Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ur Gästboken

20 mars 2009 (9:36) | blogg, depression, självmord, sjukdom, tonåringar | av: Ludmilla

16 mars 2009

Hej.
Jag vet inte riktigt hur jag skall uttrycka mig för att få sagt det jag vill ha sagt. Hoppas verkligen inte att jag på något sätt uttrycker mig fel och sårar dig. Men eftersom att det är ett sådant knivigt ämne så är det ingen omöjlighet, därför ber jag dig redan nu att förlåta mig ifall det skulle ske.

Jag har suttit här och läst din blogg länge och gråtit mig halvt fördärvad. Mest så klart för det öde som Linnea gick till mötes men även för att jag inte skulle fylla fjorton. Det hade jag bestämt och det är även en av de stora andledningarna till att jag blev fjorton år på barnpsyk. Då hade jag kämpat med min psykiska ohälsa sedan jag var tolv år.

Länge fick min familj vara skötare och vakta mig dygnet runt. Då hatade jag dem. För de tvingade mig att överleva. Nu skulle jag inte kunna vara mer tacksam, för efter alla dessa år så har jag faktiskt börjat vilja leva igen. Nu har jag varit självmordsbenägen i sex år och min kamp för att leva har precis börjat. Jag hoppas att jag skall vinna den. Om inte för att jag vet hur dåligt min familj skulle må om jag gav upp.

(Därför läser jag din blogg när de värsta tankarna kommer, för att påminnas. Tack för det.)

Men jag skulle även vilja förmedla en sak till dig och det är att jag sa många saker som liknade de Linnea sa. Något som jag inte gjorde för att jag inte älskade min mamma, utan mer för att jag älskade min mamma så mycket att jag ville att hon skulle hata mig. Kanske blev det lättare för henne då som har ett sådant värdelöst barn, var min tankegång. Jag kom även med fruktansvärda anklagelser mot min familj, både mamma och pappa. Något som jag gjorde dels för att avskärma mig ifrån min familj, men även för att jag var sjuk. Väldigt sjuk, med rösthörande och dylikt. Detta är något som jag idag har otroliga skuldkänslor för.

Det är även därför jag blir helt bestört när jag läser de anklagelser som riktats mot dig. Om man tolkar det som en tjej (som lider svårt och dessutom) som är i tonåren säger när hon är arg som ett mått på hur man är som mamma.. Ja, låt mig säga så här, då tror jag de flesta mammor skulle underkännas!

Varför människor skall hålla på och döma varandra i huvudtaget kan man ju fundera på, men det är inget som jag har ett bra svar på.

Jag hoppas iallafall att det skall gå bra för dig. Många varma kramar D

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Hej och Hoj
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (10:03)

När jag läste detta kunde inte tänka på något annat än en citat från Söderberg.
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”
Jag menar inte att ni saknade
kärlek ,ibland vill man bli älskad på ett sätt bara en kan förstår.

Kommentar från Tonårsmorsa
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (11:53)

Starkt inlägg! Känner också igen mig en hel del ni skribentens tankar, även om det var många år sedan nu…!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Uppdatering från förlossningen…

Kommentar från Soulsister
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (12:20)

Nu har jag gåshud och en klump i halsen. Gläds åt din insikt, gläds åt det jobb du dagligen gör.

Tack för att du la upp detta Ludmilla!

Soulsisters senaste blogginlägg..Äntligen Fredag

Kommentar från Erika
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (16:43)

Vilket inlägg!
Jag riktigt ryser av de starka känslor som det väcker!
Ludmilla: Ytterligare en bekräftelse på att det du gör är rätt! Och framför allt på det vi alltid sagt! Du är (inte var) en underbar mamma till Linnéa (och dina tre andra barn) och du har ingen skuld i det som hände!
D: Jag tänker på dig och hoppas på att du orkar hela vägen och tar dig ut på andra sidan! Du har kämpat en lång tid! Stor stärkande Kram Erika

Skriv någonting