Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Hur klarar du det?

26 april 2009 (15:28) | livet, sorg&saknad | av: Ludmilla

Ta vara på varandra!

Ta vara på varandra!

Jag läste ett inlägg på Åsa Jinders blogg häromdagen som jag har funderat på en del.

Hon skriver om tankarna man har angående föräldrar som förlorat ett barn.

Hon uttrycker det som att folk säger ”dråpligheter” när de frågar:
– Jag skulle aldrig klara det.
– Jag skulle inte överleva.
– Hur klarar du det?
– Hur överlever du?

Hon skriver om sina bloggvänner änglamammorna Gunilla och Lotta och om den skuld som de upplever när någon ställer de frågorna.

För om alla andra upplever att de inte skulle överleva om ett barn dog, och man själv faktiskt har överlevt och stundvis även har det rätt bra – så föds skuld. Att man känner sig som en sämre mamma om man faktiskt klarar av att ha ett ok liv trots att ett barn har dött.

Jag har inte tänkt på det på det viset men jag kan förstå hur de menar. Jag förstår mycket väl hur man kan ställa dessa frågor och jag kände precis så innan jag varit med om detta själv. Jag känner ingen skuld när något uttrycker sig så eftersom jag vet att det är omöjligt att sätta sig in i den här situationen.

Upplevelsen av att ha mist ett barn är så komplex. Det är så oerhört många olika aspekter som vägs in hela tiden. Om jag skulle vara skild från mitt sammanhang och hade mist Linnéa och inte hade något annat kvar så skulle jag ha gått samma väg som Linnéa. Det har dessutom funnits väldigt mörka stunder för mig trots allt annat som jag har i mitt liv, under de månader som har gått.

Det är både och.

Det är både fruktansvärt smärtsamt och overkligt. Jag känner sorg, smärta, ilska, vanmakt och uppgivenhet. Det kommer och går som ett grässtrå på havsbotten som böljar sig fram och tillbaka. (En liknelse någon klok person sagt till mig).

Samtidigt ser jag i ett klarare ljus vad jag har. Jag uppskattar små saker på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. Jag är tillfreds med allt fint som jag har och letar inte efter fel. Jag strävar inte längre bort och längre upp längre. Jag är tacksam för det jag har. Jag kan känna tacksamhet, glädje, lugn, harmoni på ett sätt jag aldrig känt tidigare.

Sorgen är inte isolerad sorg. Den tillför också annat. Som till och med kan vara positivt, motsägelsefullt nog.

Budskapet blir att sorgen efter ett barn är ett osynligt handikapp som man får bära med sig i all evighet. Man kommer aldrig över det. Men det finns annat också. Det finns saker att glädja sig över och det måste man få göra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Marie
26 april, 2009 kl 26 april 2009 (17:06)

Gud va otroligt fint skrivet… Lycka Till! Kram Marie

Kommentar från Helena
26 april, 2009 kl 26 april 2009 (18:59)

ja….jag instämmer totalt….har åxå tänkt i dessa banor, men du är mitt språkrör utåt…
kram Helena, Hannas mamma

Kommentar från Leena
26 april, 2009 kl 26 april 2009 (20:36)

Fint skrivet, vännen!
Konstigt…utan att har läst ditt inlägg funderar jag på samma saker!
Leva och leva ett rikt liv invärtes, mm. Och sorgen är inte mindre för det att jag är på väg att hitta ett bra liv, ett liv där min dotter finns med…i mitt hjärta!
kram

Leenas senaste blogginlägg..Söndagsvisdom

Kommentar från annika sandberg
26 april, 2009 kl 26 april 2009 (21:17)

Jag känner inte mer skuld om andra säger ” Hur klarar du det? Jag hade inte överlevt ”. Snarare en känsla av ilska…de andra har undsluppit detta helvete men de är inte bättre föräldrar , jag och du Ludmilla är inga misslyckade mammor, vår uppgift blev plötsligt och oförklarligt långt svårare än andra kan föreställa sig.

Kram Annika

Kommentar från Gunilla
26 april, 2009 kl 26 april 2009 (21:39)

Jag hoppas att ni som skriver kommentarer även har läst HELA Åsas inlägg. Alla dessa frågor väcker känslor både av skuld, ilska och frustation beroende på situationen när och hur den kommer. Detta vill jag Gunilla tillägga och jag tror även att jag har Lotta med mig på samma linje. Läs gärna vad jag skrev om nästa samma vid ett annat bloggtillfälle. Klicka på mitt namn så hoppas jag ni kommer direkt dit

Gunillas senaste blogginlägg..Fyllt på förrådet med positiva saker.

Kommentar från läsare
27 april, 2009 kl 27 april 2009 (9:21)

”Samtidigt ser jag i ett klarare ljus vad jag har. Jag uppskattar små saker på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. Jag är tillfreds med allt fint som jag har och letar inte efter fel. Jag strävar inte längre bort och längre upp längre. Jag är tacksam för det jag har. Jag kan känna tacksamhet, glädje, lugn, harmoni på ett sätt jag aldrig känt tidigare”.

-Det är kanske så Linnéa ville att du skulle känna när hon levde.

Kommentar från Ludmilla
27 april, 2009 kl 27 april 2009 (9:27)

Läsare: Jag var oändligt tacksam för det jag hade även när Linnéa levde inte minst för att jag hade henne. Hon var väldigt speciell för mig (även om jag älskar alla mina barn). Det är sannolikt svårt att förstå om man själv inte har upplevt det – men man får ett nytt perspektiv på livet och det var det som jag försökte beskriva.

Kommentar från Mia
27 april, 2009 kl 27 april 2009 (13:19)

Du beskriver det så bra, lägger också ord på mina tankar. Kram

Kommentar från Tonårsmorsa
27 april, 2009 kl 27 april 2009 (13:33)

Ludmilla: Ja, just det här har jag också funderat på. Särskilt när du i början av din blogg, Ludmilla, skrev att du hade svårt när folk sa att ”du är stark”, trots att du inte kände dig så.

Jag tror att när folk säger att ”du är stark” eller ”hur kan du klara det här?” egentligen är ett sätt att berömma. Jag förstår att ni som mist ett barn inte känner så och jag kan förstå det här med att sätta igång känslor av skuld. Efter att ha följt flera bloggar av folk som förlorat sina barn, så har jag förstått att just såna här ”heja-rop” är känsliga. Min tolkning (som en som inte mist ett barn) är att dessa personer försöker ”stärka er” och samtidigt faktiskt tycker att ni är starka för att ni bl.a. talar öppet om er sorg. Det är för mig en styrka att ni för ut erat budskap, att ni informerar.

Men, som sagt, jag förstår också att det kan uppfattas som ”ni är inte bra, för ni sörjer inte tillräckligt”. Men jag tror att det är viktigt att fortsätta informera, så att man vet hur man ska bemöta en person som har en så stor sorg, utan att ni ska få skuldkänslor, eller må dåligt. Samtidigt tror jag det är bra att ni som varit med om detta också har med er i bakhuvudet att det är tänkt som en ”tröst”, så ni inte känner er så trampade på. Jag vill aldrig uppleva det ni upplever och jag kan inte riktigt förstå vad ni går igenom, men jag vill kunna finnas där och bemöta er i er sorg, som en medmänniska!

läsare: Jag vet inte om det är med flit, men din kommentar berör illa och jag tycker inte den passar i den här situationen. Om du följt denna blogg från början, så tror jag inte att du kunnat missa hur ofta Ludmilla sa till Linneá, skrev små lappar, gav henne rosor och FANNS DÄR för Linneá. Självklart så lär man sig uppskatta saker ännu mer och ser saker i ett annat perspektiv, när man förlorat någon man håller kär, men jag tycker din kommentar var otroligt onödig och undrar om du skrev den för att trigga igång skuldkänslor, eller missuppfattar jag den helt fel?

Till sist: Du skriver: ”-Det är kanske så Linnéa ville att du skulle känna när hon levde.”

Det vet ju varken du eller jag, men det är ju fullt möjligt att Linneá kände PRECIS DET!!

Kommentar från annika sandberg
27 april, 2009 kl 27 april 2009 (20:00)

” Läsare”, du verkar tro att vi som mist barn på detta tragiska sätt gjort något fel, varit karriärister/ försummat våra barn/ inte sett hur fina de var?
Jag blir riktigt besviken om det är så du tänker/tror…

Vi var/är inte annorlunda än du och alla andra mammor som gör sitt bästa varje dag, år efter år.

Annika

Kommentar från Tootootooot
28 april, 2009 kl 28 april 2009 (16:06)

jag tror att man menar med uttrycket ”jag skulle aldrig klarat det” att man beundrar er mammor som förlorat ett barn att ni har klarat att bearbeta sorgen. ”jag skulle aldrig klarat det” är nog ett uttryck till att man ser sig själv som en svag person

Kommentar från malin
8 maj, 2009 kl 8 maj 2009 (11:40)

Hej
Min älskade, trettonårige son dog för snart tre månader sedan efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Jag har också mötts av ovanstående kommentarer både under den intensiva sjukdomstiden och även efter att han slutat andas. Jag kunde då också känna skuld för att jag inte hamnade på psyket eller tog livet av mig. Många försvarade mig med att jag har två barn att finnas till för och det tröstade mig mycket i början när jag var beredd att ge upp allt och följa efter honom. Och jag levde genom syskonen till jag förstod att de skulle aldrig mäkta med mig hängandes efter dem hela tiden. Efter ett tag fick jag flera ingivelser som gjorde att jag började leva genom min döde son; jag tog kontakt med dem som jag visste att han skulle kontakta, jag besökte dem som han skulle ha träffat, både vuxna och barn. På så sätt kände jag mig hel samtidigt som jag gjorde människor i min omgivning oerhört tacksamma eftersom de saknade min son också mycket och genom att träffa mig så kände de min sons närhet. Jag har och kommer att förändra mycket i mitt liv efter detta som jag har gått igenom. Jag har blivit t.e.x oerhört konsekvent över vad som är gott för mig och mina barn i livet. Jag står inte och tjafsar med folk längre som ändå inte kommer att förändra sig åt det hållet jag vill. Jag överlever också mycket tack vare min tro på att livet inte bara är här på jorden utan söker mig till sådana läror som invaggar mig i en trygghet om att vi fortfarande står i ett förbund till varandra, jag och min son, men i en annan dimension. Jag handlar på många olika sätt som han skulle ha gjort. På så sätt är han alltid med mig, i tanke, i ord, i handling. Denna tanke bär mig varje dag.

Kommentar från Ludmilla
8 maj, 2009 kl 8 maj 2009 (17:52)

Malin: Jag är verkligen ledsen att höra att du har förlorat din son. Mina varmaste styrkekramar till dig!

Skriv någonting