Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

17 april 2008

17 april 2009 (18:25) | Linnéa, sorg&saknad | av: Ludmilla

Torsdagen den 17 april blev Emelie utskriven.
Hon hade fortfarande väldigt ont men fick med sig en mängd olika mediciner.

Linnéa mådde inte bra. Hon hade lyckats skära sig i armen under en av sina ”attacker”.
Vi trodde fortfarande att det var biverkningar av den nyinsatta medicinen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika sandberg
17 april, 2009 kl 17 april 2009 (23:05)

Jag har arbetat med barn i 32 år och hade väldigt tät och bra kontakt med min dotter hela barndomen , tillvaron var inte oberäknelig med andra ord.

När man som familj drabbas av att ett barn börjar må dåligt psykiskt rämnar tillvaron; livet blir ett sökande efter rätt hjälp och en kamp att rädda sitt barn undan farliga impulser att skada sig själv, och ingen tycks veta vad göra…det är inte rätt att lämna så mycket ansvar till oss föräldrar.
Vi älskar våra barn, vill plocka ned månen om det hade varit möjligt, men vården måste erbjuda evidensbaserad terapi och ge både barn och föräldrar känslan av att ” detta kommer vi att klara av tillsammans”.

Annika

Kommentar från Ludmilla
18 april, 2009 kl 18 april 2009 (7:53)

Annika: Mycket sant!

Kommentar från annika sandberg
18 april, 2009 kl 18 april 2009 (11:42)

Jag har just hjälpt sonen att flytta till en lägenhet nära både mig och hans pappa ( vi är skilda) och det känns väldigt bra!
Samtidigt har jag röjt i mitt garage och hittat ytterligare kläder och saker som tillhört Anna, min dotter.
Jag slänger inget som tillhört henne, det är heligt och ett bevis på att hon funnits och lämnat avtryck , både sådana man kan ta på och sådana som finns kvar inuti de som älskade henne.
Hennes rum står kvar i stort sett orört, kläderna i hennes byrå, fotona och teckningar på väggarna…det känns inte ” patologiskt” , det är mitt beslut och rummet känns levande och inte som ett sorgerum.
Det ger mig tröst och jag bryr mig inte om vad andra än må tycka om detta.

Tilläggas skall kanske att jag bor kvar i familjens radhus med en underbar trädgård och Annas katter….rummet behövs inte för något annat barn, det hade varit en annan sak, då hade jag dokumenterat allt i bild och sparat på annat sätt.

Jag känner mig stolt över att jag lyckats komma så långt i sorgeprocessen att jag kan känna glädje över de fina år vi fick tillsammans, någon slags stilla acceptans att jag inte kunde rädda henne ( men jag gjorde, liksom du Ludmilla, ALLT som stod i min makt ) , att livet ger och tar och att det enda man kan göra är att vara en god människa både mot sig själv och andra, det finns alltid ljuspunkter och nya utmaningar i livet.
Jag behövs, du behövs Ludmilla, vi är viktiga!

Innerlig kram

Annika

Skriv någonting