Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Sjukdom eller normalvariant

15 april 2009 (20:39) | psykiatri, självmord, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Tidningen Fokus har skrivit en artikel (här…) som diskuterar ytligt om flera ämnen, bland annat hur mycket vanligare det har blivit att man hänvisar till psykisk sjukdom. Att det har blivit mer legitimt att vara psykiskt sjuk och att det återspeglar sig på språkbruket. Man menar att det till exempel är vanligt att man säger ”deppad” eller att någon är ”psykopat”. Vardagligt nedlåtande kallar man det.

Detta samtidigt som de psykiatriska diagnoserna sätts allt oftare och antidepressiva mediciner skrivs ut allt mer. Man diskuterar även ytligt i artikeln om diagnosernas vara eller icke vara. Vad är normalt och vad är sjukt?

Det skrivs ofta i media om hur mycket vanligare det är med förskrivning av antidepressiva mediciner som något negativt. Jag vill dock samtidigt visa på att självmordsfrekvensen faktiskt har minskat i samma takt hos VUXNA.

Självmord i olika åldrar

Självmord i olika åldrar

Hos ungdomar har man inte sett samma utveckling (röd linje).

Artikeln innehåller också ett lite lösryckt citat från mig angående suicid och media.

Jag tycker själv att det är intressant att diskutera detta med diagnoser och att öka medvetenheten hos oss om vad en diagnos är. Särskilt intressant blir det med de psykiska diagnoserna.

En diagnos är ett konstruerat begrepp. Det är en symptombeskrivning där man ska uppfylla vissa kriterier för att få kallas den sjukdomen. Det finns kriterier som krävs och andra kriterier som ska vara uteslutna. Ibland finns det även durationskriterier (hur länge symptomet måste ha varat) och ofta står det att besvären måste ge negativa konsekvenser både i arbete och fritid. De psykatriska diagnoserna finns samlade i DSM-IV, alla psykiatrikers bibel.

Fördelarna med diagnoser kan vara:
– Att få en förståelse för varför man inte fungerar som förut/som andra
– Det kan behöva krävas för att man ska få vissa hjälpmedel t ex i skolan (t ex autism)
– Att man kan erbjuda en specifik medicin som man vet har effekt vid det tillståndet
– Att man kan erbjuda en specifik terapi som man vet har effekt vid det tillståndet
– Att fackmän vet vad de talar om
– Att man kan göra studier på grupper av människor med samma symptomkluster

Nackdelarna med en diagnos kan vara:
– Att man själv sätter sig i ett fack av att vara sjuk, vilket i sig kan hindra utvecklingen
– Att andra sätter personen i ett fack av att vara ”sån där” (ex Borderline-patienter som har väldigt dåligt rykte både hos allmänheten och inom sjukvården)
– Att man som behandlare kan begränsa sin behandling till den diagnos som är satt
– Att man som behandlare inte omprövar diagnosen över tid
– Bedömningarna kan ibland bli subjektiva om de inte görs noggrant och mätbart vilket gör att en del som ”borde” ha fått diagnos inte får det och vice versa.

Jag tror att diagnosbegreppet har sin plats, men det är samtidigt viktigt att vara medveten om att det inte är en exakt sanning utan just en konstruktion av oss människor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från mk
15 april, 2009 kl 15 april 2009 (22:39)

Själv är jag jätteglad att jag äntligen efter åtta år kunde få en korrekt diagnos. Jag är glad för min diagnos eftersom:
Det är skönt att ha ett ord på det som är fel.
Det är skönt att veta att det finns flera som har samma sak.
Att ha en diagnos känns som att ha en biljett till att kunna få må bättre, till att få en behandling.
En diagnos kan vara ett försvar mot omvärlden. Många är förtjusta i att leka amatörpsykologer, och berätta för folk som mår dåligt vad som är fel på dem. Nu kan jag svara dem att jag redan vet vad jag har, om det skulle uppstå såna situationer igen.
Min diagnos kom som en bekräftelse på att det inte bara är jag som dålig som inte klarar livet lika bra som ”alla andra”.

mks senaste blogginlägg..Never for ever

Kommentar från trollhare
15 april, 2009 kl 15 april 2009 (23:06)

*lägger till*

En fördel med en diagnos (som man ofta inte förutspått som patient) är att människor i ens omgivning också förstår en bättre om de kan läsa på lite och man kan prata om det och så. Jag ser diagnoser till stor del som ett redskap för att kommunicera med andra om hur jag fungerar.

Kommentar från Mamma Melissa
16 april, 2009 kl 16 april 2009 (2:47)

Otroligt bra inlägg! Ja, det finns verkligen två sidor på diagnosbegreppet… känner det själv nu när läkare och psyklogen och barnmorskor skall skriva olika intyg och diagnoser som försäkringskassan skall ha… det är skönt att få ord på en del av en själv, men man kan aldrig reducera en människa till en diagnos…

Ja, ang mammakläder så är det ju så olika från graviditet…. när jag väntade flickorna så köpte jag inte ett enda mammaplagg, däremot en hel del anpassade klänningar (att få byxor att passa, utan att klämma, på en tvillingmage var en pärs…;.)) Men nu har magen vuxit jättefort pga att livmodern var utvidgad så pass nyss… blev ju gravid tre månader efter förlossningen ganska så exakt…

Mamma Melissas senaste blogginlägg..Vad är en barndomsvän värd?

Kommentar från C
16 april, 2009 kl 16 april 2009 (9:54)

Jag tycker oxå det är skönt att ha fått min diagnos. Att jag äntligen har en förklaring till varför jag ofta upplevt mig som annorlunda/haft en utanförkänsla. Nu kan jag lära mig att hantera mig själv bättre. Även om det är svårt. Just nu är jag inne i en depression som verkar gå mer in i mani o ångest…jättejobbigt. Att utsätta mig för saker som jag efteråt ångrar, att det är jobbigt att möta de människorna igen…att vara så ombytlig att jag knappt hinner med mig själv o mina tankar.

Cs senaste blogginlägg..Manisk eller sund reaktion???

Skriv någonting