Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Fler livshistorier…

3 februari 2009 (18:21) | depression, döden, psykiatri, självmord, sjukdom, sjukvård, tonåringar | av: Ludmilla

Här kommer en till av alla otroliga livshistorier som jag har fått mailat till mig.
Personen som har skrivit detta har godkänt att jag har lagt ut det på internet av anledningen att det kanske kan hjälpa någon.

Som du beskriver Linnea har folk alltid beskrivit mig. En glad, trevlig tjej som gör positivt intryck på folk osv. Men när jag skulle börja sexan hände något. Jag var inte mig själv. Utåt visade jag inget, men inombords led jag något fruktansvärt.

Jag levde ett dubbel-liv. ”Spelade” glad för omgivningen men inombords plågade jag mig själv.
Började skada mig själv för att jag kände mig så falsk. Rispade upp armarna, men döljde det med tröjor.

Efter ett tag blev jag synligt sjuk och fick snabbt kontakt med BUP. Jag fick på börja en behandling med en gång i veckan hos en psykolog. Även anti deprissiva tabletter sattes in för att det fanns ingen annan väg att få mig frisk.

Jag kände mig helt borttappad. Jag förstod inte vad folk sa. Jag kunde inte förstå att dom tyckte jag var en bra människa, för enligt mig själv var jag ju totalt värdelös. Jag gjorde livet surt för alla andra och tog bara plats och tid. Samtidigt som jag var så falsk. Jag ljög dom rätt upp i ansiktet när jag ”spelade” glad för dom. Jag var som två personligheter som krigade emot varandra hela tiden och kriget gjorde mig så trött. Tusen tankar snurrade i mitt huvud. Jag stannade hemma hela dagarna och struntade i skolan och det sociala livet. Jag struntade i allt helt enkelt. Jag förstod inte ens att timmarna gick.

12 år var jag när jag skrev mitt första avskedsbrevbrev. Den kvällen blev det inte av för mina föräldrar tog med mig hem till min moster (dom visste ingenting om mitt självmordstänkande, eftersom jag blå-nekat det när dom frågat). Efter det bestämde jag vissa datum som jag skulle försöka ta mitt liv. Om inte det första var tillgängligt, var det andra datumet till hands. När datumen tog slut hade jag börjat tillfriskna.

Min omgivning idag har berättat för mig hur jag var. Att det ibland inte gick att få kontakt med mig. Jag svarade inte och tittade tomt bort. Kunde få utbrott när som helst. Betedde mig riktigt illa mot min mamma. Vissa dagar pratade jag inte. En del som berättat att jag till och med såg påverkad ut, så svarta och livlösa var mina ögon.

För ett år sedan blev jag sjuk igen. Fast denna gången vart det annorlunda. Jag började bli väldigt impulsiv på kvällarna. Denna impulsivitet visades genom att försöka ta livet av mig och skada mig själv. Jag tappade alltså kontrollen över mig själv. Rispade upp hela armar och ben. Misshandlade mig själv. Tog massa tabletter.

När jag ”vaknade upp” ur tillståndet, var jag helt förstörd och kunde inte förstå vad jag gjort emot mig själv. Något sa till mig att göra såhär. Som en högre makt man inte kunde kämpa emot. Jag ville själv lägga in till slutenvård. Men mina föräldrar sa ifrån. Dom ville inte ha mig där inne, utan hemma i en friskare miljö. Efter det att jag tog massa tabletter och fick ligga på akuten förändrades mycket. Jag var bevakad hela tiden. Gick i skolan några timmar om dagen osv. Då försvann impulserna och jag fick börja en utredning. Det visade sig att jag lider av ADD, en uppmärksamhetsstörning alltså. Då tillkommer ofta andra psykiska problem, så som min depression och tvångsyndrom.

Inte förrän nu de senaste månaderna har jag förstått att jag var sjuk. Att jag var deprimerad.

Nu vet jag inte om det här förklarar så mycket för dig, men det jag försöker berätta är att man är inte vid medvetande. Man förstår inte vad man håller på med. Man ser svart. Det finns ingen utväg i något. Jag har svårt att förstå än idag, vad jag egentligen höll på med. Hur det kunde bli så fel, eftersom jag alltid var den trevliga, positiva och duktiga tjejen. Som Linnéa.

Om du har frågor fråga mig gärna så svarar jag på allt jag kan. För om jag kan göra skillnad för dig, är det värt varenda minut för du är en sådan stark kvinna och jag beundrar dig verkligen.

Tack för att du ville dela med dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Hanna
3 februari, 2009 kl 3 februari 2009 (21:50)

Hej!
Jag råkade klicka mig in till din sida utav en slump, men jag måste säga att du verkar vara en väldigt stark kvinna och jag beklagar din, och din familjs, och alla anhörigas sorg..

Sen måste jag säga att jag tycker det är bra att människor delar med sig av sina livshistorier, för att visa att det finns hopp och ljus mitt i det mörka. Jag känner igen mig själv väldigt mycket i livshistorien du publicerat i det här inlägget, och jag är glad att personen verkar ha tagit ut sig. Jag hoppas att du och alla andra där ute fortsätter att visa att det finns ljusglimtar, för det kan alltid hjälpa någon!

Ta hand om dig, och jag hoppas att du fortsätter hitta små ljusglimtar och tar hand om dem! Kram

Hannas senaste blogginlägg..En underbar lördag

Kommentar från Jenny
4 februari, 2009 kl 4 februari 2009 (8:33)

Det här inlägget hjälper nog en hel del människor som läser din blogg.. både människor som har dessa problem, och människor som har anhöriga med dessa problem.
Nu vet jag på ett ungefär hur jag ska inleda ett samtal med min kusin som mår dåligt..

Fortfarande kmmer tårarna när jag läser din blogg.. Du är en enastående människa som inte bara överlever, utan också lever.. Ta hand om er!
Kram

Jennys senaste blogginlägg..Stackars mig….

Skriv någonting