Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Söndagen den 20 april 2008

20 april 2009 (16:18) | Linnéa, psykiatri, självmord, sjukdom, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag var hos min psykolog idag. Det har gått flera veckor emellan nu ett tag.

Jag märkte att jag inte tänker lika intensivt och smärtsamt på Linnéa hela tiden längre. För samtalet idag tog musten ur mig. Förut var det liksom ingen skillnad för allt det där var som ett öppet sår hela tiden. Det är inte det på samma sätt längre.

Ligger på sängen och försöker samla tankarna. Känner mig trött och slut.

För precis ett år sedan var det söndag. Linnéa hade varit inlagd en vecka. Hon skulle få komma hem på permission ett par timmar. Hon undrade vad vi skulle göra hemma. Jag sa att vi inte behövde göra något speciellt. Att hon kunde bestämma vad hon ville göra. Hon visste inte.

Jag hämtade henne strax efter lunch. Linnéa höll distans. Jag tänkte att vi kunde hälsa på mormor först. Det var en härlig vårdag så vi tog en promenad alla tre i Hågadalen. Många vårblommor blommade och det var hopp om liv i luften. Linnéa gick armkrok med mormor och såg till att hålla sig på andra sidan än vad jag gick. Mycket tydligt markerat.

Jag förstod inte. Varför?

Nu efteråt förstår jag att hon ville hålla distans. Hon hade bestämt sig för att ta sitt liv. Jag var den viktigaste personen i hennes liv. Klart att hon var tvungen att skjuta mig i från sig för att kunna hålla fast vid sina planer.

Sen åkte vi hem en stund.
Linnéa ville duscha. Det ville hon varje gång hon kom hem.

Jag förstod inte varför. Då.

När vi åkte tillbaka till BUP på kvällen blev hon visiterad. De undrade om hon ville att jag skulle gå ut ur rummet men det behövdes inte. Hon klädde av sig allt och de gick igenom varje del av hennes kläder och skor för att hon inte skulle kunna smuggla in något vasst.

I journalen står att både Linnéa och mamman var nöjd med permissionen.

Under veckan som gått har Linnéas självmordstankar inte minskat.
Hon har svårt att somna på kvällarna och vaknar tidigt. Ofta sover hon inte mer än 4 – 5 h per natt.

Tänk att det redan är ett år sedan…
Tänk att jag aldrig mer får lukta i hennes hår. Aldrig mer stryka hennes kind. Aldrig mer höra hennes röst. Aldrig mer…

Ont. Ont… Ont.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (17:07)

Stor KRAM och omtanke till dig!

Kommentar från Judith
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (17:16)

Varma hålla-om-kramen till dig.
Kärlek och ljus.

Judiths senaste blogginlägg..Så fort allting vänder

Kommentar från Leena
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (17:30)

Den där ”aldrigheten” kommer vi att ha som följeslagare hela livet…
Kramar om dig!

Leenas senaste blogginlägg..Mår bra…är det möjligt?

Kommentar från annika sandberg
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (17:38)

Känner igen mig i din berättelse, den markerade distansen var säkert för att vi mammor måste hållas på avstånd känslomässigt och fysiskt.
Anna väckte mig då hon skadat sig tidigare och sa att ” jag vet att du skulle bli så ledsen om jag inte fanns”, sedan orkade hon inte tänka på andras känslor längre. Hon hade fullt upp av sina egna .

Kan bara säga att det känns lättare nu än första året därför att hon finns kvar på något sätt i allt ; och jag tänker oftare på henne i olika åldrar och inte bara den sista , tuffa perioden.
Jag ser henne som litet barn, full av energi med svettig krans av guldlockar i pannan ( hon fick en docka av Waldorfmodell med lockar av garn, en gång tog hon saxen i smyg och klippte av alla lockarna, ” jag tycker inte om mina lockar”…hon var ju så otroligt söt tyckte alla…)

Jag undrar så om depressioner, psykoser och tvångstankar verkligen är något som slumrar i arvsmassan och och av någon anledning bryter ut i tonåren hos vissa?
Skulle man kunna förhindra det som sker rent medicinskt på ett tidigt stadium?
Eller genom tidigt insatt terapi?

Varför blir en del maskrosbarn och andra orkide´barn?
Många obesvarade frågor som väl aldrig får svar.

Kram

Annika

Kommentar från Helene
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (17:43)

Ont, så ont det gör. Nu när tiden har gått lite känns det annorlunda. Sen slungas man tillbaka till de känslor man hade precis i början. Fram och tillbaka, som sjögräs…
Kramar till dig.

Helenes senaste blogginlägg..VILL INTE

Kommentar från Soulsister
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (17:52)

kan inte mer än att skicka en stor bamse kram till dig

Soulsisters senaste blogginlägg..Samma galna takt….

Kommentar från Camilla
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (18:34)

Styrkekram till dej!

Camillas senaste blogginlägg..20 April – Ett avstamp från livet.

Kommentar från Lena
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (21:52)

Alla dina inlägg, den sista tiden berör mig djupt.
Snart har det gått ett år och du återupplever tiden igen…och låter mig få vara med. Jag känner med dig.
Men samtidig ler jag…du har en bebis i din mage! Tänk, att det blev så! Va’ roligt, vad spännande. Grattis.
Många kramar ifrån mig //Lena

Kommentar från Anna
20 april, 2009 kl 20 april 2009 (23:06)

Jag tände ett ljus för dig och Linnea idag!
Kram

Kommentar från Gunilla
21 april, 2009 kl 21 april 2009 (5:21)

Aldrig mer…det är det som gör ondast.
KRAM

Gunillas senaste blogginlägg..Nu säger jag GOD NATT!

Kommentar från Becka
21 april, 2009 kl 21 april 2009 (20:09)

Gråter bara… finner inga ord. Konstigt att tiden kan gå så fort, men samtidigt så sakta…tycker jag att den gör iallafall.

Önskar jag kunde göra nått för att lindra smärtan av saknad…

Många kramar ialla fall!

Beckas senaste blogginlägg..Queen Nova!

Kommentar från Susanne
21 april, 2009 kl 21 april 2009 (21:00)

Önskar också att man kunde göra något….
Skickar kramar till dig iaf.

Kommentar från Annukka
21 april, 2009 kl 21 april 2009 (22:49)

Årsdagen närmar sig. Dina minnen är detaljerade, kristallklara. Du går igenom allt för att förstå mer, uppleva det utifrån en annan vinkel. Med facit i hand liksom. Oändligt nyttigt för din själ. Men samtidigt något av det mest smärtsamma du någonsin behövt göra. Ludmila, vi är många som varsamt håller om ditt hjärta och din själ.. som tänker på dig dagligen.. som finns här och överallt. Tänk så många, många, många du hjälper. Just nu. Just här. Genom dina ord, din smärta, dina minnen. Ibland gör det ont att läka min vän. Jag finns här. Alltid. Faktiskt.

Håller om.. tyst, länge.
Annukka

Annukkas senaste blogginlägg..Douglas

Kommentar från Tonårsmorsa
22 april, 2009 kl 22 april 2009 (7:17)

Det du går igenom önskar man inte ens sin värsta fiende och det är smärtsamt att veta att du måste gå igenom det. Tankar och Kärlek till dig! ♥

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Tack för den, Aftonbladet!

Kommentar från Ronja
22 april, 2009 kl 22 april 2009 (15:58)

Kanske är jag naiv, men jag kan inte acceptera att folk bara försvinner för alltid. Aldrig ses i detta liv. Men kanske i nästa? Vad är poängen med livet om man ändå bara ska försvinna för alltid? Vi lämnar våra spår, och vandrar vidare…någonstans…någonstans.

Kommentar från Emma
22 april, 2009 kl 22 april 2009 (16:32)

Jag känner igen mig mycket av det du skriver när det gäller linneas avståndstagande. Jag har själv mycket att jobba med, har försökt ta livet av mig men kämpar ständigt imot alla känslor som bara spökar. Tycker du är starkt som vågar skriva om händelsen och det är en mycket bra blogg.! Lycka till med ditt sorgearbete och grattis till graviditeten..

Skriv någonting