Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hur mår du? Hur känner du egentligen?

24 april 2009 (18:29) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Till det förra inlägget fick jag en kommentar som slutar så här:

”Det jag mest funderade på var “hur mår hennes mamma” för jag har sett henne nu efter några år, hon ser glad ut, men hon mår väl fortfarande dåligt över vad som har hänt.. även du skriver hur du känner, så kan jag inte riktigt förstå hur du mår, eller känner, hur du kämpar genom dina dagar. Jag försöker förstå, men det går som inte.

Hoppas du inte tar illa upp men, Hur mår du? Hur känner du egentligen?”

Jag tar inte illa upp.
För att svara på frågan kan jag säga så här:

-Vad bra att du inte kan föreställa dig. Det tycker jag inte ens att du ska försöka. Har man egna barn har man säkert snuddat vid tanken någon gång att det skulle hända ens barn något. Men så fort man kommer nära känslan drar man sig instinktivt ifrån känslan för det är för svårt att tänka tanken ut.

Om du ändå absolut vill försöka skulle jag råda dig att läsa min blogg från början. Det är ju det som den handlar om. Jag tror att jag har lyckats förmedla känslan ganska bra.

Det är svårt att sammanfatta i några få meningar.

Nu när det nästan har gått 11 månader ser verkligheten ut så här:
Jag arbetar varje dag. Jag hämtar och lämnar mina pojkar från och till skolan och aktiviteter. Jag håller mig aktiv även på fritiden med diverse olika projekt (trädgårdsarbete, suicidprevention, skriver böcker, bloggar m.m.).

Känslan har ändrat sig under tiden. Man har anpassat sig till det nya livet. Jag kan tänka på andra saker än Linnéa och det som hände i ibland kanske upp till en timme i taget om jag är tillräckligt upptagen.

Men hela tiden kommer katastrofkänslan över en med jämna mellanrum:

”Det kan inte vara sant… Linnéa!! Var är du??? Neeejjj! Kom tillbaka!!!”

Det är små saker som hela tiden, hela tiden, gör en uppmärksam på skillnaden på nu och då.

Man hör en låt på radio. Tänker: Kom den här före eller efter? Har Linnéa hört den här? Just ja, den gillade ju hon. Den här låten var vi ju på konsert med xx tillsammans.

Man tittar ut genom fönstret. Ser att knopparna börjar komma. Så här års förra året så…

Man ser hennes kläder… ser framför sig allt hon gjorde med de kläderna på.

Man tänker på att hon snart skulle fylla 16 år och börja övningsköra. Hon får aldrig övningsköra. Vi får inte lära henne att köra bil.

Man ser hennes vänner och ser att de blivit ett år äldre. De slutar 9an nu. Inte Linnéa.

Jag dukar till middagen och tar bara fram 4 tallrikar. Varje gång måste jag räkna efter. Inte 5. Bara 4.

Det är tomt i huset. Varje dag. Ingen glad Nea som skuttar omkring eller sitter framför flygeln. Inga samtal. Inga kramar.

Tomhet. Saknad.
Smärta.
En del av mig som är borta.
Ett stort ärr som aldrig kommer att försvinna.

Förstår du lite?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från fjortisensmamma
24 april, 2009 kl 24 april 2009 (18:43)

Starkt av dig att ork dela med dig av dina känslor&tankar. Som du skriver så är det varje förälders mardröm att något ska hända ens barn. Jag undrar vad det är för ett samhälle vi har skapat när så många unga mår så dåligt!? Tack för att du delar med dig.

Kommentar från Ingrid
24 april, 2009 kl 24 april 2009 (18:48)

…precis som du skriver så är det näst intill obegripligt… ….så svårt att förstå… ….kan bara lyssna/läsa och försöka förstå…

Tack för att du delar med dig.
Styrkekramar till dig som är så modig 😉

Kommentar från Maj
24 april, 2009 kl 24 april 2009 (20:00)

Tack för att du ville svara, det betyder mycket för mig, faktiskt.. Det är nog sant, man kan nog inte tänka sig hur svårt och jobbigt det skulle vara. Har nästan varje dag städnig rädsla över att någon i min närhet ska försvinna.. så tanken har jag tänkt flera gånger, att just tanken ”att man aldrig mer kan få tag på personen” jag förstår på ett ungefär nu, och du är stark!

Kommentar från Gunilla
24 april, 2009 kl 24 april 2009 (20:13)

Jag kan ibland tänka tanken att ett förlorat barn är som en amputerad kroppsdel. Man måste försöka lära sig leva vidare utan sin förlorade del och man tränar för detta varje dag. En del dagar gör det mer ont.
Vi som förlorat barn vet, medan de som inte har det kan tänka tanken men aldrig fullt ut förstå.
Tack för din hälsning på min blogg!
Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Enjoy the ride

Kommentar från Soulsister
24 april, 2009 kl 24 april 2009 (21:32)

Jag vill inte förstå, det skulle göra för ont…

Soulsisters senaste blogginlägg..Did someone say coffee?!

Kommentar från annika sandberg
25 april, 2009 kl 25 april 2009 (14:18)

Ibland undrar jag över uppdelningen ” vi som förlorat ett barn/ dom som sluppit den oerhörda förlusten och smärtan det innebär”, det är inte två olika tillstånd / verkligheter vi befinner oss i.
Hela livet handlar om att lära sig hantera förluster och att ta tillvara de människor och upplevelser tillsammans som trots allt gör livet värt att leva.
Det gäller ju oss ALLA, ingen kommer undan förluster under en livstid.
Vi är rustade att klara mer än vi tror är möjligt att uthärda.

Våra barn som vi mist hade en skör sida och var inne i en sårbar period , hur mycket man än vill rädda någon finns det en gräns för vad man som förälder kan göra.

Vi som mist barn är inte extra starka och modiga som själva överlevt och försöker gå vidare. Ingen är förberedd på hur ont det gör, att förlusten är som en skugga resten av livet.
Vi ( jag iaf) vill inte uppfattas som hjältar utan bara berätta våra historier för att förändra och förbättra vården och bemötandet av unga som mår dåligt.

Vi sitter alla i samma båt.

Dessa rader skrev jag i första in memoriam-annonsen

Till min dotter Anna

Där du är finns jag
Där jag är finns du
Vi är alla i varandra

Kram/ Annika

PS. Ludmilla är en hjältinna , en modig och öppen medmänniska, det håller jag med om!

Skriv någonting