Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Växlande känslor…

28 april 2009 (21:19) | Linnéa, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag tänker hela tiden på Linnéa.
Jag har på ett sätt vant mig vid att hon inte finns här. Att hon inte kommer hem till middagen och att jag inte ska väcka henne på morgonen.
Ändå så slår den smärtsamma sanningen mot mig flera gånger per dag.

-NEJ! Det kan inte vara sant!!! Inte Linnéa!!!

Det är som en hård vägg som kommer emot mig och jag tappar andan. Sedan skjuter jag bort känslan och försöker tänka på något annat. Tidigare levde jag i den känslan hela tiden. Då var jag mer van vid den även om det var jobbigare.
Nu blir den en liten chock varje gång verkligheten gå upp för mig igen.
Och igen.

Märkligt hur psyket fungerar… Att jag fortfarande inte har inkorporerat sanningen i verkligheten…

Jag känner hennes lukt igen.
Jag känner hennes kroppsvärme vid kramen.
Jag ser hennes underbara ansikte.
Hör hennes fina röst igen.
Hör hur hon förnuftigt säger några ord till mig.
Ser hur hon skickar mig ett sms.
Känner hur jag får massera hennes rygg.

Minnena lever sitt eget liv. Är smärtsamma att uppleva samtidigt som jag är tacksam för att jag har dem.

Jag får inte min dotter tillbaka.

Jag har haft det som jag kan få med henne.

Jag måste acceptera det.

Men tårarna rinner längs med kinderna när jag skriver detta. För jag vill inte acceptera att jag aldrig mer ska få träffa mitt barn. Gråter värker i halsen. Bröstet känns sprängfärdigt.

Jag tycker inte om min nya roll.
Jag vill ha mitt vanliga liv tillbaka.
Jag vill att allt ska vara som förut.

Jag vill ha min Nea.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Becka
28 april, 2009 kl 28 april 2009 (21:40)

Vet inte vad jag ska skriva, vill skriva ”jag förstår dig” men det gör jag nog inte…men jag försöker.

Har för mig att Linnéas favorit djur var katter,tror jag läste det på hennes minnessida, så jag hoppas och önskar (och även tror) att hon och min lilla katt flicka Nellie leker och busar tillsammans. Nellie var sååå nyfiken och så levnadsglad – det var nog därför olyckan hände, tyvärr..

Jag menar inte att jämföra ett barns bortgång med ett djur(även fast Nellie var som min bäbis), jag försöker bara se saker framför mig som kan få mig att le lite, om så bara för några sekunder. Och jag kan faktiskt se Linnéa & Nellie springandes och lekandes tillsammans – där man nu ”hamnar”.

Ett tips, kanske inte nu men i framtiden – se filmen ”What dreams may come”. Jag såg den dagen innan min nellie dog och har tittat på den flera gånger efteråt, den är hemsk, vacker, sorglig men ändå alldeles underbar. Den väcker HOPP inom en. Inom mig iaf. Oj nu vart det långt det här…

Många styrke kramar till dig iaf. Du får gärna mejla mig om det är nått, det vet du. jag vill jätte gärna finnas till om så bara för att ”lyssna”.

Kommentar från annika sandberg
28 april, 2009 kl 28 april 2009 (21:44)

Känner så väl igen mina egna tankar och känslor…inget annat gör så ont som att försöka förstå och acceptera det som skett…jag känner också ofta ” jag vill ha mitt gamla liv tillbaka”…och om jag kunde vrida klockan tillbaka skulle jag ….jag vet fortfarande inte vad jag skulle gjort annorlunda, kanske ” bråkat och skrikit” högre för att ge röst åt Annas behov, och mina egna som mamma och den som fick hela ansvaret, utan egentligt stöd.

Jag kan känna lättnad att slippa uppleva hennes lidande och den fullkomliga skräck det innebar när hon plötsligt var försvunnen eller visade att hon skadat sig själv allvarligt MEN jag saknar hennes närhet, röst, ögon, skratt, svarta hårfärgsstänk i badrummet, våra klädinköpsturer, skivinköp, hennes obändiga förmåga att hitta vänner via internet när den gamla, trygga kretsen o skolan försvann ur henes liv…det är så mycket LIV som försvunnit med Anna…men ändå finns hon kvar här i huset och i mitt hjärta.
Idag blev jag glad då en av hennes bästa ” nya vänner” läste dikter i telefonen som hon skrivit till Anna…de var så kärleksfulla att jag fick tårar i ögonen…medan förskolebarnen, andras barn, tultade runt på gården …det gjorde min Anna också för inte så länge sen, och jag hämtade en guldlockig, stabil , underbar flicka och kände mig som jag vunnit högsta vinsten när jag såg henne bland de andra barnen.

Kramar dig Ludmilla!

Kommentar från ulle
28 april, 2009 kl 28 april 2009 (21:44)

Kan inte säga några bra tröstande ord men tänker ofta på dig. Jag tror du kan hjälpa många andra med dina starka inlägg som alltid berör djupt.

ulles senaste blogginlägg..Tröstande..

Kommentar från Erika
28 april, 2009 kl 28 april 2009 (22:10)

Styrkekramar till dig vännen!
Finns här om du vill, det vet du!
/E

Kommentar från Tuija
28 april, 2009 kl 28 april 2009 (22:22)

Det är så svårt att förstå sanningen och det tar tid, lång tid. Det gör så fruktansvärt ONT att leva i det nya livet, men det kommer att bli bättre, så småningom men skynda inte på nånting.
Förstår att dagarna just nu är extra jobbiga då årsdagen närmar sig.

Denna aldrigheten, som tränger sig in i ens liv och döden är så himla definitv! Man är helt maktlös inför den, kan inget mer göra för sitt barn…

Stor kram Tuija

Tuijas senaste blogginlägg..

Kommentar från catarina
28 april, 2009 kl 28 april 2009 (22:35)

Som Ulle skrev innan så finns nog inga tröstande ord i världen till det du går igenom, den enorma saknaden. Däremot tror jag också att du med din starka blogg räddat och kommer att rädda flera som mår dåligt. Därmed finns Linnea på ett sätt ändå om inte i detta liv men från ovan på nått vis.
Kramar om en stund och hoppas de värsta tankarna ger med sig.

Kommentar från Kristin
28 april, 2009 kl 28 april 2009 (22:37)

Kjære Ludmilla,

ville bare skrive noen ord her, for å si at eg tenker på deg og at eg tenker på Linnèa. Eg er her om du vil snakke, eller uansett. Det skal du vite. Gjennom deg har eg blitt kjent med Linnèa, og det gjør vondt å vite at eg aldri fikk muligheten til å bli kjent med henne, på ”ordentlig”. Linnèa savnes. Av mange. Eg vet ikke hvordan det er å miste sitt eget barn… men eg vet hvordan det er å miste noen man er så uendelig glad i – og det gjør vondt, fryktelig vondt. Døden… Så endelig… :/ Den kan ikke gjøres om, og det er også så vondt. Eg finner ikke helt ordene… Ord blir vel kanskje bare fattige, i denne sammenehengen… Eg er glad i deg Ludmilla. Eg bryr meg om deg. Og eg er her. Takk for at du er den du er!

Stor klem fra Norge og meg.

Kommentar från C
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (7:06)

Vill bara skicka en stor ombryende (((((KRAM)))))

(Jag har bytt bloggadress, den du skriver som ”Jockes storasyster blogg” hade jag tidigare.)

Kram

Cs senaste blogginlägg..Varit inne

Kommentar från Soulsister
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (7:20)

Kan känna din ångest hela vägen hit när jag läser inlägget. Gör ont i mig med. O så tänker jag, om det gör så ont i mig….hur mkt mer värker det inte då inom dig.
Styrkekramar känns banala, men det är det jag har att erbjuda…

Soulsisters senaste blogginlägg..Morgon i studiernas tecken

Kommentar från Lena
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (7:37)

Dina ord på dina känslor gör ont i mig…så hur ska det inte vara för dig!
Hur jag än letar har jag inga bra ord att skriva här.
Jag känner verkligen med dig. Jag tycker det är så ledsamt, sorgligt och alldeles förskräckligt det som hände din fina Linnea. Det finns inga ord.

I helgen var det en flicka som hoppade från 5:e våningen. Det var fest så där på ungdomars vis. Trots det hämtade hon en stol som hon ställde på balkongen och senare under kvällen tog hon sats. Hon var 17 år.
Hon hade länge sökt hjälp för sina känslor, men den dök aldrig upp!
Och nu är det försent.
Det är förskräckligt.

Kram till dig

Kommentar från Petra
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (9:54)

Ludmilla,
Jag hoppas att det här svåra tider för dig gårsnart över.
Du ska finna dig tillbaka, Detta är inte din nya roll, du måste vara positiv om att det här kommer du att övervinna, dina barn och man behöver dig, de förtjänar inte att du sjunker i depression för något LInnéa gjorde, inte du, hon var en individ och däremot ansvarig för sina handlingar, du kunde inte ha gjort mer, du gjorde allt du kunde, jag som mamma förstår den känslan av att älska sitt barn och tro mig att detta inte handlar om att du inte gjorde allt i din makt för att rädda hennes liv, när man är sjuk ser man annorlunda på livet,
men du är inte sjuk Ludmilla, känn allt kärlek din familj och vänner ger dig, KÄNN den. Bebisen du bär behöver ocskå dina positiva vibrationer, dom känner väl mycket även när dom är inne i magen.
Det händer fruktansvärda saker i världen, i ens liv… men man måste stå upp, gör det för din familj skull.
Kram,
P.

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (10:07)

Ja, tänk om vi kunde vrida tillbaka tiden…
Massa kramar och kärlek!

Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Feeling better

Kommentar från Ingrid
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (11:42)

Sätter mig ner en stund mellan tvätthängning och rabattgrävande, håller dig i handen och lyssnar…

Kramar om dig en stund. Varma tankar!

Kommentar från mergime
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (17:29)

oh känner bara samma sak som de andra inläggen.
har så mycket jag vill säga men inget kommer ut
jag känner igen mig så hiimla mycket i Linneas historia
och jag går varje dag in på din blogg och läser
och försöker tänka mig i din situation som får mig att tänka efter lite

nej jag ville bara skicka kramar till dig och att jag tänker på dig och din familj
ta hand om er ! kram

Kommentar från Soulsister
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (18:19)

Det var så lite så, det är gjort med omtanke 🙂
kram

Soulsisters senaste blogginlägg..Arla morgon

Kommentar från Helena
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (20:42)

Jag VET hur det känns……………….
Stora kramar Helena, Hannas mamma

Kommentar från Inga
29 april, 2009 kl 29 april 2009 (21:52)

Du sätter ord på vad jag känner.. ”tomrummet” det är så smärtsamt och så svårt att bära på. Vi måste tro/tänka på att deras lidande är över och minnas alla fina stunder som har varit… och kämpa vidare med våra liv.
Kram Ludmilla!

Kommentar från Catta
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (6:32)

Hej!Jag har följt din blogg en längre tid men tror aldrig jag kommenterat. Jag undrar om du läst boken ”Döden är livsviktig” ? Den är skriven av Elisabeth Kübler-Ross som jobbat med döende människor, såväl barn som vuxna i många många år. Den läste jag när min pappa låg för döden och jag tyckte den var så himla bra. Den gav verkligen tröst och döden blev helt plötsligt mindre ”hemsk”. Om du inte läst den så råder jag dig att göra det, den är verkligen givande att läsa. För övrigt så hoppas jag du får en fin Valborg/ Catta

Cattas senaste blogginlägg..Jobba undan istället

Kommentar från Gunilla
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (8:48)

Det är det här ALDRIG MER som gör ondast.
Allt det där som aldrig mer…

Hoppas du får en bra Valborg tillsammans med din familj!

Gunillas senaste blogginlägg..Trevlig Valborg!

Skriv någonting