Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hon blir aldrig 16 år… och inte 15 heller…

12 januari 2009 (22:08) | allmänt, barn, död, Linnéa, livet, musik, självmord, tonåringar | av: Ludmilla

Åsa skriver idag om hur man upplever åldrar med anledning av att Gessle fyller 50 idag.

Jag har själv ägnat dagen åt att tänka på Linnéas ålder. Hur gammal är hon egentligen?

För ett år sedan var hon 14 år. 8 dagar innan hon fyllde 15 år så tog hon sitt liv. Hon blev aldrig 15 år. Linnéa har aldrig fyllt 15 år. Hon har inte kunnat gå på barnförbjudna filmer och inte köra moppe.

Nu är det nytt år. 2009 är året som hon skulle ha fyllt 16 år. I sommar skulle hon ha börjat övningsköra. Hon såg så mycket fram emot det. Och jag med!

Om Linnéa skulle ha levt (Oupps… när jag skriver så, så känner jag hur kniven vrids om igen – Är Linnéa verkligen död..?) skulle hon ha sökt in till gymnasiet nu. För ett år sedan funderade hon över detta. Hon visste att hon ville läsa Natur. Hon skulle ju bli läkare. Hon bestämde sig för att hon ville läsa på Katedralskolan.

Nu kommer hon inte att gå gymnasiet alls.
Linnéa kommer inte att ta studenten.
Hon kommer inte att bli läkare.
Hon kommer inte att gifta sig.
Hon kommer inte att få barn.

Hon kommer aldrig att bli äldre än 14 år.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika sandberg
12 januari, 2009 kl 12 januari 2009 (23:08)

Kan bara hålla med dig om det ofattbara och orättvisa i att våra flickors livsklockor stannat alldeles för tidigt. Kanske fortsätter de att ticka ( inom oss tickar de alltid) någon annanstans, vem vet egentligen vad som händer när vi lämnar livet här? Inte jag iaf…
Så tänker jag…och jag minns att jag höll ett helt improviserat tal på min dotters begravning ( nu eller aldrig, tänkte jag)..om att hon var/är den människa som lärt mig mest om hur det är att vara människa; glädjen och smärtan som finns i alla människoliv; hennes liv varinte långt men innehåll mycket kärlek, visdom, djup…och vänskap och skratt, inte att förglömma.

Kramar dig på avstånd, Ludmilla

Annika

Kommentar från Gunilla
12 januari, 2009 kl 12 januari 2009 (23:25)

För mig är Rickard alltid 23 år, trots att året som nu börjat skulle gjort honom 28 år, men så kan jag inte räkna längre för det är ju bara i livet man blir äldre. För mig åldras han inte och det är en märklig känsla.

Gunillas senaste blogginlägg..Döden betyder ingenting!

Kommentar från lillemor
13 januari, 2009 kl 13 januari 2009 (9:10)

ja man känner så min ehline vart 30. I år skulle hon fylla 33 för mig är hon hon den ålden hon ska fylla i år i år trots att det inte gått så lång tid sen hon vart en ängel. saknar min dotter så mycke.styrkekramar till alla ehliens mamma

lillemors senaste blogginlägg..ett ljus för min älskande dotter

Kommentar från Helena
13 januari, 2009 kl 13 januari 2009 (10:01)

Jag tänker på dig Ludmilla. Jag förundras över din kämparglöd, jag förundras över din ärlighet.
Jag förstår att det känns tungt, orättvist, och ibland omöjligt, men ett tips för att lätta upp lite är kanske att tänka på allt som hon faktiskt hann med.
Jag vet inte om det hjälper dig, men jag kan ibland tycka att det är skönt när jag börjar tänka på allt som mina vänner inte hann med.

Ta hand om dig!
KRAMAR Helena

Helenas senaste blogginlägg..Fortsatt kamp

Kommentar från Doktoranden
13 januari, 2009 kl 13 januari 2009 (10:59)

Jag har aldrig förlorat ett barn (har 2st; 3 och 6 år), det hoppas jag heller aldrig jag får uppleva, men jag vill ändå säga hur starkt jag finner det vara att skriva så öppet om vad som måste vara en förlust av omätbara mått.

Sorg är aldrig enkelt samtidigt som det är ett viktigt verktyg i livet.

Doktorandens senaste blogginlägg..< — >

Kommentar från Mats Svensson
13 januari, 2009 kl 13 januari 2009 (23:54)

Idag är det 6 år sedan Alexandra dog och jag känner igen dina tankar så väl. Jag tror att det är ännu svårare när det rör sig om en tonåring som ska bli vuxen då de ju skulle utvecklas så mkt mer än andra som är äldre.
Känner även igen när du skriver ” är Linnea verkligen död”. Det är så overkligt.
Vem är jag som ska komma och skriva dig på näsan men vill ändå fråga dig om du håller det ifrån dig istället för att – om överhuvudtaget möjligt – ta in det, med bloggen? Om det är så unnar jag dig det men akta dig för risken att du inte får tag i det sen när du orkar.
Jag tror att jag själv var i chock och förnekelse i två – tre år där SKULDEN – om jag hade känslomässigt förstått att hon var borta för alltid- skulle krossat mig. Det var mitt sätt att överleva men samtidigt tar det så mkt energi och ork idag och jag får inte tag i henne eller sorgen över att hon är borta.
Jag inser ju att det finns så mkt mer än det som framgår i det du skriver men kan få en känsla av att du intellektualiserar och att det kan vara din största fiende nu. Jag ser att du är KBT-terapeut. Jag är kurator och det gjorde det svårare för mig. Jag menar, du får ju den rollen här också ibland?
med all respekt och omtanke.
mats

Kommentar från Gunilla
14 januari, 2009 kl 14 januari 2009 (11:05)

Kikar förbi med en styrkekram…

Gunillas senaste blogginlägg..En dikt som ger mig styrka

Kommentar från Kimmi
14 januari, 2009 kl 14 januari 2009 (13:06)

Kom in här av en slump genom att ha surfat från blogg till blogg. Jag blir så väldigt gripen av att läsa om Linnéa och allt som har hänt. När du beskriver Linnéas uppväxt får jag en extra klump i magen eftersom det lika gärna kunde varit min egen dotter du skriver om. Hon är bara 4.5 år men dessa hennes första år har varit nästan i detalj så som du beskriver Linnéas första år.
Jag är redan väldigt uppmärksam på min lilla sessa då jag själv är bipolär och är medveten om att det finns en risk att hon bär på samma känslighet som jag gör. Din blogg var en extra väckarklocka och det är jag tacksam för.

Kimmis senaste blogginlägg..Inspiration tack!

Kommentar från Jenny
14 januari, 2009 kl 14 januari 2009 (15:23)

Jag beundrar att du är så öppen om det som hänt och det är få som är så öppa men de behövs för att kunna hjälpa andra männiksor som gått igenom samma sak! Du hjälper verkligen andra! Tack för det!

Kommentar från Ludmilla
14 januari, 2009 kl 14 januari 2009 (16:08)

@Mats: Jag tackar för din omtanke. Jag är medveten om risken. Men, jag tror att jag med min psykologshjälp ändå ser till att inte fly från känslorna. Jag har nog både och. Både tankar och känslor kring detta.

Kommentar från Lotta
14 januari, 2009 kl 14 januari 2009 (17:00)

Hej Ludmilla. Dessa saker ploppar ständigt upp i mitt huvud också.Charlie fick inte fylla 16 år. Det skulle han gjort tolv dagar senare. Nu skulle han snart fylla 18 år. När jag ser hans vänner tänker jag på allt som de nu gör som inte han kan. Om några år ska de bilda familjer och det är tungt att tänka på hur det skulle varit. Kramar Lotta

Kommentar från Ludmilla
14 januari, 2009 kl 14 januari 2009 (17:11)

@Lotta: Ja, det är smärtsamt att de inte kommer att få barn. Att deras underbara själar inte får leva vidare i ”avkommor”. Det är så definitivt…

Kommentar från Tezz
15 januari, 2009 kl 15 januari 2009 (8:46)

Beundrar dej för din styrka om att skriva om Linnéa och erat liv utan henne.Jag tror man aldrig riktigt kan acceptera att ens barn inte finns mera.Och man kan känna sig fruktansvärd bitter på att inte få uppleva dom olika åldrarna och händelserna i våra barns liv.
Hade en diskussion med på jobbet,eftersom en nära vän hade mist sitt barn.Och då vräker någon ur sig :Ja men hon fick i allafall 11 år ihop med sitt barn och man skulle vara glad & tacksam åt dessa åren med sitt barn.
Va? tänkte jag ska man vara tacksam för dessa åren.Visst jag har inte förlorat något barn men jag skulle aldrig vara tacksam för dessa åren jag fick tillsammans med mitt barn.Jag skulle aldrig kunnat acceptera att mitt barn inte fanns med mej i mitt liv.Jag hoppas du fattar hur jag menar…
Tänk så olika vi tänker…

Kram

Kommentar från Tuija
15 januari, 2009 kl 15 januari 2009 (9:46)

Ålder..svårt..

Matias blev 19 år..ibland är han 19 ibland är han 25.

Han hade också mycket o många framtidsplaner. Lumpen, utomlands några månader, ”halv”flytta hemifrån (studenkorridor) universitetet…

När han skulle ha fyllt 23skulle han ha uppfyllt alla dessa planer. vara färdig civilingenjör inom data och teknik, där tog det stopp för mig på nåt sätt… Kunde inte följa honom längre…

Kanske skulle han ha haft familj nu? Flyttat till Stockholm? Jobbat?
Eller, ja vad sjutton skulle han ha gjort nu? i 5 år ”följde” jag honom i tankarna/fantasin, men nu – ja du hör.

Styrkekram Tuija

Kommentar från Ludmilla
15 januari, 2009 kl 15 januari 2009 (20:32)

@Tuija: 6 år är lång tid. Väldigt lång tid.

Kommentar från Cat ( http://blissandagony.blogspot.com )
18 januari, 2009 kl 18 januari 2009 (2:43)

Jag blev berörd av det här blogginlägget, och de redan skrivna kommentarerna. Sedan jag var 10 har jag varit självmordsbenägen och för att göra en lång historia kommentar-kort så har jag överlevt hittills. Jag får sällan skuldkänslor över vad det är jag skulle lämna efter mig, vilka som skulle bli sårade. I min värld är det jag som lider, och ingen kommer sakna mig efteråt.
Men efter att ha läst det här så känns inte den tanken lika rätt längre, och för första gången på 10 år så har jag verkligen kunnat ta in det.

I år blir det 5 år sedan min bästa vän tog livet av sig, inte ens då (eller åren som gått) förstod jag smärtan på riktigt.

Styrkekramar, Cat

Skriv någonting