Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

16 april 2008

16 april 2009 (15:56) | depression, Linnéa, psykiatri, sjukdom, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag hade sovit på sjukhuset hos Linnéa och skulle sedan vara med Emelie på morgonen när hon skulle göra sin undersökning av tjocktarmen i narkos.

Linnéa hade sin första träff med psykologen som hon tyckte mycket om.

Emelie hade det jättejobbigt och väldigt ont efteråt. Diagnosen var klar: Crohns sjukdom.
De trodde att de skulle kupera det med kortison. De satte in höga doser kortison, de första med injektion för att snabbt komma upp i koncentration. Emelie fick svåra biverkningar.

Linnéa fick en rejäl ångestattack på eftermiddagen. Som vanligt så mindes hon inget efteråt.
Vi visste ju att hon kunde bli sämre i början av medicineringen så vi väntade på vändningen. Vi efterfrågade ett läkarsamtal. Det fick vi göra många gånger. Första riktiga läkarsamtalet fick vi efter sex veckors inläggning… Linnéa sov väldigt dåligt på nätterna och jag tyckte att hon skulle få sömntabletter. Det blev lite si och så med det.

Linnéa höll distans. Hon sa att hon tyckte det var skönt att vara inlagd. Att hon fick en paus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Matilda
16 april, 2009 kl 16 april 2009 (17:24)

Det BUP Linnéa var på verkar vara helt vrickat. Jag har varit på många olika BUP-avdelningar runt om i landet och även om dessa haft många brister så var det regelbundna läkarsamtal, terapi och viktigt bra dygnsrytmn.
Hoppas att dom har förändrat sig…

Matildas senaste blogginlägg..vakna på grund av panikångest.

Kommentar från Paulina
16 april, 2009 kl 16 april 2009 (18:46)

Visste inte att du sov med Linnéa på BUP. Fint att det möjligheten finns, även om det är sorgligt att mycket annat inte fungerar bra. Sov du i Linnéas rum eller finns det särskilda föräldrarum? Uppskattade hon att du var där med henne?

En annan sak jag tänker på: Hur förhöll sig Linnéa till det faktum att även Emelie låg inne på sjukhus och behövde dig? Kände hon att det var ”skönt” för att hon fick vara ifred/själv mer eller kände hon svartsjuka mot att det fanns fler som behövde din uppmärksamhet?

Paulinas senaste blogginlägg..Om det där som kallas döden

Kommentar från ulle
16 april, 2009 kl 16 april 2009 (19:51)

Hur var hon när hon fick sina ångestattacker? Jag minns min dotters ångestutbrott när hon bara satt och dunkade huvudet i väggen och skrek ett ofattbart hemsk skri. Det gick inte att nå fram till henne på en lång stund, utan det enda var att försöka hålla om henne så att hon inte skadade sig själv och låta det ebba ut. Hade Linnea liknande eller var det helt annorlunda?

ulles senaste blogginlägg..Nu försvann orken…

Kommentar från Ludmilla
16 april, 2009 kl 16 april 2009 (20:25)

Matilda: Regelbunden dygnsrytm är jätteviktigt. Sömn är så fundamentalt. Får man inte sova mår man dåligt och kan inte tänka klart. Så är det ju.

Paulina: Jag sov i samma rum som Linnéa. De ställde in en extra säng där. Linnéa var lite ambivalent för det var både skönt att jag eller Johan sov där, samtidigt som hon hade svårt att sova med någon annan i ett rum. Jag tror också att hon kände att hon var till besvär.

Ulle: Hon ville vara i fred. Låg stilla och tittade in i väggen. Man fick inte ta i henne och hon ville inte prata. Personalen lyckades ibland vara med henne tills det gav sig. Andra gånger gjorde hon sig illa. Efteråt kom hon inte ihåg vad som hade hänt.

Kommentar från Ludmilla
16 april, 2009 kl 16 april 2009 (20:35)

Paulinas andra fråga: Jag tror att Linnéa hade dåligt samvete för att hon mådde dåligt. Hon ville inte vara till besvär. Hon sa till mig bland annat att jag inte fick glömma bort pojkarna, vilket jag försäkrade henne om att jag inte gjorde.

Jag försökte få systrarna att träffas under perioden men de var båda väldigt upptagna av sitt eget när de väl träffades. Det är ju förståeligt. Jag pratade med båda om att de måste tänka på sig själva i första hand och inte ha dåligt samvete för det.

Kommentar från Emely
16 april, 2009 kl 16 april 2009 (23:19)

Åh vad jag önskar att BUP klinikerna kunde bli bättre så att fler unga kan räddas. Önskar verkligen att Linnéa kunde komma tillbaka, Ludmilla.
Finns väl inga ord..
/Emely

Emelys senaste blogginlägg..Hur lever man?

Skriv någonting