Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att sortera bort kläder

26 februari 2009 (7:32) | barn, Linnéa, livet, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Förra veckan var det sportlov. Vi var i Åre och åkte skidor. Precis som förra året.
En väsentlig skillnad var dock att Linnéa inte var med i år.

Morgonen vi skulle åka hade vi dessutom födelsedag. Min mans födelsedag. Linnéa brukar i högsta grad vara delaktig i förberedelserna. Göra tårta. Marsipanrosen. Paket. Ljus.

För några år sedan hade jag en stor familj där det var fyra barn i spridda åldrar som fyllde ut hela tillvaron. Nu var det jag och pojkarna som fixade med födelsedagen. De var jätteduktiga och det var självklart mysigt. Men det var påtagligt att en person fattades. En viktig person.

Sen skulle vi packa inför skidveckan. Jag letade fram våra skidkläder. Allas våra skidkläder. Storlekarna ska kontrolleras efter ett års tillväxt. Linnéas skidkläder… vad ska jag göra med dem? Skidglasögonen…
-Är det här dina glasögon Jonas?
-Nej, det är Linnéas.

Det ÄR Linnéas. Inte VAR…

Sortera bort Linnéas glasögon. Sortera bort Linnéas skidkläder. Vad ska jag göra med dem?
Smärtan skär in i bröstet.
Ett barn är borta.
Ett stort hål i familjen. I tillvaron. I mig.

Härlig skidvecka. Pojkar som far nedför backarna med stor glädje.
Sol. Mycket snö. Kyla.
Bastubad.

Och tomhet…

Här har vi bara varit med Linnéa. Förra året var vi precis på samma ställe.
Med Linnéa.
Vi har bara åkt skidor, med Linnéa.

-Det var i den här liften som Linnéa och jag ramlade, säger Jonas.
-Det var här vi köpte surisarna som Linnéa tyckte om, säger Oscar.
-Linnéa vann, när vi spelade det här spelet…

Och så möter vi Linnéas kompis och hennes mamma på samma lunchställe som vi råkade mötas förra året. Jag ser i deras ögon att det är smärtsamt för dem också att möta oss.
De möter oss, utan Linnéa.
De ser smärtan i mina ögon.
De påminns om det de helst vill glömma, när de ser mig.

Veckan var mycket tuff.
Jag grät väldigt mycket.
Jag känner mig otacksam.
Jag har ett bra liv. En underbar man som stöttar mig i alla väder.
Jag har tre barn som är jättefina.
Jag har möjlighet att styra min tid och att resa.
Jag har ett bra liv.

Men jag är fruktansvärt olycklig…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Lena B
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (9:27)

Ludmilla, känn dig inte otacksam. Det är bara en onödig känsla att bära. Det räcker med att bära det du redan gör.
Ni åkte till samma ställe där ni inte varit på ett år, och det är väl inte så konstigt att du ”ramlar” bakåt i sorgen. För där har ju tiden stått still!
Kram

Kommentar från Camilla
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (9:33)

För mig känns de helt naturligt att du är olycklig, ett barn kan inte ersättas av något annat eller av att livet för övrigt är tipp topp, detta kan ändå inte dämpa sorgen tror jag….även om jag verkligen från mitt innersta önskar att du skulle få lindring i ditt fruktansvärda sorgarbete…kramar om dig 🙂

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (9:36)

Jag tycker nog att du är lite hård mot dig själv nu. Vi kan ha ALLT, men saknaden efter någon är så mycket större än allt annat.
Visst, vi ska vara tacksamma för det vi har, och det är du. Men du har ändå alltid rätten att sakna det som inte finns där. Du vore inte mänsklig annars..
KRAM

Kommentar från ulle
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (10:15)

Förstår att du är olycklig, vem skulle inte vara det. Saknaden blir ju inte mindre även om du ha fler barn. Tårarna vill inte sluta rinna när jag läser och försöker föreställa mig din smärta. Kramar till dig!

ulles senaste blogginlägg..Orolig natt

Kommentar från Ronja
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (11:09)

Jag tycker ändå det är underbart att Linnea får vara närvarande i allt ni gör. Borta men ändå nära. Det finns många som skulle vägra göra resorna som ”de alltid gjort”, bara för att slippa påminnas om personen som saknas. Jag tror att det är bra för er, och kanske särskilt pojkarna att saker och ting får vara som de varit förut. Att få vara i samma skidbacke som Linnéa var året innan. Se saker och minnas. På så vis är ju Linnéa ändå med. Långt borta, men ändå nära.

Kommentar från Tonårsmorsa
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (11:43)

Det är klart du känner dig olycklig. Hur många underbara människor som du älskar och är älskad av, så kan de aldrig ersätta just Linneá. Ingen person kan ersätta en annan. Att du njuter av de du har kvar utesluter ändå inte att du sörjer den som INTE finns kvar. Linneá kommer alltid att vara med dig. I dina tankar, i din närhet och kan aldrig ersättas av någon annan. Jag känner sorg över din sorg och glädje över dina fina minnen av någon du älskar! ♥

Ja, vi måste få till en träff snart! 😉

Kommentar från Nenne
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (15:51)

Du får inte vara så hård mot dig själv! Det är väl förståeligt att du känner som du gör. Det gjorde ju alla i familjen, på sitt sätt. Barnen berättade ju också om sina minnen. Och det var säkert mycket mer än det du skriver här.
Första året utan Linnéa har snart gått. Nästa gång ni åker till Åre minns du – att du mindes. Men jag är säker på att smärtan är mindre. Den finns. Men är inte lika hård. Eller åker ni till nytt ställe. Ett eget ställe. Där smärtan kanske inte alls väntar runt hörnet på samma sätt.
Jag hoppas du förstår vad jag menar!

kram

Kommentar från Erika
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (17:13)

Otacksam är väl det sista du är! -Det finns inget i världen som kan ersätta Linnéa. Klart att finns ett hål, en saknad! Den saknaden har du all rätt att känna. Det är så bra att ni pratar med killarna om Linnéa, att hon inte blir tabu. Att de får ventlilera sin sorg och saknad och dela sina ljusa minnen!
Kram

Kommentar från Soulsister
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (17:17)

Du är inte otacksam, du sörjer. Var inte så hård mot dig själv, du gör allt du kan och lite till för att hantera din livssituation.
Jag känner din smärta hela vägen hit och gråter själv när jag läser inlägget.

KRAM

Soulsisters senaste blogginlägg..Ännu en torsdag, en regnig sådan

Kommentar från Tuija
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (21:23)

Det gör så fruktansvärt ont att tvingas vidare i livet utan sitt barn. Det är den största smärtan skulle jag vilja säga.

Linnea fortsätter vara så mycket ”är”, hela tiden. Matias för mig ”är” fortfarande trots att det gått 6,5 år sedan han dog. Han är med oss. På ett annat sätt nu, men han är med.
Det är Matias cd skiva, som barnen har nu. Barnen pratar och säger så fortfarande om grejjer vi har kvar. Inget tabu, inget hyssjande utan det ÄR bara så det är.

Jisses så rörigt det blev. Hoppas du förstår vad jag försöker säga.

Bamsekram Tuija

Kommentar från annika sandberg
26 februari, 2009 kl 26 februari 2009 (23:16)

Det är viktigt med andra som bryr sig och försöker förstå… men den stundtals outhärdliga smärtan måste man gå igenom och den kan man inte ” fördela” så den gör mindre ont. MEN det går att känna lycka och lugn igen i livet; en dag känns det lättare att leva med saknaden; en stilla ro och en slags ursprunglig vishet och accepterande av det som hänt…men kärleken och saknaden finns kvar för evigt.
Jag kommer alltid att vara Annas mamma, du Ludmilla ALLTID Linneas mamma.
Jag lovar, det kommer att göra mindre ont.

Styrkekram
Annika

Kommentar från Vb
27 februari, 2009 kl 27 februari 2009 (23:13)

Det är oerhört smärtsamt att vara du när kontrasterna blir så påtagliga.

Värme

Vbs senaste blogginlägg..Skippar LcHf

Kommentar från Tonåringen
28 februari, 2009 kl 28 februari 2009 (17:41)

Jag får bokstavligt talat gåshud när jag läser det här. Du skriver så fint om något så hemskt…

Vila I Frid Linnéa.

Kramar

Tonåringens senaste blogginlägg..Jag är hans största beundrare. Ingen tvekan.

Kommentar från Cornelia
1 mars, 2009 kl 1 mars 2009 (0:13)

Jag läser din blogg med någon konstig slags smärta i bröstet. Jag kände ju aldrig Linnéa, jag hittade hit först för ett par månader sedan och har tittat in då och då. Men jag berörs, för jag har varit nära att utsätta mina föräldrar för det där flera gånger. Det är fint att du engagerar dig så starkt i de här frågorna. Och jag tänker väldigt mycket på dig, och din dotter även när jag inte är här inne och läser. Kram

Skriv någonting