Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hälsning från Linnéa

9 januari 2009 (13:23) | barn, död, film, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Här kommer en liten film på Linnéa. Det är från november 2007 när vi var på en kryssning i Karibien.
Det är en klickbar länk. Jag har inte lärt mig hur man bäddar in video i WordPress.

Klicka här för att se filmsnutten (4 sek lång)…

Så levande hon ser ut. Visst är det svårt att förstå att hon skulle välja att ta sitt liv sex månader senare?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från BeckaBus
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (14:39)

Åhh vad vacker hon är. Hon ser verkligen levande ut…och det är jätte svårt att förstå vad hon gjorde 6 månader senare…
Tack för att du delar med dig av din vackra dotter!

Många kramar från becka

BeckaBuss senaste blogginlägg..Mina älskade flikkor<333

Kommentar från kitty
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (14:58)

aj.. det gör så ont att läsa, att se 🙁
jag beklagar verkligen, hon var väldigt vacker…

ta hand om dig.
kramar

kittys senaste blogginlägg..<3<3

Kommentar från Tina
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (17:36)

Som du skrev , så levande!? Och så otroligt vacker.

Den här dikten skrev våran yngsta dotter, nu 1 år efter hon försökte ta livet av sej 2 ggr:
Berusningen
”På MAVA
och med för mycket självhat
kollade jag
om fönstret gick att öppna
om man kunde hoppa ut
jag såg inte våldet
jag kände inte korruptionen
jag hörde inte Morfar
som grät i sin himmel
ville leda mig ut
det var en lång väg därifrån
en kamp att sträva emot
det handlade
aldrig om tonårsfrustration
jag ville faktiskt dö
ligga kall och frusen i en grav
så det här är din text Morfar
du såg författaren
i mig vid sju års ålder
stod bredvid mig i mörkret
du sa:
”det är inte särskilt svårt att leva
det är bara svårt att se sig själv
känna sin egen Baudelaire
så berusa dig som aldrig förr
berusa dig på livet”. ”

Åh vad man älskar sitt barn, åhh vad jag önskar att Linnea levde…
Många kramar!!!

Kommentar från Ludmilla
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (17:41)

Tina: Vilken fantastisk dikt. Vad väldigt glad jag blir att höra att hon kommit ur sitt mörker. Tankar till er!

Kommentar från nathalie
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (18:14)

så himla vacker tjej alltså. Har läst igenom din blogg, och allt du har skrivit har berört mig så otroligt mycke. Tycker du verkar vara en smart och stark kvinna. Det är tungt att läsa men man kan inte sluta. jaja, ha det bäst, kram.

Kommentar från Ludmilla
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (18:45)

Nathalie: Tack för att du kommenterar. ”Stark” tycker jag inte att jag är. Jag försöker bara överleva själv…

Kommentar från annika sandberg
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (19:05)

Det jag fortfarande tycker är mest jobbigt, nu 3 år och exakt 10 månader sedan min dotter dog, är att möta gamla klasskamraters föräldrar ( jag är mästare på att spana och undvika …) i affärer eller ute. Jag vill inte påminnas om att deras barn lever och min dotter inte, jag vill inte prata med någon jag inte själv valt att berätta för. Inga problem med okända, jag väljer att skydda min integritet och behöver inte säga mer än det jag vill och ” stänger” öronen om det blir plågsamt att lyssna till andras berättelser ( jag badar bastu och vinterbadar året om). Det känns bra att känna att det är jag som väljer, jag som avgör vad som andra får ta del av. Avskyr när andra tycker synd om mig eller säger att jag är stark. Det är en uppgift man inte väljer efter träning och mental förberedelse; någon sådan finns inte och man har inget annat val än att överleva själv eller att gå under. Kanske har vi som fått kämpa för våra barns välmående och liv tvingats bli extra starka…men det är inget vi valt att bli.

Tack för din insiktsfulla blogg.

Annika

Kommentar från Ludmilla
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (19:36)

Annika: Jag känner så väl igen dig… Jag har så många gånger funderat över vad ”stark” betyder…? Att man inte gråter jämt? Att man orkar prata om det? Att man inte skäms?

Jag tror dock att allt som man tycker är jobbigt att utsätta sig för – ska man utsätta sig för! Det är exponering som behövs!

Tack för att du kommenterar och delar med dig!

Ludmilla

Kommentar från Erika
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (20:23)

Blir alldeles tårögd och det knyter sig i magen när jag ser henne! Kan inte förstå! Tänk att hon inte finns där hemma hos dig. Tänk att hon inte kommer att komma ut ur huset och möta mig när jag kommer imorgon…

Kram E

Kommentar från Ludmilla
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (20:25)

Erika: Jag vet… hon brukar ju vilja vara med oss… Kanske är hon med ändå… på något sätt…?

Kommentar från annika sandberg
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (21:22)

Håller med dig om att man skall utmana sig för det man tycker är jobbigt, men till en viss gräns. Jag tycker det är skönt att inte alla jag möter, varken på jobbet eller i andra sammanhang, vet att jag förlorat en dotter.
Anna finns med mig i tankar , handlingar och känslor varje dag ( och även i drömmar). Jag berättar om henne om det känns rätt för mig.
Men din blogg är viktig och jag förstår alla dina tankar och känslor till 100 %.
Annika

Kommentar från annika sandberg
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (21:24)

utsätta sig för det man tycker är jobbigt skulle det stått…blev konstig svenska

Kommentar från Ludmilla
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (21:48)

Annika: Jag förstår! Det känns bra att du gör detsamma!
Kram!

Kommentar från Ingrid
9 januari, 2009 kl 9 januari 2009 (23:54)

Lightbulbmoment!!!
Kom just på varför jag tycker att du är stark. Tidigare har det ju bara varit en känsla som jag inte riktigt satt ord på, men det gör jag nu.
Visst är du stark Ludmilla, just för att du bara försöker att överleva sekund för sekund, minut för minut, timme för timme… Det hade varit lättare att välja samma väg som Linnéa, lättare för dig…
Att möta det otrygga och kanske svåra skapar många gånger utveckling, men inte alltid, det kan tyvärr också skapa regression.
Jag uppskattar din styrka att vilja utvecklas och dela det med oss andra.

Bamsekramar

Kommentar från Ludmilla
10 januari, 2009 kl 10 januari 2009 (8:42)

Ingrid: Du är gullig du! : ) Kram

Kommentar från annika sandberg
10 januari, 2009 kl 10 januari 2009 (13:07)

Det som är viktigt för mig nu är att andra inte bara ser min dotters hela liv som en enda utförsbacke mot katastrofen…hon och Linneá och alla andra unga som ” väljer” ( hur?) att avsluta sina liv innan vuxenlivet hunnit börja var vanliga barn; de gjorde oss glada, stolta och bekymrade ibland, precis som alla andra barn…de föddes inte med en önskan att inte få leva. När Anna började må dåligt i tonåren sa hon ofta till mig att det är egoistiskt att skaffa barn för man vet inte vad de kommer få gå igenom…men hon passade en lite pojke i några månader ( han var 8 månader) då hon inte orkade fortsätta gymnasieskolan ( hoppade aldrig av men skolan håvade in skolpeng i ytterligare 2 år, utan att göra något för henne.). Den lille pojken och hans familj gav henne en känsla av värde och glädje i mörkret.
Tack Anton med familj!
Kram Ludmilla, från Annika

Skriv någonting