Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att backa tiden

5 februari 2009 (7:53) | acceptans, barn, depression, död, Linnéa, psykiatri, psykos, självmord, sjukvård, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Jag mår just nu lite bättre än för några dagar sedan.
Tack för allt stöd. Det betyder mycket.

Igår på kontoret så tog jag mig tid att gå genom lite papper som legat ett tag. Det var då väldigt tydligt när mitt liv stannade… Papperna var daterade 11 maj, 16 maj, 18 maj…

Då fanns hon. Frustrationen väcks inom mig när tiden backas. För om det bara är i mitten av maj finns det ju fortfarande saker att göra som kan förhindra det som hände.

Så, vad skulle jag då ha gjort annorlunda om det hade varit den 11 maj?

-Jag hade inte gått med på att Linnéas skulle ha fått vara ensam hemma den 15 maj. Jag skulle ha trott mer på mina instinkter än på BUPs bedömning. Då hade hon inte lyckats skära sig i halsen…
-Jag hade krävt att man omprövade diagnosen eftersom Linnéa inte hade förbättrats.
-Jag hade stått på mig mer vad gäller symptomen som overklighetskänsla, känsla av att kroppen inte hängde ihop, att pennan skrev av sig självt, att inget annat rum än det hon var i upplevdes finnas, dubbelhet m.m.
-Jag hade låtit bli att sätta hårt mot hårt när Linnéa blev upprörd den 30 maj. Jag brukade inte göra det men personalen på BUP tyckte inte att jag var tillräckligt hård mot henne…
-Jag hade inte åkt hem från BUP den 30 maj och litat på att de skulle göra rätt bedömning.

Hade jag varit annorlunda gentemot Linnéa? Nä, sannolikt inte. Jag försökte visa allt vad jag kunde hur mycket jag älskade henne. Jag tillbringade all min tid hos henne, eller hos Emelie som ju också var inlagd på kirurgen under samma tid. Linnéa tillät inte särskilt mycket närhet under hennes sista månader i livet. Ibland fick jag massera henne på ryggen. Ibland fick jag krama henne. Men oftast inte. Hon höll distans. Hon sa till mormor någon gång att det var för att vi skulle vänja oss…

Jag vet inte…

Och inte spelar det någon roll heller. Nu.
Det är ju som det är.

Linnéa är död.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från ulle
5 februari, 2009 kl 5 februari 2009 (10:28)

Varför ska man plåga sig själv med att tänka på vad man kunde ha gjort annorlunda? Men det är ju tyvärr så man gör,har tragglat vet inte hur många gånger vad JAG gjorde för fel, vad kunde JAG gjort annorlunda? Folk säger ju till mig gång på gång att det inte spelat nån roll, hon hade förmodligen blivit sjuk ändå! I vårt fall började det ju med att hon skar sig och mådde väldigt dåligt och det ledde i hennes fall till även anorexi. Efter över 3 års kämpande mår hon nu ganska bra och lever ett normalt liv, vilket jag ibland tvivlade på skulle gå! Kämpa på och klandra absolut inte dig själv!!!!

ulles senaste blogginlägg..Stekte valpar!!!!

Kommentar från Paulina
5 februari, 2009 kl 5 februari 2009 (14:27)

Det är svårt att inte älta. Känns som en naturlig mänsklig egenskap. Är ju i många fall det som gör att vi lär oss…utvecklas…blir smartare…gör ”bättre” val i framtiden. Men i riktigt jobbiga situationer, som din Ludmilla, gör det ofta saker jobbigare. Man ältar på och kommer ingenstans. Går i cirklar. Jag är själv en riktig ältare och försöker hela tiden att följa min mammas råd (acceptans): ”Döm inte dig själv, Paulina. Observera, konstatera och gå sedan vidare. Utan att värdera.” De få gånger jag lyckas tänka så är underbara, men oftast är jag inte tillräckligt stark. Känslorna tar överhanden. Men jag ger inte upp! 🙂

Kan tänka mig att det är likadant för dig, fast på ett annat plan!

Paulinas senaste blogginlägg..Scener ur ett äktenskap

Kommentar från Viktoria
5 februari, 2009 kl 5 februari 2009 (19:24)

Att ”älta” och ”traggla” är en (läkande) del av en sorgeprocess och jag hoppas du omger dig med människor som har vett på att förstå det.
Kramar från Västkusten

Viktorias senaste blogginlägg..Gästbloggare, introduktion!

Kommentar från Ludmilla
5 februari, 2009 kl 5 februari 2009 (19:34)

Ja… Acceptans är mitt bästa råd till mig själv också… Ältande är inget bra. Men bearbetning är ju en typ av ältande som också måste finnas med, i viss grad…

Kommentar från Helen
7 februari, 2009 kl 7 februari 2009 (22:52)

Den 30:e maj 2008. Det var dagen då jag fyllde 18 år-med stort kalas. För mig är det en dag jag aldrig glömmer, för det var just min 18-årsdag. Att det kom att bli dag ni inte heller kommer att glömma, fast åt andra hållet, känns så…orättvisst. Jag ängnar en tacke till dig och din familj.

//Helen

Kommentar från Malin Ekstrand
10 februari, 2009 kl 10 februari 2009 (12:34)

Jag förstår dina tankar om att du hade kunnat göra saker å ting annorlunda. Men samtidigt som du skriver hade hon bestämt sig, hon valde att ta avstånd från er alla för att ni skulle ”vänja” er!! Jag har förlorat min bästa vän i självmord (även min kusin å min farfar), tyvärr så är det så att har en självmordkandidat väl bestämt sig för att nu är det slut, är det nästintill omöjligt att förhindra det!! Hur mycket man än vill hjälpa dom!! Det är verkligen INTE okej att begå självmord på något sätt, det är inte det jag säger. Givetvis gör man ALLT för att hjälpa å förhindra å det ska man också göra. Min bästa vän nämde aldrig något om att hon mådde dåligt, en dag hade hon bara hängt sig!
Men nu i efterhand, det jag läser du gjorde allt för din dotter. Allt för att hon skulle förstå att du älska henne å gjorde allt för henne. Varför tror du hon tog avstånd å visade sådant humör? Hon ville inte bli påverkad i sitt val, hon ville inte känna kärlek, då var det enklare att vända på det hela så att det blev diskutioner ist och stöta bort värmen å kärleken från din sida.. Det är verkligen fruktansvärt det som hänt, men jag tycker verkligen inte att du ska lägga skulden på dig, att du kunde göra något annorlunda. BUP ska dessutom veta bättre än så! Jag lägger nog mer skulden på dom i det här. Ägnar en tanke till dig å din familj. Jag hoppas min bästa kompis som tog sitt liv i feb.08, idag är det ett år sedan, tar hand om Linnea där uppe!! // Malin

Kommentar från Ludmilla
10 februari, 2009 kl 10 februari 2009 (19:07)

Malin: Jag är ledsen för din vän. En tung dag idag förstår jag… Tack för att du skriver. Det värmer verkligen. Kram!

Kommentar från Göte Borg
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (2:10)

Trillade in här lite av en slump, självmord är något som funnits i mina tankar dagligen (eller iaf. veckoligen) sedan tidig tonår .. jag har funderat på varför det är så, vad det är för fel på mig som känner att det är så hopplöst och varför jag fortsätter kämpa på trotts ständigt usla resultat. På något vis så har självmord eller ”avslut” som jag ser det som ändå blivit normaliserat i mina tankebanor på något vis, från att ha varit något dramatiskt och en ”sista utväg med gråten i halsen” till ett faktiskt normalt avslut den dagen då jag helt känner att det inte tjänar något till längre.

Varför är jag nu sånhär ? Tja, jag har förvisso haft ganska mycket otur i mitt 31åriga (häromdagen) liv, föräldrarna skildes, elaka nya styvföräldrar, som storebror fick man ta skiten åt lillasyster, en hel rad med dåliga, utnyttjande, elaka, otrogna flickvänner (det är faktiskt ett helt kapitel i sig, det är så tragikomiskt att man knappt kan tro att det är sant) … men inget av det är egentligen en giltig anledning till ett avslut enligt mig. Saken är nog mer den att jag är så hopplöst missnöjd med mig själv, den jag är kontra den jag kunde vara och de besvär som detta medför.

Tro nu inte att detta är något ”leta uppmärksamhets” inlägg, det är faktist första gången jag släpper tankarna utanför mitt huvud i någon form sedan ett samtal med en kurator i högstadiet. Anledningen till varför jag gör det här är för att min situation börjar bli ganska ohållbar
– jag vet inte vart jag vill i mitt liv alls
– mitt senaste förhållande knakar rejält och jag misstänker att hon är otrogen vilket mina senaste 5 flickvänner varit innan det tagit slut
– jag närmar mig slutet på min andra universitets examen och känner fortfarande att jag inte kan något
– min bekantskapskrets leker mamma pappa barn, medans jag bara vill vara 21 igen
osv osv
… Men prata om det – Aldrig – hos dig .. här .. är jag anonym, det enda du vet är att jag är 31, kille och inte heter Göte

Anledningen till att jag skriver det då, jag har kommit fram till att en av de största anledningarna till varför jag kämpar på är av hänsyn till de som bryr sig om mig och du ska nog inte tvivla på att din dotter inte gjorde det (vilket jag inte tror du tvivlar på iofs) .. men det finns situationer när allt sådant flyger ut genom fönstret och då kan inget längre hindra en mer än en själv, jag har faktist tro det eller ej stått på en pall i mitt gamla pojkrum och sparkat undan den .. bältet jag hade runt halsen höll men det gjorde dock inte kroken i taket som lossnade samma sekund som pallen åkte undan .. slutade med en rejäl vurpa i golvet, ett stor bit tak liggandes på golvet samt en mamma som kommer inrusandes och undrar vad jag gjorde … givetvis godtog mor förklarningen om att jag tänkte försöka göra pull-ups på det viset. I alla fall så var det inte för ens efter, när jag låg där på golvet .. med halva taket i ansiktet, som jag faktist tänkte på hur mamma, pappa, lillasyster osv skulle reagera om jag lyckats .. visst jag förstod ju innan att de skulle bli ledsna men jag hade nog inte funderat över hur mkt och hur förödande. Jag tror inte din lilla tös gjorde det heller, så det hon gjorde var inget straff mot dig .. och du måste nog även försöka förlåta henne med för att komma till freds med vad hon gjorde.

Vet inte varför jag ligger här och skriver detta till dig nu eg. jag hoppas väl att det kanske kan få dig att se det från ”andra sidan” och med det bli mer tillfreds med hur dagsläget är .. ligger inte mycket tanke bakom vad jag skrivit, det kommer direkt från hjärnan så jag ber om ursäkt ifall det verkar knäppt eller om du på någotvis blir sårad för det är inte min mening. Jag vill iaf tacka dig för att du påtagligt visar mig den smärta jag kan orsaka, för det är nära nu men jag vill inte förstöra för dem jag älskar.

Vet att alltihopa låter knäppt, därför jag håller tyst om det i vanliga fall .. jag har somsagt själv svårt att få rim och reson på det.

//Kram

Skriv någonting