din dotters bortgång. När jag stog en dag i affären och såg aftonbladet (som jag ofta slänger ett öga på) om en 14-årining som tagit sitt liv tog jag direkt tidningen för att köpa den, jag skyndade mig hem för att få läsa det som stog. Först av allt blev jag så arg för att samhället ser ut som det gör och att vården inom psykiatrin är så dålig och oansvarig som den faktist är. Sen blev jag rädd när jag läste att det va i Uppsala din dotter legat inne på. För faktist så skulle jag bli inlagd där i oktober (jag är 16 år) och då när jag läste detta så blev jag rädd. Herregud, Linnéa va 14 år och mådde fruktansvärt dåligt och man släpper INTE ut en så ung flicka som dessutom är självmordsbenägen på egen hand OCH om en så ung person i det tillståndet ska man ABSOLUT se till att dennes föräldrar vet om att nu är din dotter ute, OCH om en ung person ska få permission (eller vad som..) så ska ju personen vara med sina föräldrar eller någon som har ett varsamt öga på sin sjuke dotter/son OCH ser till att sitt barn kommer tillbaka till avdelningen hel! Det jag skriver är absolut inget emot dig som mamma till din bortgångne dotter, denna text är för hur förbannad jag är på vårdarna som släpper ut en självmordsbenägen person på egen hand sådär!! Ahh, jag är så arg just nu för att vårdarna va så otroligt ansvarslösa som gav tillåtelse att hon fick gå ut på konsert med sina vänner (inget ont mot er som är Linnéas vänner) för om hon inte hade fått göra det så tror jag att din dotter skulle vara vid liv idag! Det jag menar är att om ett barn som ligger inne på psyk och är i sådant dåligt tillstånd så släpper man inte ut personen sådär och absolut inte om personens föräldrar inte är med på det och tycker det är okej, och framför allt så ska barnet vara med en vuxen som kan se till att inget farligt händer eller kommer hända!!
Och till dig Ludmilla, du är stark! Om man faller ner i det mörka hålet så kan man alltid ta sig upp därifrån även fast det kan göra så fruktansvärt ont.. jag vet hur det är! Med all min styrka som jag har skänker jag till dig och din familj för att ni ska klara av detta smärtsamma som inträffat er.
Mvh Zandra

Kommentar från Monika
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (19:51)

Hejsan Ludmilla!
Jag tycker du verkar vara en underbar och förstående mamma.
Jag tror du gjorde allt och lite därtill och hjälpte så mycket du kunde.
Och du kan inte ansvara för bups vansinniga beslut att de släppte ut henne.
Bamsekramar från
Monika.

Kommentar från catarina A
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (21:22)

Hej!
Jag har läst hela din blogg från början till slut, kunde inte låta bli.Denna historia har kunnat drabba vem som helst och du har absolut inte gjort något fel som mamma.Man gör så gott man kan som förälder, de man tror är det bästa för sina barn och mer kan man inte göra. Däremot är kraven idag vansinnigt höga för våra speciellt tonårstjejer och det blir allt längre ner i åldrarna med kraven. Man undrar HUR? HUR har det kunnat bli så här? Barn idag får ju inte vara barn, leka och busa som barn ska göra, Det ser inte ut så som de gjorde när en annan var barn.

Minns min egen dotter redan i årskurs 3 var det tal om BH och stringtrosor, alla hade det. Då är det nått som är riktigt galet. Tjejerna ville klä sig som tonåringar,sminka sig och gå och se snygga och coola ut. Det är vansinne..vid den ålderna lekte man själv med dockor och hoppade hopprep i princip. Men alla gjorde det och de som inte hängde med blev kallade mesar typ,klimatet ute bland barnen var inte bra.
Vad är det för ett samhälle som blivit med alla dessa hysteriska krav på hur man ska se ut,vara etc??
Jag lider verkligen med dig som mamma i det du går igenom.Jag har själv en dotter som började må dåligt vid 13 års ålder med svår panikångest. Det var bland det värsta jag upplevt för inget inget kunde jag göra för att ta bort detta hemska.Å mitt upp i allt kände man sig som en usel förälder som inte bara kunde hoppa in och ta bort de som var så jobbigt.Många gånger när attackerna kom var jag tvungen att gå ut för att gråta för inget hjälpte som jag gjorde, det var hemskt. Tack o lov försvann det lika fort som det kom och hon mår bra idag.

Märkte också när de började högstadiet,diskussioner mellan tjejerna i klassen.Det pratades om att må dåligt,skära sig,gå på BUP osv…jag ifrågasatte stort deras diskussioner och de dom satt och läste om på nätet. De drog sig till sidor där tonåringar skrev om hur dåligt det mådde osv och jag frågade VARFÖR? ville vara lika på nått konstigt vis. Och i.o.m att jag hörde dessa diskussioner var jag tvungen att lägga mig i. Men det var som att det var lite coolt att må lite dåligt och om någon hamnade på BUP så skulle de andra hänga med och vara där som att det var lite på tapeten. Jag förstår inte! Men ser detta fenomen fortfarande då jag har väninnor med tonårstjejer.Å det är skrämmande tycker jag.Nej det är nog inte lätt att bli tonåring idag,speciellt inte att vara tjej.

Tycker iallafall du har varit en toppen mamma i det jag läst.Ni verkar ha haft urmysigt med alla resor ni gjort, en otrolig uppväxt för ett barn. Så klandra dig inte. Detta mörker som fler och fler unga verkar få pröva på tror jag kommer från yttre krav många gånger..all exploatering i media och överlag hur man ska vara se ut, nätet där massor sitter med både bra givetvis historier men även dåliga osv och till sist blir det bara för mycket. Men jag förstår dina känslor..har frågar mig själv ,hur klarar man av de du gått igenom? Å jag kan inte ens tänka tanken.
Ett stort lass med kramar vill jag ge dig
Cattis

Kommentar från Sandra Solros
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (21:51)

Jag skickar dig en lång varm kram i mina tankar.

Kommentar från Ingrid
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (22:08)

@Catarina A:
Vill bara berätta att det senaste i detta med att ”följa med strömmen” när det handlar om att må dåligt och gå på BUP är nu att ”nu ska man bli placerad på behandlingshem… Hur jag vet detta? Efter samtal med en på socialjouren för ett par månader sedan när min egen dotter bara försvann eller rättare sagt gjorde sig oanträffbar frågade man om det fanns någon i vår omgivning som hade blivit LVU:ad… Snacka om mode…

@Ludmilla
Jag sätter mig ner och lyssnar om du vill.
Jag fångar upp dig på vägen i fallet, mossan är så himla hård nu och inget mjuk att falla på.
Bamsekramar med värme och styrka

Kommentar från selma
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (22:12)

http://selmasedef.blogg.se/?tmp=05220833

jag har tagit lite information ifrån din blogg om din dotter, till min! för att visa vilken stark kvinna du är. hoppas det är okej! kram.

selmas senaste blogginlägg..Linnéa 1993-2008.

Kommentar från Matilda
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (22:17)

sv; jag återkommer när jag skrivit klart 🙂

Till detta inlägg; det är svårt, jag hade en komplicerad relation till min mamma för några år sedan. Det var aldrig något jag vågade säga till henne, men när jag sen försökte säga hur jag kände blev det mycket hårda ord på en gång. Jag slog på henne och allt möjligt.

Men ingenting som har hänt mig känner jag att det är hennes fel. Eller alla personer i ens liv ingår men inte att man kan peka ut en bestämd. Förstår du hur jag menar? och om jag skulle begå självmord skulle ingenting kunna skyllas direkt på henne.

Linnea älskade dig, men det är jobbigt att vara fjorton år – försöka vara perfekt och inte vilja säga någonting inte ens till sin mamma – och ännu jobbigare blir det med monster på insidan.

/Matilda

Matildas senaste blogginlägg..no more suck it in.

Kommentar från Tonårsmorsa
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (22:51)

Hej Ludmilla! I Stället för en kommentar så mailar jag dig…! ♥♥♥

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Januari-tips för plånböcker som ekar…

Kommentar från catarina A
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (22:57)

Ingrid!
Jo jag ser dessa tendenser idag också. Det är behandlingshem och åtgärder som att det vore en ”modefluga” Då undrar man om det är ren uppmärksamhet som saknas? Att få bli sedd,lyssnad på osv? Också har jag sett att det på ett konstigt vis för med sig respekt bland tonåringar.Å då är ju nått fel och skrämmande är det.Ju fler åtgärder som läggs på ju coolare är det.Men varifrån i jösse namn har de kommit från undrar man. Själv tror jag att ”nätet* är en bidragande orsak.Alla communitys där unga kan skriva ut sina tankar,sorg och det som är jobbigt och så blir det en spinn off effekt. Och tror det är mycke i tonåren man drar sig ut på internet.De lugnar sig uppåt i åldern har jag märkt,tack o lov!

Kommentar från mergime
5 januari, 2009 kl 5 januari 2009 (23:33)

Oo jag har suttit o läst din blogg hela kvällen, fy attan vad jag grät :'(
det är hemskt, må hon vila i frid. hon har det bra där uppe.
du är stark som kämpar.
får man fråga om linneas pappa är svensk ?
och vad ska man göra när man känner att självmord är det enda utvägen,det känns så just nu ?:(
KRAM FORTSÄTT ATT KÄMPA DUU.

mergimes senaste blogginlägg..Skillnad

Kommentar från Annukka
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (1:01)

Lindar armarna om dig.. blundar.. håller om tyst och länge, länge. Du gjorde inte fel. Du är värdefull. Glöm aldrig det.

Annukka

Annukkas senaste blogginlägg..En klar, två kvar..

Kommentar från Cecilia
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (8:43)

Hej Ludmilla, jag känner igen mig i det du skriver…min bror var oxå väldigt avståndstagande sista halvåret. Vi fick INTE hjälpa även om vi försökte så jag kände det som att jag vände in o ut på mig själv. Jag nådde honom INTE! Det gör så ont! Att man skuldbelägger sig är naturligt. Människor runt mig säger till mig att INTE tänka så men jag kan inte sluta…han sa ju till MIG av alla(har ju insett att det var mig, sin storasyster, han var trygg med) att ”du har snart ingen bror” o ”jag ska gå mot ljuset” ”jag dör snart”…jag signalerade till psykvården men vad gjorde de? INGENTING. Ingenting…finns inga ord för de känslor jag har för psykvården.
Så när jag insåg att vården faktiskt försummade min bror så försökte ändå jag hjälpa honom men han gled ur mina händer, som sand rinner ur händerna, jag kunde inte hjälpa, han tillät mig inte hjälpa. På slutet lyssnade han bara inåt, han hörde inte vad vi sa eller försökte hjälpa honom med….det är så förtvivlat sorgligt. Så sorgligt…jag vet inte någonsin om jag kommer kunna se att jag ändå gjorde allt. Just nu kan jag inte det. Känner en sådan vanmakt. Det är mer än 8 månader sedan Jocke dog. Det gör så ont. Han fattas mig.

Tänker på hur du fått så många läsare till din blogg, hur gör du? Jag önskar att fler läser min blogg. Jag ser att du länkar till flera bloggar på din framsida. Vill du lägga min blogg där oxå? Det skulle kännas bra. Det är så befriande att få kontakt med andra som varit med om samma sak.

Många kramar från mig till dig.

Jag tänker på dig.

Kommentar från Leena
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (16:02)

Ludmilla,
Så ont det gör…att få läsa att Linnea tyckte det var jobbigt med relationen till dig! Men det är livet, som tonåring tycker man ibland så om sina föräldrar. Men det ändrar inget, ofta menar man inte det…
Det är inget fel på dig som mamma, men jag förstår att tankarna rusar iväg. Själv sitter jag idag och försöker lista ut varför gjorde Aino ett arbete om depressioner i skolan, är det ett sätt att ropa ”jag mår inte heller bra”.
Jag lägger in artikeln på min blogg…
Och vi får ha våra dagar att älta också!!
Kramar om dig

Leenas senaste blogginlägg..Det finns ingen lycka utan handling…

Kommentar från tillbaka
6 januari, 2009 kl 6 januari 2009 (23:32)

Hej.
Jag är en 17-årig tjej som har mått psykiskt dåligt under flera år. Först vill jag bara säga att din blogg har inspirerat mig att börja blogga om hur jag hade det under de åren jag mådde dåligt och om mina egna upplevelser av den svenska psykvården.

Jag kan sätta mig in i din dotters situation jag ville inte heller ha någon hjälp när jag mådde dåligt, har någon slags tanke av att det här klarar jag själv! Och de jag inte ville berätta för var mina föräldrar för jag ville inte såra dem. Jag vet inte riktigt det är svårt att förklara men jag kände i alla fall att mamma och pappa mår bäst om de inte vet någonting. Det gick liksom inte att säga att jag vill inte leva mer. Jag valde att berätta allt för en av mina lärare och hon hjälpte mig otroligt mycket genom min depression. Men utan henne så kunde nog mitt öde ha slutat precis som Linnéas fast något år tidigare.

tillbakas senaste blogginlägg..Mina upplevelser av den svenska psykvården

Kommentar från aida
2 februari, 2009 kl 2 februari 2009 (22:35)

Jag vill bara krama om dig när jag läser din blogg.Är mamma själv ;har en son 93 som brukar inte prata heller mycket om sig själv.Tårarna rinner när jag läser den här.
För en vecka sedan min bästa väninna försökta ta livet av sig;och efter bara 7 dagar har redan fått permission att vara helt ensam hemma.Pratade med läkare men ingenting hände;är varje timma mer arg och orolig…
Tusen kramar

Kommentar från frida
11 december, 2009 kl 11 december 2009 (12:34)

Vilka tonårsflickor är inte arga och irriterade på sina mammor? Det är ju dem man ska frigöra sig ifrån. Jag var tokarg på min mamma för det mesta. De barn som känner sig otrygga i relationen till sina föräldrar, de vågar nog inte, bli arga och och ta avstamp från dem. Linnea kunde bli arg på dig, hon kände sig alltså tillräcklig trygg i känslan av att du skulle stå kvar. Oavsett vad visste hon att du skulle älska henne. Och så är det ju, eller hur.

Skriv någonting