Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

2 – 3 maj 2008

3 maj 2009 (11:53) | barn, Linnéa, psykos, sorg&saknad | av: Ludmilla

Mina fyra fina barn 2006

Fredagen den 2 maj 2008
Linnéa ville klippa sig så vi åkte till frissan och toppade henne. Linnéa hade ett underbart tjockt, mörkt och böljande hår som kunde göra vem som helst avundsjuk. Redan som väldigt liten var det håret och klänningarna som var det viktigaste hos en person. Hon hade en prinsessdröm tidigt och den satt i. Hon drömde om den dag hon skulle gifta sig och hon fick vara en prinsessa på riktigt. Det var hennes engelske lord som kom på sin vita springare som var hennes tilltänkta…

På eftermiddagen var det ”nätverksmöte”. Det var tänkt att de vuxna som fanns i Linnéas omgivning skulle samordnas. Linnéa hade väldigt många som brydde sig väldigt mycket om henne. Hon hade stabila relationer med många vuxna i sin omgivning. På BUP såg man att detta var en stor tillgång men att det också kunde resultera i att det var många åsikter som drog och slet i Linnéa vilket inte verkade åt rätt håll.

På kvällen gick Linnéa och jag till bassängen som vi hyr för simverksamheten. Den var tom då och vi tände ljus runt om bassängen. Vi hade på lugn skön musik. Jag gjorde en improviserad floating med henne (jag är inte utbildad för detta). Jag höll min dotter i mina armar och gick runt i bassängen med henne. Hon kunde slappna av en del men tidvis ville hon mest leka och busa.

Det var en mysig stund som även Linnéa verkade uppskatta.
På kvällen var vi ensamna hemma och tittade på en film och åt gott. Sedan skjutsade jag tillbaka Linnéa till BUP igen.

Lördagen den 3 maj 2008
Linnéa hade önskemål om att vi skulle göra något med småbröderna. Hennes förslag var att vi skulle gå till Fyrishov och bada tillsammans. Det gjorde vi. Vi var i äventyrsbadet och lekte och myste. Efter ett par timmar var Linnéa jättetrött och orkade inte mer. Vi körde tillbaka till BUP.

Båda dagarna kändes bra och det kändes som att vi var på rätt väg. Hon hade fortfarande domningar i fötterna och overklighetskänsla men det hade i alla fall inte blivit värre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika sandberg
4 maj, 2009 kl 4 maj 2009 (15:55)

Du och övriga familjemedlemmar har verkligen gjort allt ni kunnat för att rädda Linneá, med facit i hand är det lätt att tänka ” tänk om jag gjort si eller så istället”…skuldkänslor är tunga att bära och leder inte framåt, att försöka hjälpa andra i samma utsatta situation och att anmäla de fel som begicks kan förändra vården och rädda andra unga flickor och pojkar som mår dåligt.

Inte fel att blicka framåt , det känns samtidigt skrämmande och som man överger sitt barn… men vi lämnar och glömmer dem aldrig. De förblir våra barn och lika viktiga som då de kom till denna jord.

Kram Annika

Skriv någonting