Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Det kom ett brev…

23 februari 2009 (21:28) | barn, blogg, död, döden, självmord, tonåringar | av: Ludmilla

Jag får många mail som gör mig väldigt glad och berörd. Det känns fint att få ta del av andra personers liv och tankar och hur mina ord och mina erfarenheter kommer in i andra människors liv.

Här kommer ett brev som berörde mig starkt.
Avsändaren har självklart godkänt att jag lägger ut texten.

———————–
Hej Ludmilla!
Jag hittade din blogg idag och jag har inte kunnat slita mig ifrån den. Med tårarna rinnandes har jag läst och läst i timmar.

Till en början vill jag berätta hur jag hittade din blogg…
Det är så här att jag bor vid en tågstation. Flera gånger har det skett olyckor där.

När jag var barn hoppade min grannes syster där p.g.a ett olyckligt äktenskap.

2002 hände en fruktansvärd olycka.
Jag var ute med hunden en snabb runda. Grannbarnen (8-10 år) ville leka med min hund men jag sa till dem jag hade bråttom så det fick bli nästa dag. Jag lämnade vovven hemma och tog bussen. Halvvägs till jobb hör jag sirener och undrar vad som kan ha hänt. Jag kommer hem sent på kvällen, det regnade fruktansvärt mycket. Vid rabatterna som går upp mot stationen ser jag spår efter nått som kört in och kanske parkerat där.
Mamma berättar: Grannarnas barn som ville leka med min hund hade lekt på spåret. De tävlade vem som kunde springa ifrån tåget snabbast. Grannens 10-åriga pojke hade träffats av tåget.
Jag tog på mig frivilligt att sätta mig och prata med barnen som satt på minnesplatsen dagarna efteråt. Det var hemskt…jag tänkte på om jag låtit dem leka lite med pojken kanske inte gått upp där, och om han hade det hade han kanske missat tåget… men tänk om ett nytt kommit?

2007 hör jag sirener från tåget…
Någon har blivit påkörd! En äldre man ville korsa spåret för att hinna med tåget och träffades. Han levde, men fick benet avslitet. På väg till sjukhuset dog han.

Igår…
Mamma ringer mig att det står fullt av ambulanser och en brandkår och poliser vid spåret. Tåget står stilla och blinkar. Man försöker få iväg folket… Någon har hoppat.
På väg till min väninna frågar jag två killar som suttit där ett tag, -en kille har hoppat. De vet inte om han menade det att hända eller ville ta sig över eller sögs med av kraften.

Jag mår dåligt av det, så mycket som hänt där.

Hur som helst… Jag undrade vem det var och om det var någon jag kände till… så jag har sökt och sökt information på nätet förgäves idag, det var så jag av en slump hittade dig.

Din blogg har berört mig så otroligt mycket.
Mitt liv har varit så tilltrasslat att jag flera gånger som tonåring varit nära att hamna i depressioner. Min pappa dog när jag var 10, har misst många anhöriga. Jag har en stor rädsla för sorg. Inte döden i sig men sorgen…
Jag kämpar mig igenom vardagen ibland och undrar var jag finner styrka. Jag vet att det är inget jämfört med din sorg men jag kan förstå känslan…

Min mamma är en klippa, hon har gett mitt liv så mycket solsken även om jag som tonåring då och då inte lyssnat och varit arg. Och jag är säkert att Linnéa tyckte du var den bästa!

Jag bar på självmordstankar och panikångest som tonåring. Även om jag skar mig skulle jag då aldrig våga ta mitt liv, det visste jag innerst inne.
Men jag tog tag i mitt liv när det hängde på en skör tråd. Jag tog tag i mina förträngda sorger och panikångest. Jag ser att något positivt har min uppväxt burit med. Men jag har lagt den bakom mig, har bearbetat den och vill inte minnas det som fick mig önska jag inte levde…

Jag hade velat berätta allt för min mamma men ändå inte, hon har gått igenom för mycket, dessutom vill jag inte heller riva upp gamla sår för mig själv. Hon vet delar av allt… det viktigaste är att jag är på fötter.

Att läsa din blogg, om hur du stöttade din dotter och dina fantastiska barn har gett mig så mycket styrka. För jag tänker då jag mår och mått som värst och trott att ingen såg eller brydde sig så fanns det och finns alltid dem som vill en det bästa. Men ibland ser man inte dem för man är så förblindad. Och när jag tar mig tid att öppna ögonen då jag är ledsen ser jag vad min mamma gör för mig och mina vänenr och jag är tacksam för livet och dem.

Men hon älskade dig, ingen tvekan.

DU är en fantastisk mamma, jag säger inte ”var” eftersom jag vet att Linnéa lever vidare för dig. Jag vill tro att de finns bland oss och besöker oss.

Jag berättar allt detta för dig därför att jag funnit ljus efter famlande i dimmor och skuggor och mörker. Och det kommer du oxå göra.

Ta inte på dig skulden! Du har gjort allt! Och fy vad arg jag är på BUP… jag är så arg att jag själv hade velat säga ett par väl utvalda ord till dem..

Du är en stark och fantastisk kvinna och jag beundrar din styrka!
Du lever för Linnéa även då hon inte finns där synlig, men hon finns där ändå! Hon är inte borta…
Du gör saker för att hålla hennes minne vid liv.
Jag önskar att jag hade fått träffa din dotter för jag är säker på att hon hade gjort intryck på mig!

Jag ville så gärna skriva av mig lite efter att ha läst bloggen, dela med mig lite av mitt liv. Eftersom jag nu vet lite om Linnéa ville jag du skulle få veta vem jag som läsare är.

Tack! Tack för att du skriver och berör… kommer följa din blogg.

Många styrkekramar till dig
och varma tankar till Linnéa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från anna
23 februari, 2009 kl 23 februari 2009 (22:00)

vilket härligt brev du fått!! förstår att d berör dig,d berörde mig oerhört här i soffan när jag läste d. följer oxå din blogg o tycker du kämpar oerhört. önskar jag kunde skriva nåt som gjorde d lite lättare för en stund.
massor m kramar!!

annas senaste blogginlägg..när??

Kommentar från catarina
23 februari, 2009 kl 23 februari 2009 (22:53)

Måste även jag säga detsamma, vilket underbart brev. Och jag tror också att våra bortgångna finns bland oss och tycker det är fint att man håller deras minne vid liv på nått sätt. En gång fanns de ju i vår närhet , klart man vill hålla det minne levande. min kära mornor gick bort för 33 år sedan och jag minns henne som det var i går och kan på nått lustigt sätt än i dag känna henne ibland.
Du har berört många här med din blogg Ludmilla och jag kan också säga att jag läst från första till sista sidan och om igen. De skär i mitt modershjärta när jag läser om din Linnea. Men en sak kan jag säga hon var / är lyckligt lottad som har dig som mamma. Och med denna blogg tror jag du kan beröra nå fram till många då du skriver på ett sådan öppet sätt.
Jag är iallafall fast här inne och följer.
Massa stärkande kramar från en annan mamma

Kommentar från ulle
23 februari, 2009 kl 23 februari 2009 (23:01)

De föregående kommentarerna säger precis det jag ville säga. Din blogg berör alla som läser och jag värdesätter idag min dotters liv helt annorlunda än förr. Visst tänkte jag ofta tanken att så hemskt allting skulle bli om hon skulle lyckats ta sitt liv de gånger hon gjorde försök, men inte förrän nu förstår jag hur hemskt det verkligen skulle kunnat vara!

ulles senaste blogginlägg..Ytterligare en dag

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
23 februari, 2009 kl 23 februari 2009 (23:11)

Jag tycker det är så skönt att läsa om alla de som precis som jag mått så dåligt och varit så långt ner och sen tar sig upp..det inspirerar. Tack för att du lägger ut det, och brevet är underbart.
Kram

Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Tack för…

Kommentar från Emely
24 februari, 2009 kl 24 februari 2009 (0:08)

Jag håller med. Dina ord berör så enda in i själen..
Många kramar
Emely

Emelys senaste blogginlägg..Läkarmöte

Pingback från Bloggtips från Psykbryt | Psykbryt
24 februari, 2009 kl 24 februari 2009 (13:48)

[…] erfarenhet både som läkare och mamma. Jag vet att det är många som läser Ludmillas blogg och reagerar, och det är jag uppriktigt glad för. Att nu se till att psykvården, och framför allt BUP, får […]

Kommentar från Mamma Melissa
24 februari, 2009 kl 24 februari 2009 (16:47)

Det är det som är så fantastiskt när en människa börjar att berätta… att andra människor inser att det både är okej att känna och att prata om det!

Jag fick intrycket av att brevskrivaren stängt in mycket känslor och sorg under lång tid, men att din blogg nu hjälpt till lite på traven för att släppa ut en del…

Och det är guld värt! Så fortsätt blogga! Det du gör är viktigt. För alla.

Mamma Melissas senaste blogginlägg..På en matta

Kommentar från Mats Svensson
25 februari, 2009 kl 25 februari 2009 (23:36)

Håller med Melissa. Sedan jag började läsa Ludmillas blogg har det varit lättare för mig att vara öppen med att jag förlorat barn.
Tack Ludmilla! Du ger kraft!

Kommentar från Ludmilla
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (7:43)

Jag blir otroligt glad för alla kommentarer. Det ger mig kraft och ork att fortsätta. Det ger mig en känsla av att Linnéas död inte har varit förgäves.
Tack!

Skriv någonting