Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Torsdagen den 30 april 2009

30 april 2009 (19:05) | döden, livet, sjukvård | av: Ludmilla

Idag har det inte varit någon bra dag.
Jag känner mig ledsen.
Varför?

Jag tänker mycket tillbaka på hur det var för ett år sedan. Det är tungt att tänka på hur jag kämpade för att få en ordentlig utredning av Linnéas symptom. Att jag inte kände att jag blev tagen på allvar. Att man till stor del fokuserade på det sociala och relationen mellan Linnéa och mig. Det är självklart inte fel att göra det, men det fick mig att känna att det var jag som orsakat att Linnéa mådde dåligt.

Det var svårt att förstå eftersom den bild jag hade av vår relation var en bra och nära mor-dotter-kontakt. Hon visade mig uppskattning. Jag tänkte verkligen på att ge henne uppskattning i både ord och handling. Jag upplevde att hon var en av få som verkligen var ärlig och uppriktig gentemot mig om vad hon tyckte. Jag hade verkligen stor respekt för henne som person och var väldigt rädd för att trampa henne på tårna.

Men ändå så upplevde jag att det var flera (i min nära omgivning) som fokuserade på att det var JAG som var ”problemet”.

Idag har vi dessutom varit på läkarbesök på mödravården. I min ålder är risken för Downs syndrom 1 på 100. Vi fick information om de olika fosterdiagnostiska metoderna. Det känns absurt att hålla på att spela med liv och död…

-Moderkaksprov. Missfallsrisk 1 på 100-200. Kan göras från v 9. Kan ge ett ja/nej-svar på frågan om det finns trisomi 21, 15 eller 18. Kan ge falskt positiva svar dvs ibland visar det kromosomrubbning trots att det inte är det. Om man avbryter graviditeten tidigt kan det göras med en skrapning.
-Fostervattensprov. Missfallsrisk 1 på 100-200. Kan göras från v 15. Kan ge ett ja/nej-svar på frågan om det finns trisomi 21, 15 eller 18. Om man avbryter graviditeten så här sent måste man föda fram barnet.
-KUB-test. Kombinerat ultraljud (nackuppklarningstest där en vätskespalt i fostrets nacke mäts) och blodprov (hormonerna PAP-A och betaHcG tas) görs. Svaren i kombination med moderns ålder, vikt m.m. läggs in i ett riskkalkyleringsprogram som då räknar fram en risksiffra för just den här graviditeten. Om risken är lägre än 1 på 200 erbjuds man inte fostervattensprov men om den är högre så får man göra fostervattensprov om man vill. KUB-testen hittar 75% av alla trisomier.
-Diagnostiskt ultraljud görs rutinmässigt i v 18-19. Då kan strukturella missbildningar hittas.

Nu har jag fått tid till KUB-testet den 12 maj. Då kommer jag att vara i v 13. Det känns så otroligt jobbigt att behöva gå så länge i graviditeten utan att veta hur det blir. Jag har så svårt att börja glädja mig. Samtidigt så växer magen och jag känner mig väldigt gravid både till kropp och själ.

Svårt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Emely
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (3:10)

Förstår att de är jobbigt nu när ettårsdagen närmar sig och att du faktiskt SAKNAR Linnéa jättemycket. Smärtan måste vara nästintill olidig men du kämpar, precis som du säger; alla säger att de inte skulle klara av att ens barn dog. men vad ska man göra då? ta livet av sig när man har fler barn att ta hand om? när du har ditt liv att ta hand om. man MÅSTE på något sätt ändå gå vidare.

Jag beundrar dig starkt Ludmilla. Verkligen. Linnéa ville inte dö, men sjukdomen ville att hon skulle dö. Den riktiga Linnéa ville nog inte dö.

Emelys senaste blogginlägg..Hur jag mår?

Kommentar från amelie
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (12:47)

Den 12 maj är det min födelsedag och jag ska hålla alla tummarna för dig.
Du finns i mina tankar. Kramkalas <3

amelies senaste blogginlägg..dagens

Kommentar från Camilla
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (19:27)

Ludmilla…du vän i cyberrymden…snälla njut av ditt växande barn vänta inte..du om någon vet att du inte kan ändra ödet så du vet också att även om all sköns tester tas kan de gå annorlunda än vad man föreställt sig, du vet det finns inga garantier för livet..vet inte varför men jag tror att du skulle älska barnet lika mycket om de hade downs syndrom bara de att de kanske skulle ta tid att acceptera…njut NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!klappa magen,prata ,de är ju en person därinne, om de nu mot förmodan skulle visa sig finnas skador ta de den dagen..hoppas du inte tar illa upp och tycker att detta är framfusigt men jag skriver de som faller mig i tanken..du trodde inte du skulle överleva Linnea eller sorgen men du gjorde de och inte nog med de…mer insiktsfull och klok moder är nog svårt att finna, du klarar de här och mer därtill…varma tankar vandrar till dig och bebben 🙂

Kommentar från Ludmilla
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (20:23)

Amelie och Emely: Tack för era tankar.
Camilla: Precis vad jag behövde höra. Tack snälla! : )

Ludmillas senaste blogginlägg..Torsdagen den 1 maj 2008

Kommentar från annika sandberg
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (20:50)

Min mamma var 40 år då hon födde mig och min tvillingsyster ( 4 äldre syskon varav ytterligare ett syskonpar). Jag vet en kollega som födde en frisk pojke vid 48 års ålder, trodde inte att hon var gravid förrän ganska sent ( lite rund om magen annars också).

KRAMAR DIG!

Annika

Kommentar från annika sandberg
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (20:51)

Ytterligare ett TVILLINGpar ” skulle det stått

Kommentar från Jane
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (23:07)

I tisdags hittade vi min pappa död,självmord såklart.
Fastän vi väntat,anat och försökt förbereda oss så hade jag aldrig kunnat tro att det skulle göra såhär ont.Vi har kämpat i tre år för att han skulle få hjälp,vi har ringt och tjatat och berättat att han ”lurat”dem på psykiatrienheten och visat sitt ”riktiga”jag för oss här hemma.Han har inte fått hjälp,dem stängde oss ute och svarade inte oss med något annat än”det är inte ni som är patienter”.Vi fick ingen hjälp och pappa blev rent ut sagt vanvårdad.
I onsdags åkte vi upp och ville träffa dem han pratat med på psyket, och den han pratat allra mest med hade inte ens respekten att hälsa på oss.Där satt en läkare,en kurator och en med.ansvarig och såg stolta ut och berättade att dem gjort en Lex Maria anmälan mot sig själva.De skyllde på vår pappa med orden”han förde oss bakom ljuset”.Det var det sorgligaste jag varit med om för jag inser att bristen på hjälp gjorde att vår 48 år gamla pappa inte såg en annan utväg än döden.Jag anser att psykiatrienheten tog hans liv!!Fy fan

Skriv någonting