Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Onsdagen den 30 april 2008

30 april 2009 (11:53) | allmänt, Linnéa, psykos, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

I Uppsala är skolorna lediga på sista april. Det är alla studenters julafton. Fullt pådrag och tyvärr mycket fylla.

Förra året undrade vi hur Linnéa ville göra denna dag. Familjen anpassade såklart sig efter hur läget var. Hon kunde tänka sig att titta på forsränningen. Det är ett jippo där studenter bygger olika typer av farkoster som de sedan ska ta sig fram i Fyrisån som går genom centrala Uppsala. Massor med människor samlas på stan till kl 10 då tävlingen börjar. Om man får en bra plats kan man se hur studenter ramlar i den kalla ån och farkoster som faller isär i de små fallen. Ett och annat konstverk kan man också få se.

Johan och pojkarna åkte ner på stan i tid och skulle ta bra platser. Jag åkte till BUP och hämtade Linnéa. Vi promenerade därifrån. Linnéa var på ganska gott humör men lite spänd. Jag var tydlig med att hon skulle berätta om hon tyckte det blev för jobbigt så avbröt vi vår lilla utflykt. Vi mötte de andra och stog och väntade på att det skulle börja. Det var soligt men lite kyligt i luften. När inga farkoster hade dykt upp efter ett tag började vi gå uppför ån för att se platsen där de startade. På väg dit träffade vi ett par av Linnéas klasskompisar. Jag märkte hur Linnéa stelnade till.

Jag frågade hur det var och hon berättade att hon mådde dåligt. Jag frågade om hon ville att vi skulle gå någon annanstans och hon nickade. Vi gick iväg från folkmassan och handlade lite fika. Vi gick iväg till stadsparken och hade pick-nick där. Linnéa var återhållsam i kontakten men vi hade ändå en mysig stund. När jag försökte fråga henne något om hennes mående så markerade hon tydligt att hon inte ville prata om det. Linnéa var känslig för att jag skulle se hennes om ”en patient” vilket hon var benägen att känna så fort vi kom in på sådana ämnen. Det spelade ingen roll att jag förklarade för henne att hon för mig var mitt barn och att jag bara var mamma…

Kl 13.00 hade vi möte med kuratorn. Linnéa, jag, psykologen och en praktikant. Tanken med mötet var att titta på kommunikationssättet mellan mig och Linnéa för att se hur man skulle kunna förbättra kommunikationen. Linnéa är ledsen under samtalet och tycker att det finns någon mening med att ha samtalet. Hon menar på att problemet ligger hos henne. Jag förklarar att det i alla relationer och familjer finns mönster som är bra om man identifierar och att jag vill bli medveten om vad jag säger och gör som kan såra Linnéa. Hon vill inte att någon annan ska göra något utan att det är hon som måste förändra sig. Hon vill lämna allt, hela livet som hon inte längre orkar med. Sedan sluter hon sig. Hon sitter med sin stora gosehund i knäet och stirrar ut i ingenting. Hon svarar sedan inte på tilltal. Efter en stund lämnar hon rummet och vi fortsätter samtalet utan henne.

Efteråt går jag ut och letar efter Linnéa. Hon går i korridoren och tittar på tavlorna på väggen. Hon tittar på mig men verkar inte känna igen mig. Svarar inte på tilltal. Passerar. Ger ett avstängt intryck. Känner inte igen någon eller något.

Senare på eftermiddagen börjar hon prata lite med personalen och berättar att hon tror att jag bara skulle vara ledsen några dagar om hon inte fanns längre.

Det beslutas att Linnéa inte ska komma hem på permission på kvällen.

Ett par dagar senare när Linnéa och jag träffas frågar hon lite om vad som hände. Hon minns nämligen inget själv och undrar om inte jag tycker att det är märkligt. Hon tycker att det är otäckt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Becka
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (12:51)

Jag känner igen det där…
Dissociation lider jag oxå av väldigt ofta när jag mår dåligt. Det är oftast då som jag jag även skadar mig. Jag tycker det är fruktansvärt otäckt, jag minns ingenting – det e som ett svart tomrum… Inga fragment av nånting. Och det värsta e ju när jag ”vaknar upp” igen och märker att jag har skadat mig – ingen rolig upptäck, och väldigt väldigt skrämmande…

Kram kram hoppas du klarar av dagen idag…tänker på dig!

Beckas senaste blogginlägg..Hur mår jag – egentligen?

Kommentar från Sandra
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (15:36)

Hej! Har just skrivit 2 långa kommentarer till sig, men inte kunnat skicka dom.. kanske blir detta det tredje? Varför? jo för att allt låter så löjligt. Är totalt mållös, kan relatera till en vän som gick bort på ett tragioskt sätt, men det är inte ens nära, inte det minsta… inte första gången jag varit inne på din sida direkt. Men vad jag kanske egentligen vill, är att du ska veta att jag, och många andra är här. Vi sörjer med dig, men inte ens i närheten, egentligen.

kram Sandra

Kommentar från H
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (16:22)

Följer din blogg och ditt liv tillsammans med Linnea. Jag saknar ord. Skickar en styrkekram.

Hs senaste blogginlägg..vilodag

Kommentar från Gunilla
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (17:34)

Återigen minnen som dyker upp. Jag hoppas ni klarar av kvällen på ett någorlunda ok sätt.

Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Säger som Rickard

Kommentar från Ludmilla
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (18:25)

Becka: Måste vara fruktansvärt otäckt. Psykosnära.
Sandra: Tack för att du lämnar en kommentar.
H: Tack. Det värmer.
Gunilla: Ja. Du vet ju.

Kommentar från Angelica
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (18:27)

Jag vill bara lämna ett avtryck och berätta att jag följer det du skriver och att jag beundrar dig för din styrka att orka och våga se. Jag känner igen mig mycket i det du skriver, när jag mådde väldigt dåligt tidigare dissocierade jag också mycket. Det är hemskt, men ibland samtidigt en befrielse från ångesten, dock en farlig sådan.

Pingback från Ludmillas Blogg » Det bottenlösa hålet…
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (9:17)

[…] Onsdagen den 30 april 2008 kan du läsa om här… 25 maj 2008 […]

Skriv någonting