Livet är märkligt
Ja, visst är livet märkligt…
Jag kan inte känna att jag är bitter över vad som ”drabbat mig”. Jag kan bara förundras över hur märkligt livet är.
Oscar framför receptionen
För fyra år sedan var jag och familjen i Thailand under 2 veckor. Det var första gången vi var i Thailand. Linnéa var alltså 12, Jonas 6 och Oscar 4. Vi hade först tänkt att åka över julhelgerna men bestämde oss till slut för att åka några veckor före jul istället.
Vi bodde i Khao Lak. På Blue Village Pakarang, ett stort och härligt hotellområde precis vid havet. Vi åkte med Fritidsresor. Linnéa var med i Super Kids och pojkarna i Bamseklubben. Människorna var generösa och vänliga. Klimatet var underbart. Vi gjorde flera härliga utflykter till Similan Islands, till en elefantfarm i bergen och en äventyrsutflykt som vi var ensamna på med vår guide. Vi hade helt enkelt en supersemester i paradiset.
Det var första gången av alla resor vi gjort som vi sa att hit måste vi åka igen.
Khao Lak var vårt paradis på jorden.
Mina barn på stranden i Khao Lak November 2004
Så kom Tsunamin ca 5 veckor senare. Precis som för alla andra blev detta en verklig chock. Tänk att en sådan katastrof kunde hända oss. Oss här i Sverige. Barnfamiljer som vi.
Det kunde ha varit vi.
Johan och jag satt klistrade framför internet de närmaste dagarna. Förlamade. Insåg att Khao Lak var ett av de ställen som var värst drabbade. Insåg att Pakarang Village var borta. Helt bortspolat. Vi läste allt vi kom åt och försökte förstå.
Jag insåg hur skört livet var.
Jag kände med de människor som hade mist sina nära och kära. Särskilt de som hade mist sina barn. Jag tänkte mig in i hur det måste ha känts att spolas i väg av de väldiga vattenmassorna och känna hur barnets hand slets ur min. Jag kände vilka krafter det var som var inblandade.
Jag kände skräcken över att förlora ett barn…
Jag läste de efterlevandes berättelser om vad de varit med om och hur de klarade livet efter tsunamin. Förundrades över Pigge Werkelins drivkraft och målmedvetenhet. Jag läste om de efterlevandes sökande efter sina anhöriga. Jag hittade sidor på nätet som la ut bilder på kroppar och personliga tillhörigheter. Jag hittade sidor där man efterlyste sina nära och kära.
Jag hittade information om vår personliga guide och att hon inte var i livet. Inte heller han som körde det lilla transporttåget på området.
Jag hittade också information om att Linnéas Super Kids ledare, Sandra, hade omkommit. Jag minns Sandras glada leende när hon var utklädd till Clown en av de sista dagarna vi var där.
Mina barn blev också påverkade av det som hänt så klart. Linnéa var märkligt nog inte särskilt intresserad av att ta del av detta. Det kändes som att hon skärmade sig och jag tänkte att hon kanske behövde ha lite tid. Men det kom aldrig en tid när hon ville prata om det. Jonas och Oscar ritade ganska omgående en massa teckningar på vågor och barn som försvann i vågorna. Vi lärde oss allt om jordplattor och jordbävningar och tsunamis. Vi tog reda på hur larmsystemen fungerade och vi följde hur man byggde upp Khao Lak igen.
Mitt i mitt sökande efter att förstå katastrofens vidd så fick jag kontakt med Maria som var Sandras moster. Jag fann henne på en av siterna för efterlevande. Vi började maila varandra och jag berättade det jag visste och hon berättade det hon visste. Vi hade var sin bild av Khao Lak. Paradiset på jorden, och helvetet på jorden. Vi bytte bilder med varandra. För mig var det en viktig pusselbit för att förstå att det verkligen hade hänt. För henne var det en viktig pusselbit att se hur fint Sandra hade haft det innan det hände.
Efter Tsunamin
Jag kommer ihåg att jag nästan skämdes över att jag engagerade mig så mycket i tsunamins efterverkningar trots att jag själv faktiskt inte var drabbad. Jag tror att det var det att det kändes som att det kunde vara jag. Det kunde ha varit vi likaväl. Det kunde ha varit mina barn som lekte där på stranden när vågen kom. Och att förlora ett barn var så stort och ofattbart hemskt att det nästan inte gick att ta in. Men jag gjorde det då.
Sedan dog mitt barn. Linnéa tog sitt liv 3,5 år senare.
Helt plötsligt är jag en av de drabbade.
Det som inte fick hända, hände mig.
Sandras moster Maria och jag hade inte haft kontakt på ett par år. Nu läste hon om det som hade hänt mig i tidningen och mailade mig igen. Nu är det omvända roller. Nu är det jag som är drabbad. Skillnaden är dock att hon vet hur det är att vara drabbad. Hon skriver:
Ja visst är det märkligt hur vi kom i kontakt med varandra, 2 vackra tjejers alldeles för tidiga död. Jag minns att jag blev glad när du mailade mig första gången, att få kontakt med dig som träffat Sandra i Thailand har betytt mycket, du gav oss ju också en bild av hur det såg ut innan vågen spolade bort allt, och att veta att någon som man inte känner bryr sig om…
Livet är så märkligt. Så märkligt…
Lev det.
Här och nu!
För du vet ingenting om någonting.
Livet lever sig självt. Det är ingen idé att planera så mycket framåt.
Lev nu!
Läs även andra bloggares åsikter om mindfulness, Pigge Werkelin, överlevare, efterlevande, tsunamin, khao lak, thailand, similan island, pakarang, blue village, fritidsresor, super kids, Linnéa, Sandra, moster, leva nu, katastrof, olycka, resa, paradis,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Sara
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (14:56)
Hej Ludmilla,
Jag hittade blogg av en märklig slump idag. Tittade runt och rördes av det du skrev. Sen insåg jag plötsligt att jag faktiskt träffat din fina dotter när hon gjorde prao eller praktik på KS akuten förra våren (lite osäker på tiden). Helena forskade och Linnea auskulterade med mig ett tag för att se lite hur det var på akuten. Hon gav ett väldigt varmt och ”levande” intryck. Hon kändes mycket mognare än sin ålder. Det gör mig väldigt väldigt sorgsen att läsa om vad som hänt.
Kommentar från Ludmilla
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (15:12)
Sara: Jag är glad över att du har träffat Linnéa. Hon var väldigt intresserad av kirurgi och var stolt över att ha ordnat Praon med Helenas hjälp. Det var på hösten i 8an – ett halvår innan hon dog. Det är svårt att förstå hur livet kan svänga så…
Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (16:14)
Det du skriver är så klockrent och sant! Livet är märkligt och det lever sig själv..
Och vi möter människor och öden, precis när vi behöver det.
Kram!
Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Saker som gör mig glad just nu
Kommentar från Viktoria
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (18:52)
Vilken stämning du förmedlar i din text! Du berör djupt. //Kram Viktoria
Viktorias senaste blogginlägg..Härliga bekanta!
Kommentar från Maj
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (18:54)
Hoppas att du också kan ta vara på tiden i livet. Jag förstår om du har det svårt och du kämpar varje dag, det är starkt. Jag har inte mist någon som stått mig nära så jag kan tyvärr inte förstå exakt, men jag kan ana om att det är fruktansvärt.
Jag hoppas du kan leva vidare och sikta framåt. Försöka vara glad över de stunder du har i livet. Uppskatta de små sakerna som gör vardagen bättre. Hitta det där lilla speciella som gör att man orkar att leva. Linnea ville nog aldrig att du skulle bli ledsen eller må dåligt, lev för henne, lev för dig själv!
Du är stark med andra ord och jag vet att du kommer klara detta. Hon kommer alltid leva kvar inom dig, ta hennes glädje och lev ditt liv, dela glädjen med nära och kära! Livet är NU och inte senare. Du lever fortfarande!
Sköt om dig!!!
Majs senaste blogginlägg..0129. 23/01/09
Kommentar från nathalie
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (19:28)
Oj, vad läskigt… Jag var kompis med Sandras lillasyster förr. Eller annars är det bara ett märkligt sammanträffade, för den Sandra jag pratar om jobbade för samma resebyrå, med de uppgifter du skrivit, och omkom tyvärr. Så det måste ju nästan vara samma Sandra vi pratar om.
Läskigt sammanträffande i alla fall.
Kommentar från Ludmilla
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (19:45)
Nathalie: Världen är mindre än man tror…
Kommentar från Malin
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (19:56)
Hej Ludmilla.
Hittade in till din blogg via aftonbladet. Jag måste verkligen säga att storyn om hur Linnéa dog gjorde verkligen så jag fick tårar i ögonen. Kan inte ens föreställa mig om vad du och din familj har gått igenom. Styrkekramar till er!
Malins senaste blogginlägg..Bloggar som berör
Kommentar från Tonårsmorsa
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (22:14)
Ja, på något sätt så är så mycket i livet märkligt. Märkligt och ändå helt naturligt, på något sätt. Som om allt har något mening, fast vi inte alltid förstår det när det sker.
Tack för din vackra, berörande text! Önskar er en fin helg! ♥♥♥
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Intervju med Aminata.se
Kommentar från Maria (Sandras moster)
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (22:21)
Hej Ludmilla!
Jättefint skrivet, precis som det är…märkligt och i bland så smärtsamt..
Nathalie, till dig vill jag säga att Emilia blev mamma i måndags till en liten kille.
Kram Maria
Kommentar från Soulsister
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (23:34)
Ja, jag trodde förr att det fanns en mening med allt…men sen jag blev sjuk vet jag inte. Jag hoppas jag kommer tillbaka till den starka tro jag hade förr….
Berörd är jag i alla fall av din text! Vackert!
KRAM
Soulsisters senaste blogginlägg..Livet efter beskedet – artikeln i Lundagård
Pingback från lördagsgodis on the run « the real mymlan
24 januari, 2009 kl 24 januari 2009 (13:56)
[…] livetärfaktisktvärtattleva: Ludmilla skriver, läs själva. Kolla hennes länkar […]
Kommentar från Jenny
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (7:18)
Jag jobbar natt och ska snart gå hem, hittade denna blogg vid 23-tiden igårkväll och har läst den från början till slut. Försökte själv ta livet av mig för bara något år sedan men kommit på fötter igen. Har aldrig kommenterat någon blogg innan men vill skicka en kram till dig och dina andra barn. En sak jag tänkt på mycket är hur just min lillebror skulle reagera om jag inte överlevt. Önskar er all lycka!
Kommentar från Ludmilla
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (8:45)
Jenny: Tack för att du läser. Jag är så glad att du har kommit ut på andra sidan.
Kommentar från ulle
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (16:45)
Vad fint du skriver. Har aldrig varit i Thailand men läst mycket om tsunamin och tänkte också såna tankar, vad hade man gjort om man själv blev drabbad? Har inte själv mist någon men haft en mycket sjuk dotter i över 3 år och vet hur det är att leva med oron om hon inte ska vakna upp i morgon… Fruktansvärt, men hon valde tack och lov att leva!
Läste nyss boken ”när livet stannar” av Malin Sävstam, som handlar om hur hon miste sin man och 2 av sina barn, sin bästa väninna och hennes barn i tsunamin. Väldigt gripande, har du läst den?
Kram
ulles senaste blogginlägg..Tävlar
Kommentar från Ludmilla
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (19:29)
Ulle: Jag läste boken i somras. Den fick mig verkligen att tänka till. Om hon klarade det, ska jag klara det!
Ludmillas senaste blogginlägg..“Leva-Vidare-Grupp” i Uppsala
Kommentar från Ludmilla
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (19:29)
Ulle: Jag läste boken i somras. Den fick mig verkligen att tänka till. Om hon klarade det, ska jag klara det!
Kommentar från ullrika
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (0:57)
jag har ju varit här förr. tittar in här då och då. du skriver så klokt. jag blir galen på hur stark du är, och kommer fortsätta tjat om det fastän du säger emot. du är bamsestark!!
jag tror det var många som reagerade som du inför Tsunamikatastrofen i sydostasien. själv kände jag mig lite kluven. alla av dom turister som förlorat anhöriga hade ett hem att komma hem till. tänk dom som fick hela sitt hem bortspolat. jag kände mig så hemsk som tyckte lika synd om alla. går det att gradera smärta och förlust? jag tror inte det. men du kanske förstår hur jag menar.
Pingback från Ludmillas Blogg » Wonderchild
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (17:22)
[…] hörde Christian Waltz Wonderchild på radio. Linnéa gillade den och lyssnade mycket på den när vi var i Thailand 2004/2005. När vi kom hem därifrån ville hon inte lyssna alls på den låten. Jag tyckte det var så […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Mamma
15 juni, 2009 kl 15 juni 2009 (20:43)
[…] fick en fin dikt skickad till mig från Sandras mormor som jag tyckte var så fin. Dikten är hämtad från sidan Vi som finns, en sidan för efterlevande […]
Kommentar från Gunilla
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (13:51)
Tänk en sådan värdefull kontakt ni har skapat emellan er. Livet är märkligt men samtidigt är det som om saker och ting hänger ihop…
Gunillas senaste blogginlägg..Nu till något helt annat