Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Tiden rusar när den står stilla ….

15 mars 2009 (11:00) | barn, Linnéa, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag är trött.
Jättetrött.

Jag hinner inte med. Livet har ett alldeles för snabbt tempo för mig.
Det är så mycket jag vill göra.
Så många jag vill hjälpa.
Men, jag räcker inte till.
Och min kraft är inte vad den har varit.

Nu börjar vi närma oss tiden när det är ett år sedan allting började.
För ett år sedan märkte vi att Linnéa inte mådde bra.
Jag ser på träden och ljuset och naturen… jag känner igen det…

Hon drog sig mer och mer undan. Hon var avig. Svår att nå. Fick ångestattacker som hon inte mindes själv efteråt.

Mars 2008. Det var nyss. Det var bara 2,5 månader sedan.
För tiden stannade den 30 maj 2008.

När jag ska berätta något om Linnéa så blir det relativt den 30 maj 2008. För 3 månader sedan blir alltså i början av mars 2008. Ett halvår sedan blir hösten 2007.
Tiden har stannat.

Jag undrar hur det kommer att kännas när vi närmar oss ännu mer. Mitten av april när hon lades in. De hyperkaotiska veckorna när hon var inlagd och Emelie samtidigt var sjuk och inlagd på kirurgen för sin tarmsjukdom.
Träden kommer att fyllas med gröna blad. Spirande liv. Det blir varmare.
Buskarna längs med järnvägen kommer att bli tätare och grönskande igen.

Jag har bestämt att jag inte vill vara ensam den 30 maj. Jag vill att alla som vill hedra Linnéa är välkomna hem till oss. Lördagen den 30 maj vill jag dela med er. Vi kommer att ha öppet hus mellan 14 och 16.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Camilla
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (11:45)

…känner igen mig i det där att ”tiden stannar”. Ett år det går så fort…
Jag skulle gärna vilja vara med och hedra minnet av Linnéa.

Styrkekram!

Camillas senaste blogginlägg..15 Mars – Frågestund!

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (11:54)

Så läser jag en av dina texter och inser att mitt liv är ganska så lugnt och enkelt ändå..även om det gör ont ibland.
Jag skulle gärna ha varit där med den 30 maj.
Kram

Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Jag längtar…

Kommentar från Antonia
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (12:12)

Läste artikeln nyligen: http://www.sund.nu/docs/artikel.asp?td=20090315&art=987&tem=5

Kommentar från Catarina
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (12:14)

Kan förstå hur du känner dig..alla minnen från de som varit jobbigt och det är ju inte så länge sedan det hände . Sorgen har sin tid, olika för alla och man måste få sörja den tid man behöver och göra det på de vis man själv tycker är bäst. De finns inget utgångsdatum för sorg. Vissa sörjer kort andra längre när något händer. Men man måste få göra på sitt sätt! Tycker det lät som en helt underbar ide att ha öppet hus hemma årsdagen. Dels att slippa vara ensam om den dagen och att ha lite annat att focusera på om man är flera. Självklart kommer denna dag alltid att vara en speciell dag om än själva sorgen kommer att blekna med åren. Man går ju vidare men innan man gjort det så kommer förmodligen våren vara en hemsk period på sitt sätt så länge man behöver.
Jag hoppas iallafall att denna dag när den kommer blir så bra den kan bli bland minnena.
En stärkande kram sänder jag till hela er familj och jag hoppas ändå att du kan njuta lite av våren som är i antågande.

Catarinas senaste blogginlägg..SOL, SOL strålande sol!!!!

Kommentar från Camilla
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (12:57)

Ja du cybervän…de är ”nålsögat” du ska igenom nu..finns här…om du vill tanka kraft så ska jag försöka ge…du har givit så mycket Ludmilla!Du vet den där boken du tipsade om av Ann Heberlein var sååå jobbig för mig att läsa men när jag väl bearbetat och insett att hon känner sig lika ensam som jag och som Linnea verkade göra,kändes det väldigt bra…man är inte ensam trots allt !!!Nästa år denna tid kommer de kanske,kanske kännas lite,lite lättare, jag hoppas det för din skull Ludmilla.Kramar från mig

Kommentar från Maria
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (18:45)

Jag förstår precis vad du menar med att tiden har stannat. Min värld slutade snurra för lite mer än ett halvår sen nu…… Samtidigt går tiden så fort och det känns som att man har levt i den här ständiga smärtan i en evighet, det är väldigt jobbigt.
Du skriver att du vill göra så mycket och hjälpa så många… men ibland så måste man även tänka på sig själv för annars orkar man inte.
Unna dig lite egentid där du gör nåt som du tycker om och mår bra av, allt för ofta glömmer man bort det.
Många kramar

Kommentar från Leena
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (20:41)

Kära Ludmilla,
Tiden har stannat och ändå inte…
Ute är våren på gång, värmen börjar sakta komma fram…här i Skåne iaf.
Du vill så mycket, vill hjälpa andra. Och jag förstår dig, men det tar så mycket energi och tid…
Jag har dragit på bromsen…vill ha mer tid med mig själv och mer tid med min sorg. Jag är inte färdig än trots jag vågar planera framtid, lite…
Och jag drömmar om sommaren; sol, vatten, värme, ledighet…
Ta väl hand om dig

Leenas senaste blogginlägg..Drömmen i spillror…

Skriv någonting