Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Jag drömde hon var död…

19 februari 2009 (19:49) | barn, död, Linnéa, psykiatri, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

För cirka 9 månader sedan, när Linnéa hade varit på BUP några veckor, var jag så otroligt rädd för att hon skulle lyckas ta sitt liv.

Det var ju därför hon var inlagd. För att hon ville dö. Hon skulle inte fylla 15 år.

En natt drömde jag en fruktansvärd mardröm. Jag drömde att Linnéa hade lyckats ta sitt liv. Det var en oändlig skräck som jag bara hade känt en gång tidigare.

Det var när Linnéa var 6 månader gammal. Hon satte då en brödbit i halsen och höll på att stryka med. Som tur var klarade hon sig, men efter det var jag alltid livrädd när hon hostade eller om något annat gjorde att jag fick anledning att tro att något hade hänt…

Jag fick uppleva känslan av att förlora henne då för 15,5 år sedan och jag har verkligen varit tacksam för varje dag jag fått med henne.

När jag vaknade på morgonen då efter mardrömmen för 9 månader sedan åkte jag till BUP direkt. Linnéa låg och sov. Jag kröp upp i hennes säng och kramade henne och grät. Jag kände hennes lukt och värme och var så oändligt tacksam att det var en dröm.
Jag berättade för henne hur fruktansvärt hemskt det var att uppleva att jag mist henne. Hon låg i drömmen på rygg i sin mjuka, rosa morgonrock. Hon var stel och kall.

Linnéa reagerade med irritation. Hon drog sig undan när hon vaknade. Hon fick mig att känna mig fånig. Varför skulle hon ta sitt liv?

Jag blev förvirrad. Kanske hade jag övertolkat situationen? Kanske hade hon blivit så förbättrad att det för henne nu låg långt bort?

Senare samma dag fick jag ett argt och anklagande mail från en närstående som Linnéa talat med. Hur kunde jag lägga mina egna känslor på Linnéa på det här viset? Förstog jag inte att jag gav Linnéa skuldkänslor när jag berättar en sådan här sak?!

Jag skämdes och var sedan försiktig med att visa hur orolig jag var. Jag försökte fokusera på det positiva och stötta henne i hennes framsteg. Jag överlät vården helt till BUP och kände mig tvungen att lita på att de visste vad de gjorde.

Nu efteråt är jag oändligt tacksam över att jag visade Linnéa min förtvivlan över att hon hade tagit sitt liv.

Hon visste hur ledsen jag skulle bli.
Hon visste hur värdefull hon var för mig.

Det känns bra och väldigt viktigt.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika sandberg
20 februari, 2009 kl 20 februari 2009 (11:09)

Förstår dig; jag tvingades också lämna min dotters i andras händer ( psykiatrin som sände henne till ett behandlingshem jag kollat och inte tyckte verka kompetenta nog….men utan makt kunde jag inget göra…och de lät henne gå under, så känns det fortfarande.
Vi kände våra barn bäst och upplevdes som obekväma , det är sanningen.
Annika

Kommentar från Paulina
20 februari, 2009 kl 20 februari 2009 (15:32)

Tycker det låter hemskt att i en sådan pressad situation behöva överlämna hela ansvaret till någon annan som man vet inte känner ens barn lika väl. Om man dessutom vet att vården fungerar sisådär är det ju ännu jobbigare.

Det enda jag kan relatera till är min bror som har Down’s syndrom och bor i ett gruppboende. Som storasyster känner jag nästan en gång i veckan att jag av olika orsaker skulle vilja flytta honom därifrån och ta hand om honom själv eftersom jag tror/vet att jag skulle göra det bättre…men, jag tror att jag gör det lite enkelt för mig. Det skulle nog vara mer konstruktivt om jag istället försökte jobba för att förbättra handikappomsorgen….

Kram.

Paulinas senaste blogginlägg..Jag, en osäker högpresterare

Kommentar från cpmamman
20 februari, 2009 kl 20 februari 2009 (19:54)

Har många gånger varit in på din blogg men aldrig lämnat något spår efter mig. Jag har läst igenom inlägg då och då och såklart berörts av din berättelse om din dotter. Först och främst så vill jag verkligen beklaga att hon valde att ta sitt liv.

När jag var 18 år så tog min bästa vän livet av sig. Det är nu 6 år sedan och känns fortfarande så sjukt…så orättvist och chockerande. Jag tänker än idag ”varför” och det kommer man ju aldrig få svar på. Jag minns hur ung jag tyckte han var, att han hade ju hela livet framför sig…

Och din fina Linnea var ännu yngre än så. Jag kan inte för något i världen sätta mig in i vilken sorg du nu går igenom. Men jag känner starkt att jag vill säga något till dig. Vet inte riktigt vad. Men jag är övertygad om att du i hela hennes liv har gjort allt du kunnat för att hjälpa henne. Jag vill försöka säga något liknande med det Annika skrivit här ovan. Men jag finner inte rätt ord…

cpmammans senaste blogginlägg..Grönskande glömska

Kommentar från Helena
21 februari, 2009 kl 21 februari 2009 (8:45)

Hej Ludmilla!
Känner så väl igen mej i det du berättar, när man visar hur rädd och förtvivlad man är så är man obekväm och de ger omgående signaler till våra barn att vi är oönskade och att vi gör fel på ngt sätt.De gör det på ett ”proffessionellt” sätt så att man precis som du beskriver , känner sej dum och fånig, och sedan ”lämnar över till dem” JUST för att man tror att de ju kan sin sak……men det är VI som är mammorna….som känner våra barn bäst, som har burit dem…men man blir så förvirrad i denna värld, så för mej blev det då kaos.Jag tänkte jämt: Gör jag rätt som säger det?, gör jag rätt som gör så här.?….. helt sjukt….varje ord skulle balanseras på våg….men i efterhand blir jag så arg…….VARFÖR litade jag inte mer på min magkänsla??? ja….därför att situationen var som den var…trängde jag mej på för mycket blev jag bortstött ännu mer…jag hade inget annat val…..
Var det så här för dej med??
kram Helena, Hannas mamma

Kommentar från Ludmilla
21 februari, 2009 kl 21 februari 2009 (21:38)

Ja, Jag känner igen mig mycket väl… Det är också en av de saker som Socialstyrelsen har kritiserat BUP för – att de inte lyssnade och kommunicerade med mig mer.

Kommentar från Erika
21 februari, 2009 kl 21 februari 2009 (22:02)

Hur kan det någonsin vara fel att berätta för sina barn hur mycket man älskar dem och hur viktiga de är för dem? Tror att Linnéa förstod och är glad över att ha en mamma som du som verkligen visade vad du kände. Att hon blev irriterad är förståligt eftersom du med all säkerhet fick henne att tvivla på sitt beslut och gjorde det svårare för henne att tycka att det var en bra utväg!
Kram

Skriv någonting