Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Tisdagen den 29 april 2008

30 april 2009 (7:58) | depression, Linnéa, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa hade ett nytt psykologsamtal. Hon tyckte mycket om sin psykolog och såg fram emot samtalen även om hon var helt slut efteråt.
De talade om skolsituationen och om hon skulle börja i skolan försiktigt igen. Hon kände inte att hon skulle orka. Hon hade svårt att tänka sig att göra något ”halvdant”. Hon oroar sig för att hon kommer att falla in i gamla mönster. Hon kan inte tänka sig att någon kan tycka om henne som hon då var. Hennes två alternativ är:
1. Att göra som hon alltid gjort dvs stänga av känslor och sätta upp en fasad
2. Att börja känna sina känslor och då ta sitt liv.

Linnéa tyckte inte att man skulle visa sina känslor för andra eftersom man då kunde såra och skada andra helt i onödan. Känslor är flyktiga och inte ”på riktigt” enligt Linnéa och därför ska man inte ta de på allvar. De går snart över och då har man ju om man agerat på känslorna kanske gjort någon annan illa.

Jag själv har alltid varit en känslomässig person och har visat mina barn både när jag varit glad, arg och ledsen. Det har varit nära till gråt och nära till kramar och stor glädje. När jag var yngre var jag mycket mer känslosam och växlade oftare än jag gjort de senaste 10-15 åren. Jag vet att Linnéa kunde bli stressad av att jag var stressad och att hon kände att hon skulle ordna för mig om jag var arg eller ledsen någon gång. Hon tog liksom på sig mina känslor utan att de överhuvudtaget handlade om henne. Detta var något som hon och jag pratade om många gånger och även i de stunder som jag t ex var stressad över något var jag noga med att säga att jag hade något som jag var tvungen att hinna före … och att det inte var något gentemot henne.

Linnéa uttrycker denna dag stor ledsenhet över att en till Linnéa närstående person inte hör av sig.
Denne har alltsedan inläggningen varit negativ till att Linnéa är inlagd och medicineras och menar att det enda som behövs är att Linnéa flyttar från mig. Till Linnéa säger han att ”det enda jag begär av dig är att du ska säga att du vill bo hos mig…”
Jag tyckte att det var onödigt att börja diskutera var Linnéa skulle bo när hon nu mådde så dåligt. OM Linnéa skulle vilja flytta (annan stad/annan skola) när hon mådde bättre så var det en sak, men nu när hon mådde så dåligt ska man inte belasta henne med ännu mer skuld och slita i henne.
Jag framförde detta till BUP-personalen och de tyckte att det var en bra idé. Men när personen ifråga inte fick gehör för sina åsikter reagerade denne med att stänga av helt och även gentemot Linnéa. Under 10 dagar hörde denne inte av sig till henne.

Linnéa var jättebesviken och undrade om jag tyckte att hon skulle ringa upp och säga till personen att hon inte ville att denne hör av sig efter tiden hon var inlagd heller. Jag sa att det kommer att ordna sig och att hon skulle ligga lågt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Petra
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (11:11)

Jag vet att det här ångar inte mig men ändå undrar jag bara..: Hur orkade du att gifta dig och leva med en sådan person???… Har läst hans blogg och jag är bara äcklad av hur han uttrycker sig av dig, när han påstår saker, att han beskriver ord för ord om era privatliv …. på så sätt, .. det finns visa ämne som stannar mellan er. ..
nej, … att du orkade alltså….

Kommentar från annika sandberg
30 april, 2009 kl 30 april 2009 (19:09)

Det är lätt att vara efterklok här i livet…och att vara förälder är svårt för de flesta. Om barn får psykiska problem utsätts relationen mellan både barn-förälder och förälder-förälder för enorm extra påfrestning, oberonde om man lever ihop eller har separerat.
Här finns mer att göra för att hjälpa utsatta barn och föräldrar; det räcker inte med familjesamtal där konsensus är målet .

Allt stöd till dig och din familj, Ludmilla, skickar jag
i tankarna!

Annika

Skriv någonting